Har Sverige en utställningshistoria?

SYNPUNKTEN

Museichefen Albert Sandklef anlitade konstnären Arvd Carlsson som illustratör i en pedagogisk berättelse om det halländska jordbrukets historia. 1991 revs den 60-åriga utställningen till förmån för en ny socialt och ekonomiskt inriktad jodbrukshistoria.

Häxans förkolnade huvud på museet i barndomsstaden Borås; det halländska jordbruket pekbokspedagogist iscensatt på Varbergs fästning; sågverksarbetarens kök vägg i vägg med brukspatronens matsal i Sundsvalls museum; det färg- och formstarka mötet med en kvinnlig avantgardist i Landskrona museum; ett lustfyllt levandegörande av forntiden i Vitlycke museums första utställning. 

Jag har många starka utställningsminnen. Ibland önskar jag att jag kunde få dem historiskt belysta, insatta i svenskt och internationellt  sammanhang. Men den boken över Sveriges utställningshistoria finns inte.

Alla samtida medier, gamla som unga, teatern, tidningspressen, filmen, radion, televisionen, har fått sin svenska historia systematiskt samlad och analyserad i digra verk. Alla utom utställningsmediet.

På museerna hölls av tradition samhällsklasserna skilda åt. Därför väckte det uppmärksamhet när Ingemar Tunander lät arbetarfamiljens fattiga (men prydliga) kök bli granne med sågverksbaronens matsal på Sundsvall museum 1956. Installationen försvann 1986 men kommer snart att återuppstå i en ny basutställning på museet.

Om man anstänger sig kan man få ett hum om utställningsutvecklingen i Sverige i enskilda museers jubileumsskrifter och årsböcker. Mitt intresse för utställningshistoria väcktes när jag i en hyllningstskrift till Sigurd Curman kunde följa Bengt Thordemans utforskande av Historiska museets utställningshistoria fram till 1946. Nordiska museets utställnigsverksamhet är undersökt och dokumenterad ända fram till 2007 genom  bland annat tre doktorsavhandlingar, museets jubileumsskrift till 125 års dagen och en nyligen utkommen årsbok. 

Men den kulturhistoriska utställningen har antagit andra och självständiga former på länsmuseer landet runt. Ett skillnad mellan centrum och periferi som borde undersökas. 

Att låta scenografen Peter Holm och dramaturgen Jan Mark göra en basutställning om en avantgardist bördig från Landskrona, och placera den där man förväntar sig att förhistorien skall berättas var ett djärvt grepp av Margareta Ahlin då chef för Landskrona museum. Utställningen Nell Walden och Der Sturm från 1986 finns fortfarande att se på museet.

Debatten om utställningen som medium var som livligast under Riksutställningars första decennier. Då skrevs utställningshistoria i dubbel bemärkelse. Utställningsboken – exempel på förnyelse av ett mediumsom kom 1973 berättar segervisst om utställningen som ”redskap för agitation”. Riksutställningar stödde även utgivningen av  Smaka på orden, i dag en klassiker när utställningstexter kommer på tal, och min bok Utställningsform – i kroppen på en utställare 1967-1993 samt Utställningsspråk, där museiförnyarna Göran Carlsson och Per-Uno Ågren presenterade Västerbottens länsmuseums legendariska, numera till hälften försvunna, basuställning från 1970-talet. 

Sedan blev det tyst. 

Den besjälade stenen, Vitlycke museums invigningsutställning 1998, förnyade arkeologiutställniningen tack vare ett förtroendefullt samarbete mellan en forskare, arkeologen Anders Kaliff, och en ung arkitekt, Mattias Lind. Det var 1998 och nu är utställningen historia, eller del av den svenska utställningshistoria som borde skrivas. 

Inget har vad jag vet skrivits om de basutställningar som tillkom på 1980- och 90-talen. Nu rivs de. Har någon systematiskt studerat konstnärerernas inträde som formgivare och kuratorer på museerna? Idag annonserar museerna allt oftare efter ”utställningsproducenter”, en titel (och ett yrke) som inte existerade i min ungdom. Denna och annan professionalisering av utställningsproduktionen ställer intressanta och kontroversiella frågor. Är museernas huvuduppgift fortfarande att med samlingarnas hjälp iscensätta forskningsutvecklingen inom respektive ansvarsområde? Eller är museerna till för något annat?

Sverige har en utställningshistoria! Men den är långt ifrån utforskad och analyserad. En rikt illustrerad bok om museiutställningens utveckling är något som både museianställda och kultur- och mediestudenter borde ha tillgång till. I populärvetenskaplig form skulle den kunna bli en försäljningssuccé bland de 15 miljoner människor som varje år strövar runt på landets museer.

Stockholm 081001
Eva Persson

Litteraturlista till artikeln