Ett järnrikt och dramatiskt verk

Verket, inlevelsemuseum med interaktiv miljö, Avesta
Avesta kommun i samverkan med Interactive Institute och SNAP AB
Öppet sommartid

Ljussättning: Mikael Hallbert
Konstruktör: Hans Nilsson


När det övergivna och K-märkta järnverket i Avesta varsamt började renoveras under 1980-talet var uppdraget att, utan att förstöra byggnadens karaktär, skapa en plats för en interaktiv historieskrivning av järnets framställning. Ewa Wadell har varit i Avesta för att se hur man gjort för att levandegöra en gammal miljö för unga besökare. 

Ambitionen bakom Verket var att integrera nya, tekniskt avancerade utställningsmoment med upplevelsen av traditionell industrihistorisk museal estetik. Detta för att även ta hänsyn till de besökare som enbart är intresserade av att se byggnadens befintliga skick och originaldetaljer, här hanterade med ytterst varsam hand. Ett intryck av 40 års övergivenhet vilar över masugnshallen men det är inte någon ogästvänlig känsla, även om man måste vara uppmärksam på hur man går i dunklet. Framför allt måste man hålla reda på eventuella yngre besökares upptäckariver, något som inte är lätt i en spännande, mörk miljö med många inslag av fantasieggande, lockande konstverk. Att Verket, som successivt byggdes ut i stället för att helt överges, är gigantiskt med sina 5 000 kvadratmeter märks inte minst på att det tar tid att ta sig igenom alla olika delar. Efter tre relativt intensiva timmar finns det fortfarande mycket kvar att se.

Den K-märkta byggnaden har, exteriört såväl som interiört, fått behålla sitt slitna skick från tiden med järnframställningen som följdes av decennier av förfall. Foto: Jari Nikula
Den K-märkta byggnaden har, exteriört såväl som interiört, fått behålla sitt slitna skick från tiden med järnframställningen som följdes av decennier av förfall. Foto: Jari Nikula

Museivärdarna i entrén rekommenderade oss förstagångsbesökare att ta den friliggande hissen upp till fjärde planet, som sedan nås via en inglasad spång med utsikt över järnverksområdet. I dessa övre våningar huserar Avesta Art som till en början arrangerade en konstbiennal på Verket vartannat år, men som numera ordnar utställningar varje sommar. Här är det miljöanpassning som gäller och det finns ingenting av den vita kubens estetik. I stället är det mörkt, dagsljus lyser in genom springor i väggarnas trä och här och där ser man ner till våningen under i glipor mellan de utlagda stora metallplattorna. Gamla malmschakt finns kvar och exponeras utan några avancerade säkerhetsåtgärder och den mäktiga känslan förstärks ytterligare av suggestiva ljudeffekter. Det är hisnande att uppleva. Ändå är det förstås ljusår ifrån den utsatthet som rådde under produktionstiden. Man trevar sig fram trots att man vet att golvet inte kommer att ge vika och fascineras över hur de har lyckats få in alla stora glaskonstverk eller hur de skapat en upphängning på en vägg som ser ut att vara murken.

Interiör från Verket som illustrerar ambitionen att med hjälp av belysning, värme, ljud och med så liten åverkan som möjligt återskapa en atmosfär som ska påminna om när järnverket var i bruk.
Interiör från Verket som illustrerar ambitionen att med hjälp av belysning, värme, ljud och med så liten åverkan som möjligt återskapa en atmosfär som ska påminna om när järnverket var i bruk.

I den stora martinugnshallen finns Optik Tivoli – en sagolik inlevelse i ljuset som fenomen. I förhållande till den suggestiva omgivningen, framför allt genom inslaget av ljudkompositioner på diverse industrimaterial, känns den gräll i sina färger och nästan lite skolbokstrist. Men när man ger sig in i de olika små avdelningarna framstår detta nästan som ett optiskt lurendrejeri i sig, för det är inte trist alls. Här visualiseras det osynliga ljuset, ljusets påverkan på färger, mönster som ger optiska illusioner, och en hel del annat. Det gäller bara att våga kasta sig ut i utställningen.

