Rapport från en produktion i återbruk

Hur går det till att bygga en klimatsmart museiutställning? Amanda Creutzer rapporterar inifrån ett pågående utställningsprojekt där cirkulär ekonomi och hållbarhet ska genomsyra både utställningsproduktion och innehåll.

Vi vet mycket om problemet. Vår omslutande atmosfär bevarar värmen likt ett växthus. Under rätt omständigheter bidrar det till ett gynnsamt klimat, men så som vi lever nu släpper vi ut för mycket växthusgaser vilket direkt och indirekt ger ödesdigra konsekvenser då temperaturen på jorden ökar. Vi måste alltså reducera utsläppen.

Om vi fortsätter med lösningarna. Så som vi lever nu kan vi ändra. Med kunskap kan vi göra andra och smartare val. Låt oss inom kort fokusera på detta. Men innan dess måste vi ta ett gemensamt beslut. För att kunna göra rätt måste vi vara ärliga och göra jobbet på riktigt. Skönmålar vi våra insatser riskerar vi att skapa dimridåer både för oss själva och andra. Låt oss tillsammans undersöka hur vi kan göra våra utställningar mindre klimatbelastande. Allt annat kan vi enas om är ohållbart. Och sånt har vi inte tid med.

Jo, en sak till. När man talar om hållbarhet syftar det till tre delar: ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet. I detta kommer vi bara titta på en del av den ekologiska aspekten. Museer räknas till bostads- och servicesektorn, en sektor som står för drygt 20 % av utsläppen av växthusgaser i Sverige. Den siffran ska vi väl kunna få ner.

Nu börjar vi.

I kölvattnet av pandemin kom olika stöd till kulturen. Sörmlands museum fick stöd som man bland annat valde att satsa på en utställning på Nynäs slott. Eller rättare sagt en utställning i en av ladugårdarna vid slottet. Här fanns en äldre utställning som under åren fått både tillägg och förändringar. Frågan var: vad kan museet och Sörmlands naturbruk göra för att stärka upplevelsen för besökarna? Projektet började med en kartläggning och beslutet blev att ta hand om en utomhusyta samt revidera den befintliga utställningen. Trots stödet var budgeten ganska måttlig och rummet var stort. Vi pratade tidigt om att försöka återanvända material.

Uppdraget slogs fast. Den nya utställningen ska handla om livet på godset för hundra år sen, en tid när godset till stor del var självförsörjande. Historien ska, genom lek och prova-på, berättas genom fyra fiktiva barn. Vi vill inspirera till ett hållbart liv genom att se hur de levde. Utställningen beskriver ett år på godset, barnens liv och sysslor i nära kontakt med djur och natur. Inte för att romantisera utan för att man hade nära kontakt med djur och natur.

Lokalen är en vacker med ouppvärmd ladugård med i det närmaste ett utomhusklimat. Fåglar kan lyckas ta sig in och grannhusets katt har också sina vägar, kanske för att komma åt en mus eller två. Utställningslokalen används främst under sommarsäsongen när rummet har ett mer behagligt klimat.

Leken och lokalen innebar med andra ord att det inte var en idealisk plats för museiföremål. För att kunna förmedla livet för hundra år sedan behövde vi hitta rekvisita som hjälpte oss att berätta om livet då. Parallellt hade hantverkare börjat demontera den befintliga utställningen. Skivmaterial, reglar, teknik och tidigare rekvisita sorterades i högar. Mycket av det gamla byggmaterialet plockades på spik för att återanvändas medan en del fick gå direkt till återvinning.

Materialet som hantverkarna lyckats sortera var ansenligt. Tanken om att verkligen försöka göra en produktion helt utan jungfruliga material började växa fram. Om vi nu ska förmedla hållbarhet måste vi ju själva försöka agera hållbart. Och det ska ärligt sägas att även om vi är mästare på att hitta saker och tänka kreativt så hamnar vi lätt i gamla vanor och tanken på att vara mer rationell. Titt som tätt håller vi på att säga – vi beställer.


