Museer, minnen och förändring 

Hur gestaltas en närliggande historia av vardagsminnen, förlust och historiska sår i museernas utställningsform? Historisk förändring påverkar människor och samhällen i stort, samtidigt som museer ibland själva vill vara aktörer i dessa förändringar. Hur framträder denna dubbelhet i utställningar? Genom bland annat minnen av ett rivet Masthugget, ett bohuslänskt kustlandskap och en Förintelse betraktad på håll beskriver Peder Lindgren-Björfjäll hur denna dubbelhet kan ta olika uttryck. Grundfrågan tycks dock vara enkel: hur fort vill vi att historien stelnar till vår egen tids sanning(ar)?

Åren 2006 till 2008 gick jag mastersprogrammet i ”Internationella museistudier” vid Göteborgs universitet. Studierna bedrevs vid Världskulturmuseet i Göteborg. Utbildningen bestod av internationella studenter från olika ämnesbakgrunder med syftet att bli ”museum professionals”. Jag minns inte längre de konkreta lärandemålen. Snarare minns jag försöket att korrigera ett institutionellt arv – ett arv präglat av passivt bevarande och anspråk på objektiv vetenskaplighet. Synen på museernas brist på engagemang i frågor om makt, representation, social inkludering och medbestämmande från besökarna var påfallande. Museet framstod som något som måste öppnas upp genom fler röster, fler perspektiv och en större samhällelig relevans. Att utbilda ”museum professionals” betydde att förbereda oss för att hantera och rätta till detta arv. Men var inte just dessa frågor redan uppe på den kulturpolitiska agendan i slutet av 1960‑talet? Vilka strukturer upplevdes fortfarande i behov av rivning flera decennier senare? 

Minnena av utbildningen blir mer konkreta när jag hittar en sparad hemtenta. Den specifika tentafrågan har inte hängt med. Men den inledande meningen berättar vad vi hade att ta ställning till: ”What kind of capacity does an institution like the museum have to impact and change societal norms, structures and the outlook people have on their lives?” Det uppstår naturliga följdfrågor. För det första: samhällsförändring i vilken riktning? För det andra: hur vet man att samhällsförändring skett?

Jag ögnar snabbt igenom mitt tentasvar och ser att jag ifrågasatt museets potential för samhällsförändring. Jag läser vidare och ser att ord som ”identity” och ”social inclusion” och ”community” återkommer. Betydelsen av en social förändring blir lite mer tydlig. Konstruktionen av nationella identiteter, som museer bidragit till, skulle plockas isär till förmån för ett minoritetsperspektiv. Tystade röster skulle nu få plats på museet. ”Röster” (voices) var ett analysinstrument som vi ofta pratade om; vilka kom till tals i utställningarna? Ordet ”community” skulle förstås som en mindre gemenskap. Till skillnad från en större, förtryckande och homogeniserande nationell kultur. Från att stå ”ovanför” samhället och endast ägna sig åt ”good collection management” skulle museerna vara i dialog med sin samtid och lyhörda inför vem som fick höras.

Museer skulle bli en viktig aktör för ett mer tolerant och demokratiskt samhälle. De skulle ge röst och legitimitet åt olika kulturella identiteter. 1800-talets identitetsbyggande museer skulle kalibreras till en mer finkänslig och dialoginriktad verksamhet. Att synliggöra maktstrukturer och tidigare marginaliserade röster är ett nödvändigt uppdrag. Men när begrepp som ”community”, ”social inclusion” och ”identity” fylls med innehåll blir de tveeggade svärd. Social inkludering förutsätter ibland social exkludering. Identiteter är flytande. ”Social förändring” kan verka i riktning av fragmentering och icke-tolerans. Skulle museerna enbart arbeta med “goda” exempel på tolerans och inkludering? Risken var att åter fastna i en verklighet som inte korresponderade med den som pågick utanför. Vi fick lära oss att det “modernistiska” museet har likheter med objektifierande kartor. Skulle vi bara skapa en uppdaterad version av dessa kartor?

Den utbildningsmiljö på Världskulturmuseet jag befann mig i under dessa år var spännande men ambivalent. Konfliktytor var självklara men frågan om ”identitet” gnagde — vem, hur och varför? Framförallt var det mångfaldens skuggsida – fragmentering – som oroade. I mitt tentasvar tampades jag med frågan om hur berättelser kan göras mer allmängiltiga. I efterhand framstår detta som otillräckligt. Sker ambitionen att vilja förändra på bekostnad av hur förändring faktiskt gestaltas i utställningar? Kanske ligger det allmängiltiga inte i berättelsernas identitetsskapande innehåll utan i det mer grundläggande villkoret att leva i en föränderlig värld. Museets roll förskjuts då från att vilja verka för förändring till dess förmåga att gestalta erfarenheten av förändring. 

