Varsamt uppdaterad forntid i Härnösand

Västernorrlands museum i Härnösand ömsar skinn efter snart trettio år med samma basutställning. Irène Karlbom Häll besökte den omarbetade utställningsdelen Forntidsresan och är imponerad över resultatet, inte minst den rekonstruerade stenålderskvinnan från Lagmansören.

Den traditionella föremålsutställningen Forntidsresan från 1994 visar fynd från sten-, järn- och bronsålder på det sätt som var nytt och inspirerande vid denna tid. Man gick då på många museer från informationstäta och ganska torra utställningar till mer estetiskt tilltalande och ofta lite mystiska suggestiva rum med ett minimum av förklarande texter och inte sällan helt fristående konstverk med association till temat. Banbrytande då!

Idag erbjuder tekniken bättre sätt att förklara komplexa saker, och det fortfarande vackra och lite sakrala rummet har bättrats på med förklarande texter, interaktiva spel, animerade filmer och ett taktilt barnspår nära golvet. Kronan på verket är dock Oscar Nilssons rekonstruktion av den 4 000 år gamla kvinnan från Lagmansören.

Att dockan i fullskala är oerhört välgjord behöver väl knappt sägas, det vet alla som sett Oscar Nilssons verk. Men det är en klar bonus att följa processen i en rad små filmer. Särskilt när skärmen är så placerad att man ser filmen, kopia av skallen, arbetsskiss och färdigt resultat – samtidigt.

Oscar Nilsson beskriver i sina videodagböcker på ett personligt sätt sin arbetsprocess, både rent tekniskt och vetenskapligt. Man anar den dialog med museet som avgjort en del av detaljerna, och här blir det riktigt intressant, inte minst för utställningsmakare. När man lyssnar och ser närmare på skalmodell och färdig figur inser man att den lite mer livfulla och humoristiska skissen på kvinnan i tänkarpose med flygande hår fått stryka på foten till förmån för en mer statisk ställning. Varför? Det är vanligt att formgivare vill gå lite längre än beställaren som ofta lite fegar ur i någon sorts rädsla för, ja, vad?

Nilsson nämner i en av filmerna också hastigt att valet av ögonfärg är en ”laddad” fråga. Här känner man igen de samtal som uppstår snart sagt varje gång en människa skapas för en museiutställning och kan uppfattas som representant för en tänkt vanlighet. Jag vågar mig på en gissning. Blå ögon var körda, det kan uppfattas som en stereotyp för svenskt utseende som kopplas till något normativt på ett dåligt och nationalistiskt sätt. Men riktigt mörkt hår och mörkt bruna ögon blir å andra sidan för magstarkt (enligt samma snäva norm) och riskerar leda till att museet avkrävs bevis, beskylls för att vara alltför politiskt korrekta och så vidare. Resultatet, ljusbruna ögon och mellanbrunt hår är en populär lösning. Jag har personligen ögnat igenom kataloger efter fotomodeller med ”neutralt” utseende och det är där någonstans man brukar hamna när det man letar efter egentligen inte finns.

Processen att rekonstruera en människas utseende från ett arkeologiskt fynd har man sett förr, många gånger, men sällan så personligt och med ett öga även på den konstnärliga, intuitiva sidan av saken. Att jobba med att locka tillbaka en sedan länge död person i all sin individualitet. Att sluta modell-leran över ögongloberna för att slippa bli stirrad på under arbetet. Det händer något med oss människor när vi hanterar människoliknande föremål, oavsett om det handlar och små dockor eller stora statyer. Vi är programmerade att vara varsamma. Det är givande att få inblick i den process som beskrivs som först strikt vetenskaplig och därefter konstnärlig. Båda perspektiven behövs nämligen också för att få till en bra och levande utställning. Med bara vetenskap blir det präktigt, trist och mästrande. Med bara estetik och fantasi tappar det sitt värde.

Vad gäller utställningen som helhet ligger den bra till på den skalan, kanske med en viss slagsida åt det seriöst vetenskapliga. Ljussättningen är vacker, barnspåret talar till alla sinnen inklusive humor. Det finns en stor mängd hål runt hela rummet att stoppa in handen i och känna. När man gör det kommer ett ljud från djuret man tar på, och de är rejält tilltagna, vrålar i protest mot intrånget. Jag fick god lust att kravla runt hela rummet och stoppa in handen i alla hål. Jag såg barn som gjorde det.

I texterna finns en sympatiskt ödmjuk ton: man vet faktiskt inte allt. Vad hade de det T-formade verktygen till? Man vet inte. Man kan ha skrapat fiskskinn. Eller talat om vilken ätt man tillhör. Eller något annat. Det vittnar om en tilltro till läsaren, att den klarar komplexitet och insikten att allt är tolkningar utan någon hundraprocentig säkerhet. Skylttexterna är också lagom långa och detaljnivån är rimlig; även om jag personligen aldrig tröttnar på att få veta vad en brakteat är för något* uppskattar jag för helhetens skull att man hållit sig till grundfakta om perioderna. För ovanlighetens skull har man gjort valet att skippa engelska på skyltarna (engelsk text är digitalt tillgängliga via QR-koder) och det håller ju ner textmassan.

Utställningen innehåller även ett interaktivt spel. Själv gav jag ganska snabbt upp på att fatta hur det funkade, men jag är verkligen en förlorad generation vad gäller dataspel. Det fanns dock ett flertal föräldrar och barn på plats under mitt besök och dem gick det väsentligt bättre för.

Det finns också fem filmer. Det tog ett litet tag att få fart på filmerna men väl igång funkade de bra, fin inläsning, en ung röst med rätt dialekt, rappt tempo, bra illustrationer. Tempot är jätteviktigt, det handlar idag om sekunder innan någon tröttnar. Tyvärr.

Kort sagt, den här uppdateringen av 1994 års basutställning bådar gott. Man har bevarat känslan av vördnad inför det forntida men tillfört kunskap i en inte alltför betungande form, interaktivitet och humor. Och stenålderskvinnan är en pärla – med eller utan fladdrande lockar. Det blir intressant att se vad de gör med medeltid och modern tid. Det får nog bli en till resa till Härnösand framöver.

Irène Karlbom Häll

Irène Karlbom Häll har arbetat med utställningsform, produktion och manus i 30 år och är idag regional litteraturutvecklare

* Brakteat: Ett hängsmycke som liknar ett mynt men inte är det, inspirerat av ett t ex romerskt mynt och tillverkat av någon häruppe som kanske inte riktigt vet vad ett mynt är från början men sett dem som hängsmycken och tyckt att det var snyggt nog att kopiera…

Efter att denna recension skrevs har ytterligare en basutställning öppnat: Stora makter om perioden 1050 till 1680-tal.