Det har gått 36 år sedan historiens största konstkupp: den mot Isabella Stewart Gardners museum i Boston. Där stals målningar och föremål till ett värde av fem miljarder kronor – och allt är fortfarande försvunnet. Det är också ett drygt halvår sedan 2000-talets hittills mest spektakulära museikupp, när smycken värda en miljard stals medan Louvren hade öppet. Även där är nästan alla föremål borta. Polisen söker naturligtvis efter tjuvar och byte. Men hur gör museerna själva med sina försvunna objekt? Kan man ställa ut frånvarande, liksom imaginär, konst? Och hur ser relationen mellan museer och stöld ut mer övergripande? Det tar sig kulturjournalisten Mattias Berg an i denna essä.
Det är så vackert att jag måste dra efter andan. Diademet med blå safirer och gnistrande diamanter, liksom det matchande halsbandet i samma monter, är bokstavligen bländade på fotografierna. Med den typen av skönhet som överstiger det konkreta och närmar sig metafysik.
Nu är montern tom, tömd. Kejsarinnornas 1800-talssmycken är stulna och det grandiosa Apollongalleriet på Louvren stängt medan brottsutredning pågår. Efter att ett antal oersättliga smycken försvann och Eugénies krona med smaragder och gyllene örnar tappades av tjuvarna under flykten på motorcykel: hundratals diamanter flög då som småsten över Paris trottoarer. Vilket gjorde att det allra mest värdefulla bytet kunde komma tillbaka till Louvren, utan att polisen knappt behövde höja ett finger.
Men just detta är väl den ultimata förödmjukelsen av världens mest prestigefulla museum – att kuppen var så osofistikerad. Inga Arsène Lupin-liknande tjuvar i eleganta kostymer, ingen som firade sig ned från ett tak eller tog säkerhetsvakter som gisslan. Utan mer eller mindre vanliga småskurkar utklädda till byggjobbare, som via en stegbil på gatan sågade sig in genom glaset i ytterfönster och montrar och dessutom tappade ett föremål värt några hundra miljoner på väg därifrån.
Ändå lyckades ju tjuvarna. Jag stirrar om och om igen på filmen från övervakningskamerorna, som den franska tv-kanalen TF1 visade i vintras. Den är verkligen brutal. Allt blir så extremt tydligt: hur två personer i gula västar enkelt sågar sig in genom Louvrens ytterfönster mot gatan, sedan slår – bokstavligen, upprepade knytnävsslag med handskarna på – sönder det ”skottsäkra glaset” i montern. För att därefter stoppa ned miljardbytet i sina fickor: som smågodis.
Allt görs på totalt sju minuter medan museet har öppet. Inklusive nedfärd i stegbilen mitt på blanka förmiddagen, när ett antal personer på övervakningsfilmen syns promenera fridfullt längs Seine på andra sidan avenyn.
I stöldens efterskalv har vissa av tjuvarna anhållits, enligt den knapphändiga information som blivit offentlig, och chefen för Louvren avgått. Eftersom något huvud måste rulla när sådant här inträffar. Den förödmjukelsen, det beviset på bristande säkerhetsrutiner som både anställda och utomstående experter larmat om långt tidigare. Brottet mot vad som kallas Frankrikes kronjuveler.
Detta är ändå enbart den juridiska aspekten. Hur blir det med den estetiska, museologiska? Vad och hur ska museet göra när Apollongalleriet – Louvrens mest spektakulära del, täckt av guld på väggar och tak, förebild för Spegelsalen i Versailles – så småningom öppnar igen för besökare. Ska man lägga dit andra dyrgripar ur magasinet och låtsas som nästan ingenting? Eller snarare visa upp de tomma montrarna som ett slags artefakter i sig?