I boken ”Allt som är fast förflyktigas” vill den amerikanske filosofen Marshall Berman fånga moderniteten som ett tillstånd av ständig upplösning och förändring som skär igenom överallt men tar sig olika uttryck beroende på tid och plats; unik och allmängiltig på en och samma gång. Erfarenheten av att befinna sig i dessa förändringar är det centrala. Hur kunde museer fånga upp resterna av denna ständiga upplösning och förnyelse? I samhällen med snabba förändringar och tvära kast blir behovet av kommunikation tydligt. Här framträder museets roll som central. Samtidigt institutionaliserar museer det förflutna och det kollektiva minnet tenderar att stelna. Kollektiva, likt individuella minnen, falnar. 

Kulturteoretikern Jan Assmann skiljer mellan kommunikativt och kulturellt minne. Det kommunikativa minnet är informellt, vardagsnära och knutet till levande människors erfarenheter. Det förs vidare genom samtal och berättelser och rymmer ett tidsspann på cirka tre till fyra generationer. Det kulturella minnet är däremot institutionaliserat och materialiserat. Det förvaltas genom institutioner som museer, arkiv och mer eller mindre storslagna monument. Detta minne kan sträcka sig långt bortom levande generationer. Ett urval har av nödvändighet gjorts av det som eftervärlden skall minnas. Minnet av ett nittonhundratal tar sig uttryck på olika sätt beroende på när och varifrån man upplevt dessa förändringar. Perspektiv och konflikt blir oundgängligt. Det är i spänningsfältet mellan institutionaliserat och icke-institutionaliserat minnen dessa upplevda minnen kommuniceras. Det är också här museets gestaltningsförmåga sätts på sin spets: att fånga minnet av förändringar, uttrycka dess smärtpunkter och samtidigt hantera risken att dessa fixeras i institutionella former. 

Motsättningen kan tyckas nästintill olöslig. Museer har som ansvar att vårda befintliga samlingar och samla för framtida generationer – att samla ett förflutet som ännu inte har blivit till. Fokus behöver inte läggas på museet som eventuell “samhällsförändrare”, utan som en insamlande efterlöpare. Motsättningen framträder konkret i hur utställningar utformas. 

Genom åren har jag recenserat utställningar för Utställningskritik. De utställningar jag funnit mest givande att skriva om är de som fångar fragment av något som en gång var i rörelse – levande men nu ur tid, ett förflutet som fortfarande ligger inom det kommunikativa minnets räckvidd, där sociala förändringar bär på motsättningar och smärtpunkter. Förändringen tar ofta form som förlust. Så var fallet med utställningen på Göteborgs stadsmuseum från 2012 om sextiotalets rivningsvåg i Masthugget. Jag minns den väl för den melankoli som utställningens fotografier andades. Fotografierna föreställer ett vardagsliv i en stadsdel vars äldre bebyggelse, med all dess historia, höll på att raderas ut. I förändringar träder också makten fram i skarpare konturer. Det persongalleri som dominerar fotografierna – tagna i slitna lägenheter och på innergårdar – är fyllt av barn, kvinnor och äldre. Frånvarande är de män i medelåldern som nog fattade besluten om rivning. De hade blicken riktad mot framtiden – i detta fall mot Kortedala.

Om fotografierna från Masthugget ger ett fruset ögonblick av en brytpunkt, så är samtalen desto mer levande i den lägenhetsmiljö som Kortedala museum utgör, där minnena fortsätter att aktiveras. Själv besökte jag museet i februari 2025, och nog var det lätt att hamna i trivsamt samspråk med medbesökare och museets guider över en svunnen vardag. Men även här anas något som skaver. Lägenheterna minner om folkhemmets visioner – visioner starka nog att radera stora delar av Masthugget – men som, om man låter historiemedvetandet få lite spelrum, förvandlas till ett ideologisk tillbakablickande. På museet är detta inte uttalat. Detta folkhemska ”paradise lost” ligger snarare som en inneboende tolkningsmöjlighet. De vardagsnära tingen – och samtalen dessa föder – håller den i schack. Förändringar som ”drabbar” urbana miljöer kan ta sig väldigt konkreta fysiska uttryck då hela kvarter och områden försvinner; i mer rurala miljöer kan motsättningarna ta sig andra uttryck.

På Bohusläns museum går det att skönja dessa i den permanenta utställningen ”Kustland”. Utställningen är uppbyggd kring olika känslotillstånd – sorg, svärta, glädje, stolthet, skam, möda, ofrihet och frihet – som ställs i relation till föremål och berättelser; föremål och berättelser som vittnar om ett liv i förändring. Känslorna spelar dock i en takt; de sociala förändringarna en annan. Eller som en av rösterna uttrycker det i utställningen: Det var en gång då allt var på riktigt. Då det fanns folk i husen året om. Fisk i havet, frakt för skutorna, jobb i konserven. Sen blev husen skattade till blods, fiskelägena kulisser, spöksamhällen som invaderas varje sommar. Rötterna har slitits av. I en av utställningsmontrarna står en bibel bredvid ett litet piller kopplat till oron. Känslolivet förblir ett oavslutat kapitel; utställningen kan rymma smärtan. I vissa utställningar förändras formen. Det som tidigare varit öppet, sårbart och fragmentariskt ges här en mer samlad och riktad gestaltning. Ofta gäller detta utställningar där det politiska, moraliska och ideologiska innehållet är mer laddat.

