Träbiennalen i Virserum 2010

Om vi vill
Virserums Konsthall 100509–100919 därefter turné i Sverige, Norden 
och Europa

Producent: Annika Eriksson
Assisterande producent: Björn Olsson
Projektsekreterare: Christian Samuelsson
Controller: Barbro Wenden
Manusförfattare: Nicklas Lundström
Utställningstekniker: Olov Norelid, Nils Erlandsson, Anna Odengrund, Cecilia Hultberg, Elin Kusmin, Ola Nääf, Helmuth Bergström Utställningssnickare: Jerry Lee Larsson, Kenneth Lindh, Habib Halilovic Projektledare: Henrik Teleman


Mitt i den småländska granskogen ligger Virserum, på 1940-talet en möbelmetropol med ca 40 möbelindustrier. 85% av alla som hade ett jobb arbetade i möbelindustrin. Idag står fabrikerna tomma, den senaste lades ned 1971.

Virserums Konsthall startade i en av de övergivna byggnaderna med utställningen ”Virserum en dröm – en utställning om det moderna Sverige” där Virserumsborna visade bilder ur sina egna fotoalbum. Utställningen angav riktningen för konsthallens vilja att arbeta tillsammans med sin publik och bygga sin verksamhet på lokal förankring genom att skildra vanliga människors liv och se invånarnas erfarenheter som en viktig resurs.

Skogs- och trärelaterade näringar är en viktig del av näringslivet i Småland. 2004 arrangerade konsthallen den första träutställningen för att sprida kunskap om skogen och om trä i möbler och byggnation. Då byggdes det stora Pappershuset i vilket konsthallen numera huserar. Den räknar sig till Sveriges största konstrum med en längd på 60 m, femton meter bredd och en takhöjd på sju meter.

I bottenvåningen kafé och entré. "Om vi vill" en trappa upp.
I bottenvåningen kafé och entré. ”Om vi vill” en trappa upp.

Under sommaren visas den tredje stora träutställningen Trä 2010 om trä och träbyggnadskonst. Mot bakgrund av klimathot och ändliga oljeresurser diskuteras överlevnadsfrågor och ett hållbart samhälle med skogen och träbyggnadsarkitekturen som bidrag till möjliga lösningar. Utställningen vill visa att vi kan välja ett hållbart sätt att leva – Om vi vill. Projektet innehåller flera olika delar varav Om vi vill utformats för turné.

En av de varmaste sommardagarna i juli besöker jag utställningen i Pappershuset tillsammans med Agneta Sommansson, strategichef på Utbildningsradion och fd kollega på Riksutställningar. I Pappershuset är det behagligt svalt, stora fläktar håller undan värmen. Utställningen befinner sig på övervåningen i ett överraskande mäktigt ljus från det stora, välvda taket.

Vi avböjer den dagliga guidningen för att på egen hand upptäcka utställningen. Den utvecklar sig i ett antal kubliknande rum och fristående installationer på tio olika teman. Stora bilder med träffande humoristiska pratbubblor med språk från populärkulturens tecknade serier lockar in i de slutna rummen.

Tydliga siffror anger i vilken ordning man kan gå. Det första har rubriken ”Vi är på väg mot katastrofen…” I ett mörker möter fluorescerande rörliga texter och diagram som åskådliggör världens energikonsumtion och den ökande globala temperaturen. Inte helt behagligt att vistas i. Det är tunga fakta och svårt att ta till sig materialet i det skiftande, blinkande ljuset även om innehållet inte är helt obekant. Utanför på golvet ligger ”koldioxidfötter” att sätta på sina egna. USA-fötterna är jättelika, hela 240 cm, de kenyanska endast fem cm. Ett roligt och instruktivt sätt att åskådliggöra hur koldioxidutsläppet varierar i olika länder. 

Nästa rum är inrett som en bostad som skulle kunna ligga i någon av de stora snabbt växande städerna i Indien, Kina, Sydostasien eller Kenya. När man hukande stigit in kan man slå sig ner på en pall och fundera över hur livet levs på detta begränsade utrymme tapetserat med utfläkta emballagekartonger med reklamtryck från de multinationella företagen och vardagslivets alla prylar alltifrån TV-apparat och sneakers till kastruller och tandkräm. På väggarna utanför rummet sitter foton och data från några av världens storstäder och från Växjö som senare återkommer som referenspunkt på flera ställen i utställningen. Det är siffror om folkmängd, yta, befolkningstäthet, medelinkomst, koldioxidutsläpp och medellivslängd.

Mitt intresse ökar och i det tredje rummet slår jag mig ner och på en storskärm ser jag en ung kvinna i närbild som sittande på en stol gripande berättar sin dröm om dagligt vatten. 

