Svårt att stanna upp i lekvänliga Sagovärldar

I utställningen ”Sagovärldar” på Etnografiska museet kastar sig barnen in i leken direkt. De föräldrar som hoppats på att läsa, lyssna och samtala får sig i stället en joggingtur. En annan utformning hade kunnat lugna ner tempot, menar Thérèse Toudert, men i slutändan är hennes dotter ändå nöjd med sitt besök i ”den magiska världen”.

Vid ingången till utställningen Sagovärldar ombeds besökarna att ta av sig skorna. Jag tänker då att vi kommer att röra oss i ett utrymme som liknar bibliotekens barnhörnor, men min femåriga dotter tycks inte för ett ögonblick invaggas i den tankegången. Hon rusar in och jag blir snart varse att tassa omkring, det är verkligen inte något som görs i denna utställning. Det finns så mycket att upptäcka och hon skyndar från en punkt till en annan, som om det fanns ett tidtagarur, som om syftet var att ta del av hela utställningen under ett antal sekunder.

Varför denna rusch, vad beror den på? Givetvis är det inte bara avtagandet av skorna där i början som uppenbarligen signalerade lekland framför sagostund på bibliotek. Det är nog också de stora öppna ytorna, de lekinbjudande elementen och det sociala samspelet som spelar in. Alla barn rusar omkring med deras sällskap hack i häl. Det får mig att fundera på hur ett större lugn hade kunnat arbetas in i utställningen, något som möjliggjort att barnen tog till sig sagorna som Sagovärldar bjuder på. För jag skulle vilja påstå att här är de vuxna som omger barnen inte att skylla på. De verkar i hög grad vara där för att läsa, lyssna och samtala men får sig i stället en joggingtur.

Kanske är utställningen så lekvänlig att den motverkar sig själv, om nu syftet med den var att förmedla och ge ingångar till några av världens alla sagor och sagotraditioner. Samtidigt får formgivningen inte underskattas. Om barnen varit i utställningen får de ändå med sig sagorna genom den form som inspirerats av dem. Efter besöket refererar min dotter till Sagovärldar som ”den magiska världen”.

Visst har utställningen magiska aspekter, men de är i min mening alldeles för få. Jag slås av ojämnheten. Vissa delar av Sagovärldar är rent av fula. När formgivningssatsningen är så stor hade jag förväntat mig en högre estetisk kvalitet. Jag hade också förväntat mig en smartare integrering av föremål från samlingarna, att de genom hela utställningen fanns där för att tydligare understödja sagokänslan och även hejda ruschen. 

Sagovärldar är en skärmfri utställning. Det välkomnar jag som småbarnsförälder och skärmarna verkar heller inte saknas av barnen. I stället bjuder utställningen på många andra sorters interaktivitet. Utan tvekan fungerar de med inslag av musik allra bäst, men att lyfta upp hörlurarna som finns utplacerade i utställningen tar emot. Det är inget som sker naturligt, om jag inte uppmuntrar min dotter till att göra det. 

Att långsamt betrakta något, att praktisera slow looking med en sprallig femåring är nog så svårt. Att förmå lyssnandet att ta tid och fokus när ljudet kommer från hörlurar mitt i en utställning, där så mycket annat pockar på uppmärksamhet, kan nog bäst beskrivas som hopplöst. Så synd på så fina inläsningar som är en betydande del av utställningen! Sagorna går att lyssna till på engelska, svenska och originalspråk.

Utställningstexterna innehåller dessutom många givande utgångspunkter för samtal om sagorna och livet i både stort och smått, ja även döden och det som kommer därefter. Den existentiella dimensionen går dock förlorad i det skyndsamma och Sagovärldar gör sig nog bäst i små doser där några sagor får stå i centrum, med utrymme för att ta till sig dem, reflektera och samtala. Fast det är nog en konklusion som inte delas med femåringen. För henne räcker det långt med magi!

Text och foto (där inget annat anges): Thérèse Toudert