Gott om grejer från Göteborg

Hanna Bendz besöker en välgjord och informativ utställning som drar åt det självbekräftande hållet. Det spretiga innehållet hålls samman av berättelsen om staden och framstår som ett monument över Göteborg och stadens egna historieskrivning.

Den nya basutställningen Grejen med Göteborg på Göteborgs stadsmuseum är producerad i anslutning till stadens 400-årsjubileum. Titeln närmar sig göteborgsvitsarnas genre samtidigt som den berättar om syftet att visa just grejer med anknytning till Göteborgs historia. Producent Maja Björk Lindahl berättar via e-post att utställningen utformats med utgångspunkt i den norska arbetsmodellen Tingens metod: vid ett dussin tillfällen bjöds göteborgare med olika bakgrund in för att samtala och associera kring föremål i stadsmuseets samling, innan arbetsgruppen gjorde det slutgiltiga urvalet. Utställningen är alltså på en och samma gång skapad genom minnen och engagemang, och utformad för att väcka minnen och engagemang.

Bredvid Lisebergskaninerna och dansskorna kan besökaren berätta var, när och med vem den dansat i Göteborg.

I likhet med den tidigare utställningen Göteborgs garderob i samma byggnad visas utställningsobjekten tillsammans med fotografier och informationstexter, ljud, video och interaktiva inslag. Tillsammans blir det en helhet där de olika uttrycken kompletterar varandra. Jag går genom rummen och letar efter en kronologi eller tematik. Om den finns så framstår den inte så tydligt, och heller inte som avgörande viktig för upplevelsen. Orange lystrådar har spänts upp i taket för att skapa vägar mellan montrarna, men besökaren kan lika gärna välja en annan väg. Innehållet spänner över arkitektur- och industrihistoria till Håkan Hellström och Bingolotto. Här finns något för alla att känna igen sig i.

Immigrationshistoria möter industrihistoria och orange trådar i taket visar väg mellan montrarna.

En avskild monter har tillägnats Backabranden. Den bjuder in till en stund av stillhet, med en bänk att sitta ned och se ett filminslag där anhöriga och överlevande berättar om oktoberkvällen 1998 och livet efteråt. Utanför montern springer ett par barn i förskoleåldern förbi och uppmärksammar en boliviansk hatt från en Gothia Cup. Kanhända lite spretigt, men berättelsen om staden håller ihop det. För det finns en berättelse och historieskrivning om Göteborg, som är tydlig för den som flyttat till stan i vuxen ålder. Kanske formas och motiveras den berättelsen bland annat av att staden är ung – det vill säga yngre än den där andra staden, den på landets baksida?

Souvenirer från friidrotts-VM och Gothia Cup.

Med ett antal inslag på temat resor, migration och rörlighet får utställningen fint fram hur globala, lokala och individuella berättelser samspelar och avspeglas i varandra. Strax intill en amerikakoffert från 1920-talet finns ett välkomstbrev till en av 2018 års nya medborgare. De båda världskrigen lyfts fram med en antisemitisk tidning, en mörkläggningsgardin och en samling ransoneringskuponger. Krigstidsvardagen var väl inte specifik för Göteborg – men jag tänker att kanske hade brödkravallerna i Göteborg 1917 möjligtvis varit mer omskrivna om de istället ägt rum i Stockholm? I samma rum visas en film föreställande en kvinna som sitter på trottoaren med sin pappmugg och sjunger på ett för mig okänt språk medan anonyma göteborgare hastar förbi. Associationer mellan montrarna blir möjliga utan att skriva besökarna på näsan.

Sabel och ransoneringskuponger från hungerkravallernas tid.

Utställningen är välgjord och informativ, med en väl övervägd balans mellan allvar och lättsamhet. Ändå är det något jag saknar, och kanske har det bara att göra med tidshorisonten: för en jubileumsutställning fungerar upplägget. Men det är trots allt en permanent utställning, och jag går därifrån med en lite vag känsla av att ha sett ett självbekräftande monument över staden och dess historieskrivning. Trots öppningarna mot världen utanför kan jag sakna något oförutsägbart, något som skulle låta berättelsen om Göteborg gå utanför och ifrågasätta sig själv.

Lapparna med hälsningar och minnen från göteborgare till andra göteborgare förstärker intrycket av en egen intern historieskrivning, med syfte att bjuda in till minnen och berättelser.

Vid ett återbesök ett par veckor senare finns faktiskt en tillfällig utställning på bottenvåningen, där jag läser att bilden av Göteborg skapats av bland annat av journalfilmer från Stockholm – information som ger en ytterligare dimension till Grejen med Göteborg.

Text och foto: Hanna Bendz

H.B. är musiker och historiker

Om utställningen

Grejen med Göteborg
Göteborgs stadsmuseum

Utställningsperiod: från 4 juni 2021

Utställningsproducent: Maja Björk Lindahl
Formgivare: Pär Bengtsson, Maja Björk Lindahl, Sandra Eyton, Patrik Larsson och Niklas Rahm.
Grafisk formgivning: Sandra Eyton
Formkonsultation: Museea
Skribenter: Maja Larsson, Håkan Strömberg

Läs även Peder Lindgren-Björfjälls reflektion kring utställningen

Recension

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.