Motsatsernas rum i Köpenhamn

Die irren sind los …
Nikolaj Kunsthal (före detta Nikolaj Kirke) 121103–121125

Utställningscurator: Fluxus-forskaren Petra Stegmann 
i samarbete med Fachhochschule für Design, Potsdam
Utställningsdesign: Christina Serowski
I am the river
Nikolaj Kunsthal 121103–130127

Totalinstallation av Eva Koch
Nyopstilling af Thorvaldsens Afstøbningssamling
Thorvaldsen Museum från 120608 

Utställningsdesign: Fil.dr Jan Zahle i samarbete med arkitekterna Henrik Ingemann och Alexander Damsbo och museumsinspektör Kristine Bøggild Johannsen 

Vilka rumsliga förutsättningar inbjuder till den mest givande upplevelsen? Är besökarens upplevelse beroende av den inramning och etikett som präglar besöket – konstinstitution, kulturhistorisk institution, eller både och? Tove Alderin har funderat över rummets betydelse sedan hon i höstas besökte tre utställningar i Köpenhamn: nyuppställningen av Thorvaldsens avstöpningssamling i en klassisk museibyggnads källare som erbjöd tystnad, närhet och hemlighetsfullhet, en retrospektiv över Fluxus-rörelsen som var nynnande, interaktiv och fördjupande och slutligen videokonstnären Eva Kochs totalinstallation, dånande och gigantisk, i en före detta kyrka.

Die irren sind los …
Fluxus-rörelsen har utövat ett stort inflytande på samtidskonsten. Med anledning av rörelsens 50-årsjubileum visades 820 performance-verk från perioden 1962-1977 i Nikolaj Kunsthal som ligger i det som tidigare var Nikolaj Kirke.

Med en utställningsdesign i Fluxus anda liknar rummet ett stort partitur där alla stämmorna i det musikaliska verket pendlar ner från taket i form av ett interaktivt kortarkiv, grupperat och markerat med olikfärgade snören. Längs en tidsaxel åskådliggörs personer, partitur, ljudupptagningar, filmklipp, vittnesskildringar, platser och de events som pågick sammanhållna med ackolader – Fluxus noder i världen: Amsterdam, Stockholm, Vilnius … markerade med olikfärgad krita direkt på golvet. Där installationen är som tätast och innehållsintensivast var också Fluxus det.

Med hjälp av en Ipad kan man via en digital kod på korten söka djupare i arkivet. Verket har flera ingångar och lager både rumsligt och digitalt; det som först verkade rörigt känns snart tidsenligt och motiverat utifrån Fluxus tankegångar. Det är en konceptuellt stark utställning, ärlig och enkel i sin flödande komplexitet. Utställningens svaghet är dess brist på struktur. Färgvalen på snören och golvtexter samt den alltför täta hängningen hindrar besökarna från att fullt ut kunna interagera med verket.

I am the river
En plansch spärrar ingången till kyrkan och parafraserar Marcel Duchamp med budskapet ”This is not a church”. Jag löser biljett och visas mot den anonyma dörren bakom kassan. Inne i ett mörklagt rum överväldigas jag av ett öronbedövande dån och synen av ett gigantiskt och romantiskt natursceneri, ett vattenfall dånar från 12 meters höjd i kyrkorummet. En enorm videoinstallation på duk är uppspänd i huvudskeppets välvda båge i full bredd, från golv till tak, på altarets plats. Det isländska vattenfallet Skógafoss återges i naturtrogen storlek, vattnet faller i slowmotion och ljudet förgrenar sig ut i kyrkorummets arkitektur. Eva Koch undersöker hur det ursprungliga kyrkorummet kan utgöra en meningsfull inramning inte bara för konsten utan även för besökarens kulturhistoriska upplevelse. Det är laddat med symbolkraft från både litteratur och måleri och omsatt i ett av vår kulturs förförande medier.

Det skapas ett omedelbart fysiskt möte med verket och vattenfallets krafter. Mötet mellan besökare och verk är centralt i Eva Kochs arbeten. Jag följer vattnets fall som ett meditativt förlopp och mina tankar kretsar kring förhållandet mellan tid, rörelse, liv, natur och kultur. Helheten är mycket lyckad.

Nyopstilling af Thorvaldsens Afstøbningssamling
Full av förväntan går jag ner i källaren över att få ta del av samlingen som länge fört en hemlig tillvaro i Thorvaldsens magasin, som det av olika skäl kan vara på många museer. Med den nya permanenta uppställningen skall samlingen äntligen få se dagens ljus. Förbi garderob, toaletter och genom en gång som verkar helt bortglömd hittar jag slutligen fram.

I fem tematiska sektioner belyses avstöpningarna, dock något otydligt förmedlat. Museet har här valt att själva sköta den grafiska kommunikationen. Att uppgifter om de enskilda verken begränsas till ett minimum, information som var mindre viktig för Thorvaldsen än den bildmässiga kvaliteten, känns dock konceptuellt riktigt. I änden av rummet kan man komplettera och fördjupa den omedelbara visuella upplevelsen via film. Däremot har man förbisett kontexten som en betydande del av upplevelsen. Att införliva ankomstgången hade stärkt helhetsupplevelsen och kunnat ge rum för fler fragment och en mer explicit magasinskänsla. 

I alla tre utställningar får upplevelsen, med eller utan text, stå i fokus och besökarens egen lust och vilja att söka information uppmuntras. När olika rum och konstarter tar intryck av varandra skärps ögat och tanken vilket ger besökaren variation och mod. Fluxus arbetade tvärs över disciplinerna och definierade nya relationer mellan verk och åskådare; många av deras projekt krävde också deltagande för att fullt ut realiseras. Det är ett ideal som känns mer aktuellt än någonsin i en tid när museerna vill möta framtidens besökare i dialog.

Både besökare och institutioner skulle vinna på att inte betrakta en utställning som färdig vid öppnandet utan som något som vidareutvecklas under sin levnadstid. Det kan åstadkommas genom olika arrangemangsformat som fångar både bredden och smalheten med hjälp av utställningsscreenings, festivaler eller samarbeten med andra museer, som på Museumsinsel i Wien och Berlin där olika infallsvinklar visas på samma tema parallellt. I Köpenhamn finns en lust att experimentera med besökarens rumsliga upplevelse – inspirerande!