Det finns förebilder för en sådan lösning. Särskilt Isabella Stewart Gardner-museet i Boston, som 1990 utsattes för världshistoriens största och ännu ouppklarade konstkupp när föremål för uppskattningsvis fem miljarder kronor stals därifrån. Bland annat fem Degasmålningar, tre av Rembrandt och en av Vermeer. Ett av objekten som stals är dessutom en både estetisk och ekonomisk gåta. En inte särskilt värdefull bronsknopp, i form av en örn, som satt ovanpå en flaggstång från Napoleon Bonapartes tid.
Överhuvudtaget känns kuppen lite i linje med själva museet och dess gåtfulla upphovskvinna. Isabella Stewart Gardner, som avled för ett drygt sekel sedan, arrangerade sitt museum personligt som ett hem – vilket det också var mot slutet av hennes liv. Ibland som en sorts rebusar, där föremålens betydelser kastas fram och tillbaka i salarna. Hon blandade också gärna kuriosa och billigt krimskrams med sina kostbara mästerverk. Till exempel hänger ett tygstycke på väggen mitt emot Tizians berömda målning ”Europas bortrövande”, som på engelska heter The Rape of Europa. Som en antydan om en söndertrasad klänning. Aningen av ett brott.
Tizians verk utsattes dock aldrig för brottet, kuppen, trots att målningen är den mest värdefulla på museet. Möjligen eftersom den var alltför stor för att skäras ut ur ramarna, något som gjordes med flera andra av målningarna. I en kupp som betydligt mer än på Louvren genomfördes enligt konstens regler (om uttrycket tillåts). Med tjuvar iklädda polisuniform, som släpptes in mitt i natten av vakterna, och sedan bakband dem med silvertejp över munnen och handbojor.
Men ingenting av stöldgodset har återfunnits, efter alla dessa år, och de saknade målningarna har beskrivits som konstvärldens heliga Graal. Med andra ord den gäckande frånvarons största symbol. Inte heller har någon ställts inför rätta för stölden, som blir liksom iscensatt på museet. Flera av de stulna verken är nämligen synliga i sin frånvaro. Likt imaginära objekt, eftersom ramarna efter de fem målningar som skars ut ur dem hänger kvar på sina platser.
Samtidigt är detta ett sätt att rätta sig efter Isabella Stewart Gardners stränga testamente, där det slås fast att inte en pryttel på museet får flyttas efter hennes död. Om så sker ska hela samlingen enligt grundarens sista imperativ packas ihop och skickas till Paris, säljas på auktion och intäkterna skänkas till Harvard-universitetet. Genom de tomma ramarna följer man således bokstaven i Gardners vilja – liksom själva andan. Med ett lika personligt sätt att visa upp den stulna konsten som övriga föremål på museet.
Mängder av artiklar och böcker har förstås skrivit om kuppen. Och i en lång drapa häromåret frågar sig tidningen The Bostonians skribent: Har du ingen teori om stölden på Isabella Stewart Gardners museum… är du då verkligen en Bostonbo? Den finns även beskriven i Netflix-dokumentären ”This is a robbery”. Där dras stölden ut på längden, till fyra delar på nästan timmen vardera, utan att bli mycket mer begriplig.
Det mesta i dokumentärens senare delar kretsar kring möjliga förövare. Bland många en av vakterna, Rick Abath, som ofta var hög som ett hus under de lågt betalda och helt händelselösa nattpassen. Eller den beryktade konsttjuven Myles Connor, som tidigare bland annat promenerat ut dagtid med en Rembrandt från Bostons Museum of Fine Arts, men bevisligen satt i fängelse när stölden på Isabella Stewart Gardners museum begicks. Det finns även flera maffiaspår. Det kan vara stadens irländska gren, eller italienska, eller någon som vandrar mellan dem bägge.
Alltihop avslutas med att en av dessa mafiosos pekas ut åtminstone dramaturgiskt. Men han har suttit av 21 år för en annan grov stöld – även om straffet plötsligt förkortades med sju år, utan officiell förklaring. Teorin skulle då kunna vara att han ”golade” på någon annan och visste saker om den stora konststölden.
