På formgivarjakt i Alingsås

Sedan hösten 2024 och cirka tio år framåt visas utställningen ”På textilfabriken” på Alingsås museum. Museet har valt att ha tre olika utställningar som planeras stå i tio år, varav den äldsta byts ut mot en ny ungefär vart tredje år. Men är den senaste också den bästa?

På textilfabriken är museets nyaste utställning och det är den jag kommit för att recensera. Jag börjar med att läsa igenom creditskylten, som är föredömligt tydligt placerad vid in- och utgången. En sak jag reagerar på är att formgivning inte alls nämns. Inte heller scenografi, utställningsarkitektur eller någon annan synonym. Inte heller grafisk design står något om, däremot affisch. Kanske ryms allt detta under ”utställningsproduktion”. Vilket tydligen är en annan sak än ”innehållsproduktion”, där namnges två intendenter. En av de två personerna under utställningsproduktion har dock titeln ”innehållsproducent”. Det här är en uppdelning jag inte stött på förut.

När jag kommer in i utställningen är det mycket som är likt en utställning från 1970-talet, innan man började krångla till saker. När alla utställningar såg ut ungefär på ett och samma sätt. Det är glasmontrar. De är stora och innehåller föremål och skyltar. En del föremål utmärker sig, andra är mer typiska, och de står uppradade utan större krusiduller. Väggfärgen är ljusgrå. Typsnittet är basic, gissar på Arial. De grafiska elementen på väggarna är streckade linjer i rött och ibland mossgrönt, som på tillskärarmönster, ett koncept som återkommer i affischen. Väggarna har ett och annat citat i kursiv, såsom ”Det var bra kamratanda.”. 

De utställningstekniska finesserna inskränker sig till väl använda koncept man känner igen från 1970-talets basutställningar, varav många stod kvar länge, ända in i 2000-talet.

Några exempel:

• En prydlig luckvägg med 16 svartvita bilder på 16 olika företag, luckor som innehåller varsin text som fyller både luckans insida och den bakomliggande rutan. Svartvita foton mestadels, kvadratiska. Alla lika. Jätten Lindex i samma format som alla de andra, numera glömda företagen. Kommer någon att botanisera där?
• En och annan liten skärm med dokumentärer från mitten av 1900-talet, varav en med hörlurar och resten tysta. Några saker fastnar. En arbeterska konstaterar med ett lite luttrat småleende att männen har 20 kronor mer än kvinnorna för exakt samma jobb, och lägger till ”Det finns ju kvinnliga familjeförsörjare också…”
• Ett foto från en fabriksmiljö i strax under naturlig skala, som dubblerats och där arbetarna sågats ut i den främre skivan som ställts framför för att skapa lite rumslighet. Fotot som blev bakgrund lite blåtonat, de utsågade arbetarna i den främre delen har fått en varmare nyans och den ensamma glödlampan i fotot lite förstärkning av en spot. En klassiker på museer förr, men här gjort med lite mer finess än man oftast såg då, när de utsågade fotona bara var svartvita och gryniga. 
• Interaktivitet. Men så pliktskyldig att man kanske nästan lika gärna kunnat strunta i alltihop. Man kan prova en hatt (eller fyra, det är det som finns) och fundera över vem man blir. Vid ett litet bord går det att testa att ”väva” i färgat papper. Bredvid vävhörnan står en snurrbar pelare där olika vävtekniker visas i små bordsvävstolar.

Texterna är välskrivna och har bra längd, utom i rummet som handlar om bröllop, där pryds en vägg av tre skyltar på rad, fulla med text. Å andra sidan får föremålen i den närliggande montern vara ifred. I andra montrar är text och föremål integrerade. Det finns även lösa föremålslistor för den som vill. Att döma av creditlistan är de skrivna av två intendenter och bearbetade av firman Bergkvist ORD & TEXT, vilket verkar ha funkat bra. Men inget alls på engelska, inte ens på separata papper, och ingen audioguide.

Det är snyggt, prydligt och så oerhört oformgivet att en stackars utställningskritiker blir lite ställd. Affischen antyder något slags formkoncept, men det är inte mycket av det som kommer fram i själva utställningen. Det finns anslående klädesplagg och filmen om de tre textilformgivarna Wanja Djanaieff, Boel Matzner och Anna-Lena Emdén fullständigt sprutar färg och inspiration. Det framkommer dock inte förrän man satt i gång den med en knapp. En annan film beskriver att fabriken fylldes av ett sådant buller att man efter några minuter ville ut därifrån. Men det är inget man upplever. Det är hela är helt enkelt en nyttig maträtt med väldigt lite krydda. 

En trappa ned hittar jag utställningen Vattenspeglingar som står på tur att bytas ut, och här har man använt väsentligt mer av gestaltande utställningsform. Den mörka kornblå golvfärgen lyfter montrarna, som verkar sväva en bit ovan golv. Montrarna är amöbaformade, den tunna svepta plexin har minimalt med blänk och det finns en lätthet i hur föremålen är placerade. Montrarna blir mer av en tidsresa. Föremålen är inte bara uppradade till beskådande, någon har precis varit där, lämnat en handduk över en tunnas kant… Filmerna går nonstop. Det finns fullskaledockor om än aningens mosiga i uppsynen, en fin scen med tvätterskor som klappar tvätten på en brygga, vattenstänken är illusoriska, det finns miljöljud, kort sagt: en inspiration och berättarglädje som påkallar besökarens uppmärksamhet redan innan hen i bästa fall börjar trycka på knappar. Det är helt enkelt en anrättning med krydda, med lek och lust. 

Smaken är olika, men jag väljer den äldre, mer upplevelsestarka utställningen en trappa ned före den nyare, helnyktra. Nu ska jag inte helt såga På textilfabriken för den har mycket som är bra. Den magra budgeten på 60–70 000 kr per projekt är väl utnyttjad och även den nya utställningen är professionell och framför allt välbalanserad. Men bara så väldigt grå. 

Samtidigt finns det alltid skäl för att saker ser ut som de gör. När jag granskar creditskylten för Vattenspeglingar hittar jag något jag saknade i den andra: ”Formgivning” finns med som ett begrepp. En pedagog Ylva Sillén verkar ha gjort dockor och målningar. Där är skillnaden, tror jag. En docka kostar normalt bortåt 100 000 kr, 300 000 kr om den ska vara riktigt välgjord. Kan man lösa det inhouse genom en pedagog med fler talanger, då gör man det. Kanske fanns det också en extra drös med pengar av något skäl, pandemin? Men, ack, ack! Tänk om museerna anställde fler formgivare och vågade lita på att de hade fler talanger?

Bortsett från det så tycker jag att det är en bra idé med skiftesbruk i utställningarna istället för kombinationen fasta och tillfälliga utställningar. De så kallade fasta utställningarna åldras fortare idag och att ha en sån som står och dammar och i stället byta tillfällig utställning var tredje månad drar mycket tid och energi från ett museum. Och jag ser med spänning fram emot nästa utställning i Alingsås.

Irène Karlbom Häll