Museal melankoli i kulturkrigets Sverige

I två nya böcker diskuteras de konflikter om identitet, vithet och normer som pågått i Sverige under de senaste åren. Men på vilket sätt påverkas museerna och kulturarvssektorn av de pågående kulturkrigen? Det frågar sig idéhistorikern Klas Grinell.

Det samtida Sverige kännetecknas av en vit melankoli där etablissemanget sörjer sina förlorade privilegier och har svårt att inlemma de allt fler icke-vita svenskarna i sina politiska projekt. Det hävdar forskarna Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes i sin modiga och tankeväckande bok Vit melankoli, som på knappt 90 sidor tecknar den svenska vithetens drygt hundraåriga historia. Med sitt skarpt fokuserade analytiska perspektiv erbjuder Lundström och Hübinette nya och intressanta tolkningar av den samtida kampen om nationens identitet.

Vit melankoli argumenterar kraftfullt för vårt behov av jämlikhetsdata och för behovet av de analytiska kategorierna ras och vithet. Den vill vidare visa att den samtida nationella krisen i allmänhet, och nationalkonservatismens framgångar i synnerhet, bäst förstås som ett utslag av ”vit melankoli”. Melankoli är ett enligt författarna ett tillstånd som är svårt att komma ur, eftersom det som saknas och sörjs har blivit en del av identiteten. För att upphäva samtidens melankoliska dödläge krävs att den intima relationen mellan vithet och svenskhet löses upp.

Boken kan med fördel läsas sida vid sida med Andreas Johansson Heinös Anteckningar från kulturkriget, som övertygande argumenterar för betydelsen av de identitets- och kulturfrågor som blivit alltmer centrala i det politiska samtalet. Tillsammans visar de båda böckerna hur avgörande frågor om arv, identitet, vithet och kultur är för dagens Sverige.

1980 var andelen svenskar med utomeuropeisk bakgrund under en procent. Idag har över hälften av invånarna i våra tre största städer utländskt påbrå, och av rikets totala befolkning är siffran 30 procent. Sverige har otvetydigt genomgått stora och oåterkalleliga förändringar. Mångkultur, mångspråkighet och mångreligiositet är som de bägge böckerna visar ett svenskt faktum. Denna relativt snabba förändring har gett upphov till viktiga samhälleliga och politiska frågor som också museerna måste bidra med kunskap om. En rättvis bild av Sverige måste också vara rättvisande och relevant för dagens medborgare och besökare.

I Statistiska centralbyråns (SCB) tabeller över ”Befolkning efter födelseland och ursprungsland” finns fortfarande inte kategorin Sverige representerad. Där bokförs ”ursprungsland” för grupperna ”utrikes födda”, ”födda i Sverige med två utrikesfödda föräldrar” och ”födda i Sverige med en utrikesfödd förälder”. De svenskar som har två inrikesfödda föräldrar tillhör ett slags restkategori som inte ges någon benämning, vilket normaliserar en sortering mellan obenämnda (vita svenskar) och främlingar. Trots sin starkt minskande relativa storlek är de vita svenskarna fortfarande den nationella berättelsens norm. När denna utmanas leder det som de anförda böckerna visar till vit melankoli och kulturkrig. Samtidigt har många av dem som här räknas som helsvenska erfarenheter och bakgrunder som offentligheten på olika sätt har försökt tysta och korrigera. Många museer har de senaste decennierna arbetat för att uppmärksamma hur den svenska befolkningen har formats av många kulturer och kulturarv som inte lämnat spår i det arv som har samlats och visats upp av svenska museer.

Trots detta är svenska museer generellt vad man kan kalla ”rum orienterade mot vithet”, för att låna Sara Ahmeds uttryck från artikeln ”Vithetens fenomenologi”. Den vita (manliga) svensken är fortfarande den obenämnda bäraren av de flesta museers ”vi” – den som inte behöver fråga sig om och hur han hör hemma där. En oproportionerlig stor del av de anställda på svenska museer hör också hemma i vitheten.

Svenska museer – och kulturarvssektorn i stort – måste ha välgrundade argument för hur relationen mellan arv och identitet ska förstås. Följer arvet mer eller mindre uttalat något slags blodslinje, eller uppfattas det som platsbundet och något som bärs av dem som nu bebor området? Eller är kulturarvet idéburet, och därmed odlat av dem som identifierar sig med till exempel en konstnärlig tradition? På vilket sätt påverkar arvet samtiden? Vilka har rätt att omtolka och använda arvet för att skapa sig en framtid? Hur förhåller sig museerna till 1900-talets breda ambitioner att etablera en svensk vit överlägsenhet; ambitioner som genomsyrar konst, design, folkloristik, arbetar- och borgerlig kultur, myndighetspolitik och de flesta andra fält?

Det hegemoniskt vita kulturarvet har format våra stadsmiljöer, samhällen, institutioner och museisamlingar. Det påverkar därmed alla invånare, oavsett hur svenska de betraktas eller identifierar sig som. När kulturarvet nu, än mindre än under sin formeringstid, inte passar ihop med den svenska befolkningen leder det till politiska och sociala spänningar. Om man läser samman Lundström och Hübinette med Johansson Heinö kan man säga att en sida i kulturkriget skyller samtidens utmaningar på förlusten av det homogena vita Folkhemssverige, medan den andra sörjer förlusten av det goda solidariska (men lika vita) Sverige. Få lyckas vad det verkar klara av att förhålla sig sakligt till 1900-talets hegemoniska svensk-vita nationalism, eller till den samtida, djupt rasifierade, segregationen i landet.

Museilagen kräver av museerna att de ska vila på sakkunskap. Enligt proposition 2016/17:116 ska alla medborgare ”känna till att det kulturarv som museerna förvaltar tillhör dem”. Ett melankoliskt berättande om det homogena och harmoniska som varit har små förutsättningar att nå dit. Även om museerna inte ska bli parter i kulturkriget måste de sakligt kunna förhålla sig till dess linjer, teman och signalord – ord som nation, norm, vithet, rasifiering, genus och HBTQI+.

Allt tyder således på att Sveriges museer på nationell nivå, och enskilt i relation till varje museums lokala och specifika förutsättningar, kommer behöva diskutera hur man både kan försvara sitt armslånga avstånd till de politiska viljorna att mobilisera kulturen, och samtidigt bidra med sin kunskapsbaserade tolkning av svenska kulturyttringar och -arv. Vit melankoli och Anteckningar från kulturkriget ger mycket både matnyttigt och lättillgängligt stoff till dessa diskussioner.

Klas Grinell

K.G. är idéhistoriker, utvecklingsledare vid Göteborgs museer och konsthall och aktuell med boken Eudaimonia: Det goda livet i klimatomställningens tid (Fri tanke förlag).