Gallra fram kreativiteten

I förra numret lyfte Britta Söderqvist och Clara Åhlvik fram den nya museiutredningens potential att förändra arbetet på svenska museer. I det här numret tar Irène Karlbom Häll vid genom en recension av utredningen Ny museipolitik. Visst har den potential att reformera våra museer, konstaterar hon, men det krävs kanske en Gustav Vasa för jobbet.

”Med ett museum avses i denna lag en institution som bedriver utställningsverksamhet som är öppen för allmänheten och som har avlönad personal.”

Till vänster Nordiska museet, Stockholm. Foto: Emma Fredriksson. Till höger Historiska museet, Stockholm. Foto: Wilhelm Lagercrantz

Det är så här man definierar ett museum i den nya museiutredningen – efter hur de flesta ser det. På många museer är stora delar av personalen dock sysselsatt med andra saker än att hålla öppet för allmänheten. De anser nog inte att ett museum slutar vara ett sådant om det stänger för besökare ett tag. Fast jag håller nog lite på museiutredningen, som bland annat gör ett välbehövligt ingrepp i den närmast religiösa synen på museiföremål. Museiöversynen handlar om inget mindre än en reformation. Men vem är Gustav Vasa nog att driva igenom den?

Vad utredningen föreslår är i korthet: större självständighet mot huvudmän i kommuner och landsting, större integritet genom en egen myndighet för museer och utställningar, en myndighet som finansieras genom att Riksutställningar läggs ned. Förhoppningsvis blir det mer än ett namnbyte.

Den tänkta myndigheten ska bland annat dela ut bidrag till samverkansprojekt. Det kan vara en utveckling av en gammal idé som gick ut på att museerna skulle skicka utställningar mellan sig och på så sätt få större utbud. Men. Mobila utställningar som verkligen fungerar är en kostsam och krävande genre. Riksutställningar var experter, och alla är inte det. Många bra utställningar har också ett samspel med sin lokal som är svårt att återskapa. Jag tror i så fall mer på att skicka runt besökare. Det kan man ju också underlätta med bidrag.

Utredningen vill också släppa dagens fixering vid besökssiffror och utveckla metoder för att bedöma kvalitet – en kollegial granskning, liknande den vid högskolor. Jag har visserligen alltid velat se museipersonal liksom teaterfolk vänta lite nervöst på kritiken i stället för att bara klappa sig själva på huvudet efter varje invigning. Jag skulle också gärna ta del av fler offentliga gräl om huruvida en utställning var bra eller ej. Men forskningens peer review, som man jämför med, har andra syften än utställningskritiken har. Vetenskaplig granskning handlar om att syna i sömmarna, och den godkända produkten ligger sedan kvar som en byggsten i vår gemensamma kunskap. Så fungerar inte utställningar; de väcker tankar och känslor under en tid för att sedan skingras. Jag tror man ska tänka teater i stället för universitet. Annars bra.

Avesta Art 2008. Foto: Katarina Lindahl

En del i museernas större självständighet är att de förklaras ekonomiskt myndiga. De ska få lov att tjäna pengar på entréer, butiker och vandringsutställningar och få möjlighet att ”rulla” pengar från ett år till nästa. De kommer att kunna tjäna pengar på vissa populära utställningsprojekt, pengar som kan gå till andra mindre lönsamma. Allt det där tror jag också är bra.

Frihet att gallra är kanske den del av den nya lagen som har potential att bli mest omvälvande. Viss utökad rådighet över samlingarna behövs, konstaterar utredningen. Många hyllmeter närmast identiska allmogeföremål och brända ben ska kunna gallras. Word! Men de har varit heliga länge … det är här vi kommer in på reformationen. Jag undrar hur snabbt ökad rådighet biter på hundra års hjärntvätt. Hur många museimän har inte investerat tid och kärlek i dessa övertaliga föremål, om inte annat för att finna mening i sina jobb? Hur ska alla dessa – och många är hyfsat unga – våga att faktiskt gallra också?

Miniatyrgris av lera. Foto: Historiska museet

− Vi ska inte överskatta vår förmåga att bedöma vad framtiden har nytta av … Vi har alltid haft fel och kastat fel saker, säger en tjänsteman vid ett länsmuseum när jag ringer och frågar och jag vet att många resonerar så. Men inte alla.
− Allt man vill göra stupar på mängden av saker som någon, någon gång, velat donera och som museerna tagit emot, säger en annan, något yngre kollega på ett kommunalt museum.

Bättre kunskaper om föremålen väcker kreativiteten hos dem som jobbar på museerna. Om de har en halv sekund över att gå in i sina samlingar. Här kommer den större möjligheten till gallring väl till pass. För vem orkar dyka ned i historien i form av samlingar och arkiv så länge de utgörs av ohanterliga dåliga samveten? Det kan vara dags att släppa lite reliktänkande, men det kommer säkert att göra ont på sina håll att plötsligt behöva behandla relikerna som det de ofta är: gamla grejer som det finns väldigt, väldigt många av. Varav många en gång skänktes för att ge givarna status. Varav många mottogs av artighet. Jag ser gärna museiföremål i utställningar och förstår att de ibland forskas på också. Men de måste dekonsekreras och det är det museiutredningen försöker göra.

”Utställningar och annan publik verksamhet vid museerna i det allmänna museiväsendet ska präglas av allsidighet, öppenhet och kvalitet”, står det i ett förslag till lagtext. Och i förklaringen står: ”Den ska vara så attraktivt utformad att den kan konkurrera med andra upplevelser i dagens landskap av lätt tillgängliga medier. Arbetet med utställningar som medium måste fortsätta att prioriteras och professionaliseras.”

Personligen hoppas jag att man slutar se utställningsproduktion och formgivning som något vilken antikvarie som helst kan slå sig på, eller varför inte en skolklass?

Denna uppvärdering av utställningsmakeriet var en positiv överraskning med tanke på hur lite dessa yrken deltagit i utredningsarbetet. Däremot har man genomfört workshops med uttalade icke-besökare, ett kul grepp. De sa ungefär det man trodde.

Och det allra bästa: ”För ett bättre publikmöte måste museerna även fortsatt arbeta för att utveckla själva utställningsformen och öka utställningsarbetets professionella status inom institutionerna.”

Innebär detta en chans för utbildade formgivare med lång erfarenhet av museiutställningar – ofta egenföretagare – som nu sopas undan i märkliga upphandlingsförfaranden? Ska det rentav kunna finnas en och annan tjänst för dem på museerna? Vi hoppas!

Text: Irène Karlbom Häll
IKH är utställningsformgivare, producent och journaliststudent.

Britta Söderqvists och Clara Åhlviks artikel i UEForum #5 2015.