Informativt vackert välgjort

Sjömanshustru
Sjöfartsmuseet, Akvariet i Göteborg
090610- 091231

Samordnare: Anna-Lena Nilsson
Text: Lennart Johnsson
Foto: Leif Hansson
Form: Pernilla Elmtén
Bygg: Tommy Svensson
Översättning: Rufus Latham

Intervjuerna har skett med stöd från Stiftelsen Sveriges Sjömanshus


Sjöfartsmuseet fyller 75 år i år och visar en film från invigningsceremonin med Gustav V i täten. Hur glad hade han inte blivit om han hade fått uppleva en utställning om homosexualitet inom försvarsmakten prydligt uppsatt på museets fasad 2009.
Sjöfartsmuseet fyller 75 år i år och visar en film från invigningsceremonin med Gustav V i täten. Hur glad hade han inte blivit om han hade fått uppleva en utställning om homosexualitet inom försvarsmakten prydligt uppsatt på museets fasad 2009.

Ivar Johansson monumentala Sjömanshustru höjer sig högt över Sjöfartsmuseets tak, hon knyter händerna och blickar oroligt ut över havet. Dagens sjömanshustrur behöver inte oroa sig på samma sätt men längtan och hela familjeansvaret har de ärvt av sina förmödrar.

I dag bor många fruar till sjöman på svenska båtar på Filippinerna. De är också oroliga och längtande. När de har tid för oro. Många av dem har kvalificerade yrken, tandläkare, ekonom, sjuksköterska, innehavare av internetkafé, och liksom sjömansfruar i alla tider bär de ensamma ansvaret för ekonomi och barnuppfostran.

Det förstår jag av utställningen Sjömanshustru, tillfälligt placerad i ett av museets vackraste rum, ett hörnrum med stora fönster ut mot Amerikaskjulet där Kungsholm och Gripsholm la till – en gång tiden.

Jag lär mig också att 25% av sjömännen på världens fartyg kommer från Filippinerna och att de flesta av dem som är på svenskregistrerade fartyg arbetar under det s k TAP avtalet (Tillfälligt Anställd Personal).

”Sjöfolket på detta avtal arbetar längre tid ombord, oftast 6 månader, medan svensk besättning kanske arbetar två månader och är hemma i två månader. Utan detta avtal hade troligen inte ett enda storsjöfartyg seglat under svensk flagg”, upplyser utställningen om.

I Filippinerna, som har en ”extremt ojämn fördelning av landets rikedomar”, hör dessa sjömän inte till de fattigaste. Tvärtom på sin lön kan de betala uppehället inte bara för sin familj utan för en stor skara släktningar. De har hög status i land.

Det är ”sjömansänkorna” som är huvudpersonerna på utställningens bilder, de som kommer till tals i texterna. Och det är roligt att läsa om deras strävsamma men mycket självständiga liv.

Den som jag först tyckte sterila utställningen blev jag mer och mer intresserad av och verkligt förtjust i. I början retade jag mig – som vid tidigare besök – på att alla fönster är täckta, fördragna med lite sladdriga persienner, så att kontakten med hamnlivet utanför är bruten.

Fortfarande tycker jag att förra utställningen jag såg i samma rum, Sjömansminnen*, hade vunnit på öppningen utåt. Den handlade om sjömän som bodde i Göteborg. Dessutom hade den en robust scenografi, rekonstruerade miljöer mellan grova skärmar. 

Sjömanshustrur har en minimalistisk form och behöver nog den stillhet och silning av dagsljuset som persiennerna ger. Det är en avmätt utställning, genomtänkt i minsta detalj och samverkar så fint med rummet att man vandrar runt eller sitter kvar längre än man planerat.

Utställningen skall nästa år ut på turné och visas i sjömanskyrkor jorden runt, lokala sjömanscentra och eventuellt också på andra museer i Sverige. Utställningen är skapt för det vackra hörnrummet på Sjöfatsmuseet. Jag hoppas innerligt att den fina relationen mellan utställning och utställningsrum inte skall gå förlorad i de kommande lokalerna.

Text: Eva Persson
Foto: Leif Hansson

*Läs Peder Lindgrens recension av Sjömansminnen i UEForum