Stockholm blir du sköna nya Blockholm

Blockholm. Den fantastiska staden
Arkitektur- och designcentrum, Stockholm 140307-140601

Koncept/projektledare: Markus Bohm och Mats Karlsson
Ansvarig utgivare: Lena Rahoult (överintendent på Arkitektur- och designcentrum)


Blockholm. Den fantastiska staden, vårens stora utställning på Arkitektur- och designcentrum i Stockholm, sammanfogar dataspel med verklighet i en lekfull strävan efter att visualisera såväl bygg- och stadsplaneringsprocessen för allmänheten, som dataspelet Minecrafts intrikata värld för den oinvigde. Ewa Wadell gick dit för att bekanta sig med kubens möjligheter.

Minecraft är ett internetbaserat spel där användare över hela världen, med hjälp av en köpt licensnyckel, kan logga in, skapa sig en identitet och interagera med spelet som går ut på att bygga upp olika typer av virtuella miljöer. Oavsett ålder eller arkitekturkunskap är den spelande med och skapar världar av städer, byggnader, miljö och natur. Minecraft har sedan starten 2009, både före och efter lanseringen av den fullständiga spelversionen 2011, vunnit ett flertal priser och i rask takt kommit att bli en hel rörelse bestående av miljontals arkitekturintresserade dataspelsentusiaster över hela världen. 

Spelet har utvecklats av det Stockholmsbaserade företaget Mojang som står bakom spelet och vars filosofi är att starta småskaligt för att sedan öka produktionen successivt i takt med efterfrågan. Själva utställningen bygger på en nyskapad del i spelet som man valt att kalla Blockholm. Den lanserades i oktober förra året och är en exakt topografisk återgivning av Stockholms stad. Syftet är att den som är intresserad ska kunna använda spelplattformen för att delta i formandet av en ny vision av Stockholm, med byggnader och miljöer som enbart den egna fantasin – och blockets kubiska form – sätter gränser för.

En av utställningens prototyper, en byggnad från dataspelet Minecraft, utskriven i 3D och uppbyggd i skala 1:5. Foto: Matti Östling
En av utställningens prototyper, en byggnad från dataspelet Minecraft, utskriven i 3D och uppbyggd i skala 1:5. Foto: Matti Östling

Att man i plattformen Blockholm valt att släppa stadsdel efter stadsdel, i stället för allt på en och samma gång, stämmer väl överens med Mojangs filosofi att låta efterfrågan styra produktionen snarare än att presentera ett färdigt paket. Först ut var Gamla stan, också det ett symboliskt val då det är den ursprungliga stadskärnan utifrån vilken staden sedan vuxit successivt. Den virtuella plattformen återger en direkt kopia av Stockholms stads landyta, komplett med vägnät men helt utan några som helst byggnationer. Syftet är sedan att medlemmarna ska börja bebygga de 100 000 tomma tomterna med hjälp av den egna fantasin och förmågan att hantera spelprogrammet. Till den fysiska utställningen har sedan en jury valt mellan ett tiotusental olika byggnationer och med hjälp av ny teknik såsom 3D-skrivare återskapat tio verk i skala 1:5.

Rent estetiskt ser man direkt likheter med tidigare generationers data- och tevespel i de storskaliga reproduktionerna. Namnet Blockholm är både illustrativt och smart. Det återspeglar inte bara datorgrafikens fyrkantiga pixlar, utan även spelet Minecrafts grundfundament: blocket. Det går inte att undgå att se att byggnadernas förutsättningar är de likformiga block som staplas på, bredvid och runt varandra. Skapelserna är fantasifulla. Här finns portaler, små hus på podier, hängande hus och torn. Allt är skapat i regnbågens alla färger och endast här och där återfinns någon grå byggnation, men då i en kraftig mörkgrå ton som utstrålar makt snarare än tråkig vardag. Det är en spännande idé att bygga upp strukturer baserat på fantasivärldar och man har gjort det snyggt, även om de gärna hade fått vara lite fler till antalet. Därutöver har man valt att illustrera staden med hjälp av ljud- och ljussättning som gör att besökaren på ett stämningsfullt sätt får uppleva dygnets alla timmar. Det framstår som ett enkelt men väldigt bra och effektskapande grepp. 

Att man valt att behålla den vita kubens estetik i övrigt fungerar som en kontrast till de mångfärgade byggnationerna, men ger också en stämning av kult eller new age-rörelse. Man kommer in i en lite svävande, lösryckt värld som antyder något av den obebyggda, outforskade fantasivärld som Minecraft består av. Det är svårt att avgöra om detta förstärker intrycket eller kanske får motsatt effekt på de vuxna, föräldrar, far- och morföräldrar som utställningen har till ambition att förklara den här visuella världen för. Kanske förblir världen lite väl mystisk och ogripbar? Mycket av innehållet bygger trots allt på att man faktiskt sätter sig ner och lär sig själva spelet.