Nu är vi halvvägs genom produktionen och har inte alla svaren ännu men detta har vi lärt oss:

  1. Det tar längre tid. Det går inte att bara klicka hem material i de vanliga kanalerna. Man måste leta och klura. Detta har lett till att även själva byggproduktionen görs på ett för oss nytt sätt. Vi samlar material, ritar klart och bygger i omgångar.
  2. Det är svårare att beräkna. Det krävs ett stöd från beställaren när man drar igång ett bygge utan att ha säkrat att budgeten går i lås. Det har inte gått för oss att kunna säga att den ritade formen kan hållas inom budget men självklart har vi tankar på vad som kan strykas om pengarna saknas. Vi ritar och bygger efter hand och efter vad vi hittar. Vi har gjort upprop om insamling av rekvisita och översköljts av samtal men också letat på vanliga köp- och säljsidor på nätet. Vi är som sagt väl medvetna om budgeten och återkommande ser vi över våra bedömningar och reviderar.
  3. Det är svårare med underlag. Vi vet vad vi vill förmedla men inte vilka material eller föremål som vi hittar inom budget. Det betyder att formgivaren får ha en idéskiss, vi letar material efter den och sen reviderar vi efter att vi hittat något liknande. Det betyder också att den som bygger måste acceptera att lösningar i vissa fall får uppstå på plats. Detta löser vi genom en genompratad grundidé och kontinuerlig dialog. Och en chattgrupp där man testar om övriga tror på hyllan, skolbänken eller pallarna som man just hittat.
  4. Det krävs kunskap och vilja. Nu har vi fokuserat på att inte använda nya material. Det är bökigt och vägen är inte rak. Detta går bara att göra om alla är med på det och bidrar med sin kunskap om var man kan hitta material och hur man kan lösa det hela. De sakkunniga har kört runt i Sörmland efter alla rekvisitatips, formgivaren står ut med nya omkast och producenten har periodvis förvandlat hemmet till en mellanlagringsplats. Byggarna har tagit med färgslattar från andra projekt och personalen på Nynäs slott bidrar med det de kan.
  5. Det är ett så otroligt mycket mer intressant, kreativt och relevant sätt att arbeta. Att trycka ur sig en utställning som man sen vaskar i en container några månader senare känns ju extremt daterat och något de flesta klarar av. Här utmanas vi alla till att göra på ett nytt sätt. Vilken kärlek man kan känna till ett gäng som ställer upp för att se hur långt vi kommer.

Några frågor som jag har fått längs vägen och som jag delvis har svar på redan nu:

  1. Kommer vi klara att göra en utställning helt utan nyinköp? Nej, vi har redan köpt någon regel, lite pärlspont och några burkar färg. Även detta hade vi kunnat hitta men vi tänkte inte på det i tid och känslan av bråttom drabbade oss. Men snart är faktiskt hela utställningen byggd och blir det inte så mycket mer nyinköp än detta är jag nöjd.
  2. Transporterna då, har vi tänkt på dem? Jo transporter behövs även för det återbrukade materialet. Precis som vi hade haft för det nya. Men produktionsdelen av materialet är redan gjort och det vinner man mycket på sett ur ett klimatperspektiv.
  3. Kommer inte allt vara kantstött? Nej allt är inte kantstött, utom det vi vill ska vara det. Vi arbetar med skickliga hantverkare och våra krav på finish är inte annorlunda i denna produktion.
  4. Sist men inte minst, hur kommer det se ut? Den frågan kan vi inte svara på. Vi vet vad vi kommer förmedla och vilka delar som kommer ingå. Några delar är byggda men andra har vi inte kommit på hur vi ska lösa ännu. Det är en för oss ovanlig situation, att ha en strukturerad process där vi accepterar att vi är i alla utställningsproduktionens faser samtidigt. Ramverket och den gemensamma bilden står fast, men hur den uttrycks arbetar vi med. Det jag vet är att vi kommer lära oss massor och att vi inte kommer ha orsakat så mycket växthusgaser som i andra produktioner. Och jag tror att produktionen kommer vara väl värd ett besök.
  5. Får Utställningskritiks läsare veta hur det gick? Japp, jag kommer med en uppföljning när produktionen är klar.

Text: Amanda Creutzer

Foto: Amanda Creutzer och Åsa Andersson Broms

A.C. är upphandlare och utställningsproducent.

Om utställningen

Kommande utställning på Nynäs slott
På uppdrag av Sörmlands museum och Sörmlands naturbruk

Utställningsperiod: öppnar sent 2022

Projektledare och producent: Amanda Creutzer
Sakkunniga: Karolina Cederlund, Susanna Harjula
Formgivare: Åsa Andersson Broms

Reportage

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.