Förra året släpptes han ut ur fängelset. Men sedan länge har Isabella Stewart Gardners museum höjt belöningen till 10 miljoner dollar för avgörande information kring de stulna målningarna, vilket troligen även skulle innebära straffrättslig immunitet. Ändå har ingen, inte heller denne mer eller mindre utpekade man, tydligen kommit med någon sådan info.
Så fortfarande är de tömda ramarna på Isabella Stewart Gardners museum det enda som skvallrar, golar, om historiens största konstkupp. Om man riktar sin mobil mot dem blir också målningarna återskapade på skärmen. En vackert originell lösning, som för Isabella Stewart Gardners egen originalitet rakt in i vår tid.
Ett annat samtida sätt att ställa ut stulen konst är det digitala museum som FN-organet Unesco öppnade förra året. Där kan man klicka sig in bland försvunna föremål från hela världen. Just nu finns 278 sådana objekt virtuellt avbildade: målningar, skulpturer och annat kulturarv. Men inte ett spår av vad som stals från Isabella Stewart Gardners museum 1990 eller från Louvren i höstas, så vitt jag kan se.
Sökfunktionen lämnar en hel del i övrigt att önska, vilket gör det svårt att orientera sig bland detta försvunna kulturarv. Jag klickar mig fram till de sex svenska stulna föremål som förärats sammanhanget. En biskopskräkla från Lund, två revolvrar som President Lincoln skänkte Karl den femtonde, Anders Zorns porträtt av spelmannen Hins Anders, en träskulptur av helgonet Sankt Olof, den praktfulla Havorringen i guld från 100-talet och en del av Heliga Birgittas arm.
Sedan sitter jag där en stund. Vrider och vänder på föremålen, försöker känna deras storslagenhet – utan att lyckas. De stulna objekten svävar abstrakta och könlösa i det digitala rummet. Kanske beror det på avsaknaden av detaljer om var, när och hur stölderna skedde. Kanske beror det på museets lite väl konstlösa virtuella gränssnitt. Men allt blir mer pliktskyldigt än påträngande: Unescos digitala museum efterlämnar mest en sorg över sakernas tillstånd.
Till sist letar jag efter stöldgodset från kupperna i Paris och Boston via Interpols app ID-Art. Även här är sökfunktionen svåranvänd. Först efter långt scrollande hittar jag stöldgodset från Louvren, medan ännu mer tålamod krävs för att nå det från Isabella Stewart Gardners museum. Och detta tröga virtuella sökande blir en sorts spegling av den fruktlösa jakten i verkligheten.
Men relationen mellan museer och stöld löper givetvis också åt andra hållet: mycket av vad vi ser på de anrika institutionerna är ju stulet på ett eller annat sätt. Mest omtalat i västvärlden är väl Parthenonfrisen på British Museum i London.
På engelska kallas de delar från historiens mest berömda grekiska tempel som togs av diplomaten Lord Elgin i början av 1800-talet för The Elgin Marbles. Men vad han fick med sig är så mycket mer än ”friser” eller ”marmor”. Det som kallas Parthenongalleriet på British Museum är snarare en väldig sal som förutom uppåt 80 meter av frisen, ungefär hälften av dess ursprungliga längd, även rymmer 15 utskurna reliefpaneler, 17 statyer och ett antal pelare.
Den här historien orsakar fortfarande lågintensiv fejd mellan Grekland och Storbritannien. Inte minst chefen för det nya Parthenonmuseet i Aten, som återskapat både de faktiska delarna och de frånvarande: därigenom försökt framkalla känslan av hela templet, är enormt kritisk till de brittiska myndigheternas vägran att återlämna Lord Elgins byte. I en tv-intervju liknar denne Nikalaos Stampolidis hans förfarande vid att hugga armar och ben av en människokropp.
Den här diplomatiska striden märks dock inte på plats i London. Parthenongalleriet är luftigt och folktomt i jämförelse med museets stora publikdragare, inte minst Rosettastenen som blev en nyckel till att egyptiska hieroglyfer kunde tolkas i modern tid. Kring den montern flockas så många att man låtit göra en kopia av den längre in i museet, där besökarna kan känna på ytan och de tre olika skrivtecknens uthuggna snirklar. Och även Rosettastenen är ju ett slags stöldgods. Som togs med av Napoleon Bonaparte under hans rätt misslyckade fälttåg till Egypten och sedan hamnade i London.