”Ja, det är så här världen ser ut” tänker jag lite trött och fortsätter till nästa rum och undrar vad som möter där. Två polariserade bilder på de motsatta väggarna. Den ena visar rulltrapporna i ett köpcentrum i jultid, den andra bilden en bygata med gäss som promenerar i lervällingen, telefonstolparna står på rad och mellan dem en bil parkerad. Vem är lycklig? lyder frågan. I en av texterna på de varmt röda väggarna förs ett resonemang om ett lands höga BNP med ökad rikedom och hög materiell standard också innebär att dess invånare är lyckligare. I kontrast ställs berättelsen om det lilla kungadömet Bhutan som slutat mäta BNP och istället mäter BNH, BruttoNationalHappiness ett alternativt sätt att mäta framgång som nu också blivit ett begrepp som diskuteras av lyckoforskarna.

Jag går vidare och får veta att 2010 har varje människa på jorden tre och en halv fotbollsplan mark till sitt förfogande. Det är denna yta som ska leverera mat, energi och material. Rummet är suggestivt med fluorescerande ljus som lyser upp den markerade fotbollsplanen i taket och den stora luftfyllda formen som sakta andas.

Nästa rum innehåller en grundkurs i hur arkitekter tänker och jobbar. Här bryts utställningens rytm och texten tar över vilket gör att man kanske går lite fort förbi. Dramaturgin känns uppbruten och det krävs en annan läsart. Även om gestaltningen inte är lika dramatisk som i föregående teman fångas jag av innehållet med sina internationella exempel och åter Växjö som lokal referenspunkt. 

Foto: Ulla Arnell
Foto: Ulla Arnell

Jag funderar över utställningen och vad jag sett och kommer att tänka på gårdagens diskussion med Agneta. Vi tittade på TVnyheterna som innehöll inslag om klimatfrågor och hållbar utveckling i globalt perspektiv. Inom loppet av en och halv timme ser vi samma nyhet tre gånger utan att bli så mycket klokare! Dramaturgin var den vanliga: en uppläsare som meddelar ”nyheten”, treminuters diskussion med en person som är positiv till frågorna och en som är negativ och en moderator som försöker leda diskussionen. Så ser mallen ut för de flesta nyhetsrapporteringar och tyvärr också i mer granskande program. Vill man veta mer och få fördjupningar får man leta efter olika specialprogram eller hänvisas man numera till webben. 

I utställningen ”Om vi vill” går vi omkring, vi rör oss i och med en problemställning alldeles inpå oss och hur länge vi vill. Många olika röster kommer till tals. Ingen är ute efter att servera den rätta uppfattningen och försöka överbevisa oss. Det finns utrymme för olika meningar och vi som besökare har möjlighet att själva dra våra slutsatser av vad vi ser. Vi slås av en insikt om hur överlägset utställningsmediet kan vara och blir ivriga att ta del av den fortsatta utställningen.

Virserums konsthall har under hela sin tid arbetat för att lyfta in många olika röster i sina produktioner. I den här utställningen finns förutom forskare och studenter också människor från trakten med sina erfarenheter av skog och trä. Men vad händer när också alla företag och intresseorganisationer blir en så aktiv part i utställningsgestaltningen?

Studenterna på Chalmers har bidragit till Trä 2010 med ett brobygge över Virserumsån.
Studenterna på Chalmers har bidragit till Trä 2010 med ett brobygge över Virserumsån.

Det föder frågor men det fråntar inte utställningen dess styrka. Människorna i närsamhället stärker utställningen där företagen kanske försvagar dess trovärdighet och begriplighet.

Så är inte fallet med de tre kompletterande utställningarna på nedre planet, ”Berättelser från skogen”, foto och videokonstutställningen med verk från Norden och USA, barnrummet samt utställningen modern träslöjd, ”Blod, slöjd och dårar”. Konstutställningen inte bara berikar ”Om vi vill” den står också för sig själv vilket däremot inte barnrummet och slöjdutställningen gör. 

På väg hem till Agnetas torp passerar vi Björneström som var en av Sveriges första maskinella möbelindustrier på 1880-talet. De vackra träbyggnaderna står tomma, forsen brusar och i dammen spelar Näcken som kom dit 1948, snidad av bildhuggaren Teodor Karlsson som jobbade i en av de tre möbelfabrikerna.

Text: Ulla Arnell, Agneta Sommansson
Foto (något beskurna) där ej annat anges: Bertil Hertzberg

Ulla Arnell är frilansande utställningsproducent och medarbetare på UEForum.
Agneta Sommansson är strategichef på Utbildningsradion.