Förlagan, eller originalet till prototypen, skapat av en spelanvändare i datavärlden Blockholm.
Förlagan, eller originalet till prototypen, skapat av en spelanvändare i datavärlden Blockholm.

Att man inte får beträda den återgivna världen, på grund av de relativt porösa byggblocken, kommer förstås att vara en besvikelse för framför allt de yngre besökarna, men även som vuxen hade man velat kunna gå in i något verk. Åtminstone hade man kunnat återskapa en portal att gå igenom när man rör sig i landskapet. Men nu får man nöja sig med att gå på en väg genom staden. Dock visar det sig sedan finnas en mindre lekdel för utforskande och klättersugna barn utanför utställningshallen.

Här finns också möjlighet att prova spelet. Man har satt upp ett antal datorer, det finns surfplattor och man kan rita och skanna in en identitet med ett egenhändigt gjort ”skin”. Ett sådant skinn, får man lära sig är ett utseende man skapar som ska representera den egna spelidentiteten i Minecrafts virtuella värld. I den här avslutande delen, vars tyngdpunkt består i att låta besökaren prova på spelet, har man även valt att projicera videor av spelet på väggen. En av dessa tycks inte vara specifikt tagen från plattformen Blockholm utan återger andra delar av spelet. En andra projektion verkar i stället kopplad till en av de datorer som finns att använda i salen och återger användarens skärmbild i fullformat. Här finns ambitioner att illustrera hur spelet fungerar och vad man kan göra i det men som fullständig amatör hade man behövt tillgång till fler lathundar. Det räcker inte med att illustrera de olika byggkomponenterna och termerna för dessa på en vägg, även om det är snyggt. Inte heller kan man motivera det, som man valt att göra i utställningsbeskrivningen, med att detta är ett utmärkt tillfälle för barn att introducera sina föräldrar, eller andra äldre släktingar, i vad Minecraft är och hur det fungerar. Alla har inte barn, alla barn behärskar inte spelet och även om många vuxna är en del av Minecraft-rörelsen kanske man inte själv känner någon som är det och då missar man en del av utställningens innehåll och syfte.

Vy från den virtuella världen. Här syns de typiska spelverktygen som används, men också de avfasade byggstrukturer som återspeglas i utställningens digitala informationsmontrar.
Vy från den virtuella världen. Här syns de typiska spelverktygen som används, men också de avfasade byggstrukturer som återspeglas i utställningens digitala informationsmontrar.

Det informativa budskapet som finns i utställningen om Minecraft består till stor del av videobaserade intervjuer som rullar non-stop på platta skärmar och videoprojektioner. Här har man dock valt att fälla in skärmarna liggande i avfasade, nästan pyramidformade, låga podier på golvet som ekar av den blockstruktur som är representativ för datorspelet. Det är nyskapande och ser häftigt ut, även om det inte är särskilt bekvämt att stå framåtlutad för att titta på dem. De flesta filmer är dock bara några minuter långa så det blir inget större problem. Det man däremot har missat här är att presentera de som uttalar sig lite mer ingående. Det räcker inte med enbart namn, titel och företagsnamn intill skärmarna, särskilt inte om själva företagsnamnet inte avslöjar något om vad det faktiskt representerar. Eller är det meningen att man helt enkelt bara ska acceptera att ”vem som helst” kan ha rollen som analytisk expert bara för att det handlar om datorspel?

Utställningen är rolig, fyndig och nyskapande. Att den ska fungera som en ögonöppnare för hur dialog mellan boende och stadsplanerare fungerar köper jag dock inte riktigt. Tyvärr är verkligheten något helt annat än ett datorspel och förslag och synpunkter på stadsplaneringen kan inte göras utan att man går på, för de flesta rätt tråkiga, medborgarmöten eller lämnar in skriftliga synpunkter. Man kunde ju däremot hoppas att staden någon gång i framtiden hade en sådan här virtuell byggplattform där man lätt kunde gå in och experimentera och lämna synpunkter på arkitektur eller stadsplanering, men det tycks vara en utopi. Så tänker jag, tills jag inser att det faktiskt redan har hänt. Bland annat har byggföretaget Svensk Byggtjänst haft ett samarbete med Minecrafts grundare Mojang inför ett planerat nytt stadsområde i Sigtuna. Detta har i sin tur medfört att FN insett värdet av Minecraft i stadsplaneringssyfte och låter i sitt program för boende- och bebyggelsefrågor, UN Habitat, rusta upp olika stadsdelar i framför allt Afrika och Asien i ett projekt kallat Block by Block. Kanske visar den virtuella världen Minecrafts samspel med den fysiska världen och tidigare rätt så slutna samhällsorgan att den nya sköna tid är här, eller i vart fall på ingång, åtminstone inom museivärlden.

Text: Ewa Wadell
Foto (där ej annat anges): Arkitektur- och designcentrum
EW har en fil.mag. i konstvetenskap och estetik.