För övrigt har också British Museum nyligen drabbats av en spektakulär kupp, som dock tycks ha fått sin lösning. 2023 avslöjades att en intern medarbetare under många år sålt uppåt tvåtusen av museets föremål till ett fyrtiotal köpare över hela världen: bland annat antika smycken och andra unika objekt. Nu har 356 av dem har återbördats till museet, men flertalet är alltså fortfarande försvunna.
Här kommer vi tillbaka till Louvren – som inte heller enbart drabbats av stölder utan även är ett enda stort byte i sig. Ett enormt palats fyllt med stöldgods, om man så vill. Eftersom Kejsar Napoleon efter revolutionen lät forsla dit mängder med konst från landets tidigare härskare och från sina internationella expeditioner: förvandlade det kungliga slottet till världens mest imposanta museum när hovet flyttade ut till Versailles. Under en epok då stöld av ett belägrat lands kulturarv var en självklar och officiell del av krigföringen.
Och den största maktdemonstrationen är Paolo Veroneses Bröllopet i Kana från 1563. Museets mest omfångsrika målning, sju gånger tio meter, som togs i beslag av Napoleons trupper från en kyrka i Venedig. År 1798 gick också en parad genom Paris. Där stoltserade nationen med sitt erövrade kulturarv i form av konstverk, naturalia och manuskript från framför allt antikens romarrike. Det patriotiska temat underströks i en specialskriven sång med refrängen Rom ligger inte längre i Rom. Allt finns nu i Paris!
Många av dagens besökare missar dock Veroneses storverk på Louvren, som i samtiden kallades ”världens vackraste målning”. De vänder helt enkelt ryggen till den, bokstavligen, eftersom målningen hänger på väggen mitt emot Mona Lisa. Vad som är nutidens överlägset mest kända konstverk – som dock inte var alls så berömt innan den stals från museet 1911.
På nätet hittar jag en fängslande filmdokumentär om kuppen, Mona Lisa Is Missing (finns att se med närmast olidlig mängd reklam på YouTube). En händelse som än så länge tycks konkurrera ut den senaste stölden mot Louvren både vad gäller genomslag, i ett helt annat medieklimat, och långsiktig effekt.
Dokumentären följer nära i spåren av tjuven: en oansenlig hantverkare vid namn Vincenzo Peruggia, som bara vandrar ut från det måndagsstängda museet med Mona Lisa under armen. Vi får träffa hans drygt 80-åriga dotter i den lilla norditalienska staden Dumenza, som rörs till tårar när hon pratar om sin pappa och tittar på dokumenten som regissören Joe Medeiros visar henne. Enligt dottern, och länge tjuven själv, stals också Mona Lisa av just patriotiska skäl. För att återföra Leonardo da Vincis målning från Frankrike till Italien.
Det dröjde flera år innan tjuven upptäcktes efter ett febrilt sökande som bevakades lika intensivt i tidningarna. Först i och med den uppmärksamheten blev Mona Lisa, som till skillnad från mycket på Louvren faktiskt köptes tillbörligen av Frankrikes kung Frans I på 1500-talet, museets och omvärldens mest kända målning. Så småningom flyttas den också till dagens hedersplats. Ensam på väggen framför horder av mer och ofta mindre konstintresserade turister.
Avslutningsvis måste jag kanske betona att konststölder inte är att rekommendera. Men deras effekter kan bli fascinerande och förbryllande, även efter att de klaras upp. Stöldgodsets imaginära värde är helt enkelt omöjligt att beräkna – och tycks ibland både förstärka och överstiga dess reella. Inte minst nuförtiden: när även försvunnen konst ställs ut på museum.
Mattias Berg
Essä
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
.jpg){kind=link}