En uppförstorad kopia av ett arbetslag på entrétrappan från 1900-talets början har fått en snygg effekt med inslag av trompe-l’œil.
En uppförstorad kopia av ett arbetslag på entrétrappan från 1900-talets början har fått en snygg effekt med inslag av trompe-l’œil.

Huvudanledningen till ett besök på Verket i Avesta var dock den interaktiva upplevelsedelen. Det lät väldigt spännande att alldeles själv, med hjälp av en specialficklampa, få levandegöra järnframställningens historia via ett antal hyperspots. Men nu får man inte längre låna en sådan ficklampa eftersom dessa alltför ofta lämnats tillbaka trasiga och är för dyra att ersätta. I stället är man i första hand hänvisad till helgernas två guidningar, dessutom till en extra kostnad. Eftersom besöket skedde en torsdag hade vi tur som fick en egen, lite kortare guidning. Har man möjlighet till guidning ska man absolut ta den! De interaktiva bitar som man annars lite snopet missar (då hemsidan tyvärr inte informerar om denna inskränkning) är verkligen fascinerande.

De konstverk som ingår i Avesta Art får en dramatisk effekt eftersom hängningen av verken inte får påverka byggnadens särart, samtidigt som verken i sin tur påverkar den suggestiva känslan i rummet. Här två oljemålningar av Joakim Johansson vars mystik förstärks och förstärker.
De konstverk som ingår i Avesta Art får en dramatisk effekt eftersom hängningen av verken inte får påverka byggnadens särart, samtidigt som verken i sin tur påverkar den suggestiva känslan i rummet. Här två oljemålningar av Joakim Johansson vars mystik förstärks och förstärker.

Med hjälp av starka, heta lysrör och ljud illustreras hur det heta järnet flyter i sin ränna för att stöpas till tackor efter att ha släppts ner från masugnens topp där det krossas och skiljs från malmen. Man får kliva in i masugnen och se hur järnmalmens väg ner mot golvet iscensätts med hjälp av något som liknar lysande löv som rasar ner i röret.

Det är spännande att uppleva hur man har försökt gestalta industrimiljöns hetta, ljud och ljus som man annars måste fantisera fram. Det som kommer i skymundan då man måste guidas genom detta är de soundpebblar eller ljudstenar med 35 inspelade berättelser från Lars Lindströms yrkesliv på verket. Han började som springpojke på 1930-talet och minns precis hur det var. Tyvärr är tekniken dålig med knastriga högtalare som inte underlättar förståelsen av Lindströms breda Avestadialekt. Men ändå, det är synd. Man stannar nog inte här och botaniserar i utbudet när man måste be guiden aktivera de olika stenarna.

Guangjuan Zhangs skulpturer har en form och placering i masugnshallen som, trots att de inte har något med järnproduktion att göra, ändå leder tankarna till glödhett, flytande järn.
Guangjuan Zhangs skulpturer har en form och placering i masugnshallen som, trots att de inte har något med järnproduktion att göra, ändå leder tankarna till glödhett, flytande järn.

En fördel med guidningen är att det annars kan vara lite svårt att förstå vad de olika interaktiviteterna faktiskt visar. Det saknas en hel del skriftlig information och den filmprojektion av verksamheten som man hänvisas till att titta på för att få veta om man missat någon hyperspot är visserligen snyggt gjord och säkert helt korrekt, men man förstår den inte så lätt. Dessutom finns ett konstnärligt inslag kallat ”Masguden” som man bara ser en skylt om men inte förstår var den är eller om det är skylten som är poängen (vilket den inte är). 

Genomgående för interaktiva inslag i museiutställningar verkar vara att man glömmer bort användarvänligheten. Teknik borde ju framför allt underlätta och förtydliga, inte försvåra eller förvirra. Med en guide blir det toppen – utan guide blir det i det här fallet tyvärr absolut ingenting. Men eftersom Verket, som nu har stängt för säsongen och åter öppnar först i maj 2014, är så pass stort och fyllt av så pass många spännande inslag är det ändå väl värt ett besök. Och har man tur så kanske man får sig en guidning trots att det är vardag!

Text: Ewa Wadell
Foto (där ej annat anges): Therese Asplund
EW har en fil.mag. i konstvetenskap och estetik.


Läs mer om Verket i Avesta