Ett förrum till paradiset

… Och natten kom!
Dansmuseet, Stockholm 160205–160501

Konstnär: Torsten Jurell


Som att kliva in i ett förrum till paradiset, säger konstnären Torsten Jurell om mötet med Dansmuseet, där han ställer ut i galleriet fram till 1 maj. Gunilla Lundahl håller med. Innanför dörren på Drottninggatan 17 hamnar hon i en Wunderkammer full av lockande, vackra och märkvärdiga vittnesbörd om liv och rörelse som tolkar himmel och jord.

På sin nya adress har Dansmuseet fått en ny intensitet och öppenhet. Redan i entrén skymtar genom glaspartier kroppar som arbetar med att tillägna sig rörelsemönstret i afrikansk dans. En annan dag myllrar där dagisbarn. Efter dem stillnar rummet inför en storbildskärm där en dansvideo körs. För varje vardag ställs nya filmprogram samman. Gratis. Det är bara att gå in i den eleganta bankhallen i före detta Sundsvalls handelsbank, uppförd 1906 med marmor, stuckatur och glastak, ritad av Thor Thorén och fint restaurerad av Statens Fastighetsverk. Museet är en liten innerficka i Regeringskansliet. Mindre än förut och ändå mycket rikare i sin inbjudan till möten. Förtätad.

Endre Nemes, kostym för Gala Performance, Kungliga Operan 1949. 
Foto: Cato Lein © Dansmuseet Stockholm
Endre Nemes, kostym för Gala Performance, Kungliga Operan 1949.  
Foto: Cato Lein © Dansmuseet Stockholm

Ett fullmatat vårprogram har just startat. ”Vi tycker den levande rörelsen i ett museum för dans är oerhört viktig”, konstaterar museichefen Erik Näslund. Alltså erbjuds flera dansföreställningar, konserter, workshops, babydans, danslek, barnprogram, afterwork med danceoke, dansfilm med samtal, streedancefestival, swingafton med mera. Ett rikt utbud för förskola och skola. Öppna och bokade visningar. Sex mycket engagerade personer tar ansvar för basutställningen, galleriet och alla dessa evenemang. Får man inte nog finns också bibliotek, arkiv och videotek att boka tid i.

Basutställningen har gestaltats av konstnären och scenografen Charles Koroly som format den till en resa genom världen tillsammans med museets grundare Rolf de Maré. Resan antyds med kappsäckar och transportlådor, som bär upp en del av föremålen. Och du får också vara med och packa upp – det mest spännande av allt. Bakom luckor och lådförstycken som du öppnar själv kan du fortsätta resan inåt. I rum bortom rum möter fördjupningar till den redan rika scenografin som håller museirummet på plats. Film och video varvas med de autentiska föremålen, dräkterna, maskerna, scenografierna. Musiken från balettföreställningar klingar en stund när du tar fatt i ett handtag och du får se hur färg och gestalt tolkade den.

Foto: Torsten Jurell
Foto: Torsten Jurell 

Det krävs inte många steg för att komma från en målning som avläser 1700-talets preciösa koreografi till bildflödet i den dadaistiska experimentfilmen Entre’acte, gjord för Svenska baletten i Paris 1924 av René Clair, Francis Picabia och Erik Satie. Som slutkläm i museivandringen finns en svensk nutidskavalkad från Birgit Åkesson och därtill det senaste inom musikvideo. Madonna och Beyoncé.

Här finns en täthet som inte tränger sig på. Ögonblicket och minnet kan möta varandra, påminna varandra. Resans längd bestämmer du själv. Rummet/världen närvarande samtidigt. Överblickbart. Valfrändskaperna förtydligade. Tiden en behållare.

Foto: Torsten Jurell
Foto: Torsten Jurell

I galleriet har museet bjudit in Torsten Jurell till en ”andra akt” i projektet Narrstreck som utvecklats över några år. ”… Och natten kom!” kallar han den. Du stiger ner i djupet i ett rödmarmorerat trapphus och möter skaror av bleka marionetter, hör teaterljud i fjärran. Rummet osäkras av ett dämpat månljus, som blänker i det porslin figurerna är gjorda av. Figurerna känns igen på något vis. Kusiner till några av figurerna däruppe? Var hör de hemma?

Foto: Torsten Jurell
Foto: Torsten Jurell

Jag har valt att genom nutida figurer och bilder kommentera just det här museet, konstaterar Torsten Jurell. Jag har då sökt mig mot det tidlöst återkommande, genuina uttryck som kan finnas i berörande konst, folkkonst eller konsthantverk. I händernas närvaro, både de som framkallar liv ur lera och de som drar i trådarna som sätter marionetternas värld i rörelse.

Samtidigt blandar han in sin syn på det som tiden aktualiserar – tvetydigheten, osäkerheten, manipulationen, kriget, atombomben, flykten. Genom tecken som dyker upp i dekorer, skuggspel, mobiler, foto och grafik och den mekaniska marionetteatern i utställningen. Vacker magi. Osäkrad. Ögat och känslan måste hitta berättelsen. Glasyrerna skimrar. Figurer får vila på kamouflagetyg.

Foto: Torsten Jurell
Foto: Torsten Jurell

Torsten Jurell har sedan tio år vistats regelbundet i Kina. Sedan några år hyr han också en verkstad i den mångtusenåriga porslinsstaden Jingdezhen, där ett myller av konstnärer tagit över i den nerlagda porslinsfabriken. Där finns uråldrig kunskap traderad. Kunskap som Torsten Jurell vill gå vidare med i sina figurer. Om glasyrer, måleritekniker, leror, bränningar. Närvaron i Kina ger honom en grammatik och en historia att vandra vidare med. Klanger att införliva. ”Riff”. Som gravfiguriner eller siluetten av atombomben stiliserad likt den dekor som av misstag målades på ostindiska kompaniets porslinsserviser, fuktfläckar troget återgivna från en pappersförlaga.

Central i utställningen är den mekaniska marionetteatern med en fyra minuter lång föreställning. En påminnelse om att den här utställningen är en fas i det längre utställningsprojektet Narrstreck. Dess första framträdande utspelade sig på Östasiatiska museet. Tankarna därifrån bearbetades vidare två gånger på Röhsska museet där dialogen med museets samlingar fortsatte, den senaste 2014. Inför denna akt två gjorde Torsten Jurell också en längre resa till Indonesien för att se mer av skuggteater. Den inlevelse den fött, lockar besökarna upp i basutställningen för att utöka bekantskapen med föregångare.

Foto: Torsten Jurell
Foto: Torsten Jurell

Än en gång en lycklig bekräftelse på att konstnärer i museiarbetet banar väg för ny tillägnelse av det material som lagrats i museerna. Bekräftar meningen med museerna. Den här utställningen sätter även ljus på hur föremål kan exponeras i museet. Torsten Jurell har byggt stiliga montrar, podier och skåp i järn, glas och trä, kongeniala med det utställda materialet. Grannlåt och anonym närvaro i förening. Hantverk.

Ett besök på Dansmuseet känns som en oväntad gåva.

Text: Gunilla Lundahl
GL är författare och kulturjournalist.