Utställningen ”Take Action” som visades på Världskulturmuseet 2008 bottnade i två samhällsteorier – en historisk och en samtida – som beskrev politiskt motstånd och förändring. Detta gestaltades genom en projektion på en av utställningsväggarna där samtiden bestod av platta nätverk och historien av en ”maskinell” katedralliknande byggnad. Det förflutna framträdde då som hierarkiskt och expertdrivet och samtiden som lättrörligt och frigörande. Inom denna ram flyter allt politiskt motstånd, historiska som samtida, samman och framstår inte längre som något i historisk rörelse. Utställningen landar bland annat i att ”stickningsaktivism” i form av en egenstickad ”Gucciväska” och att starta en bank för mikrolån till jordbrukare är del av samma frigörande och horisontella nätverk.

I utställningen Svart på vitt på Sveriges museum över Förintelsen tar relationen mellan dåtid och nutid en annan form, här i frågor som mer rör eftervärldens historiska ansvar och skuld inför Förintelsen. Huvudmaterialet utgörs av ett stort antal tidningsartiklar från svensk press, uppradade i kronologisk ordning, mellan Hitlers makttillträde 1933 till 1946. Inringat i rött för en nutida läsare är alla de artiklar som på ett eller annat sätt beskriver en pågående förintelse av de europeiska judarna. Den övergripande frågeställningen består i ”Det stod, svart på vitt, om Förintelsen, men kunde dåtidens läsare verkligen förstå”? I inledningen till utställningen möter besökaren ”dåtidens läsare” i filmkollage där dessa är inneslutna i vardagens göromål av arbete och fritid. ”Dåtidens läsare” distraherades av annat innehåll i tidningen; som sport och reklamannonser. Efterkrigstidens gradvisa insikter om Förintelsens omfattning ryms inte inom den avgränsning som kronologin och tidningsartiklarna utgör. Det förflutna ges här en form som riktar frågor mot en tid där svaren ännu inte kunde uttryckas. Tidningsartiklarna med deras röda inringningar i strikt avgränsad kronologi isolerar det förflutna.

Att minnas ett krig inom europeisk historisk närtid är utmanande; vilket också Museet över andra världskriget i polska Gdansk vittnar om. Ska museet gestalta kriget i ett globalt sammanhang med Polen som exempel på en mer allmän tragedi; eller avgränsas i ett mer ”hjältemodigt” nationellt perspektiv? På ett ställe blir den underliggande konflikten tydlig. I början av utställningen befinner man sig mellan två väggar; på ena sidan nazitysklands svastikabeprydda flaggor och på den andra sovjetflaggornas hammare och skära. Vad blir då ”restprodukten” efter ha överlevt erfarenheten som sammanpressad mellan dessa, i utställningen bokstavliga, väggar? En utställningsdel om ”polskt hjältemod” – men som nu tagits bort – berättas genom familjen Ulma; avrättade efter att ha undangömt judar och den katolske prästen Maksymilian Kolbe som lät sig avrättas i Auschwitz i annan fånges ställe. Är det enbart hjältemodet som får en tydlig form, eller går det också att gestalta de relativa gråzoner som kriget rymmer? Såriga minnen är kanske varken historisk efterklokhet eller upphöj nationellt hjältemod.

I andra utställningar ges dessa erfarenheter av krig på ett annat sätt. På “Red History Museum” i kroatiska Dubrovnik blir Jugoslaviens historia inbäddad i landets tillblivelse och det vardagsliv som tog form under dess korta existens. Det som omgärdar landets konfliktfyllda historia – både före grundandet och i samband med sönderfallet – ges här mindre utrymme. Landets historia vävs i stället in i sin egen vardagshistoria. “Livet i sig” gestaltas genom den lägenhetsinteriör som utgör en del av utställningen; ett Jugoslavien inhyst i vardagsliv. I slutet av denna utställning, som en minnenas allé, är man omsluten av korridorväggar fyllda med personliga fotografier från den tid då landet existerade. Utställningen lämnar en mångfald av levande minnen snarare än ett upphöjt hjältemod.

Smärtsamma kollektiva minnen kan placeras in i större tidsflöden; epicentrum för dessa minnen kan då framträda mindre fixerade. I Berlinstadsdelen Neukölln berättas stadsdelens förflutna i en vid tidshorisont; från förhistoria till samtid berättad genom 99 olika föremål. Så samsas underkäken av en mammut på samma utställningsyta som en amulett tillverkad av nutida Neuköllninvånare som tidigare varit politisk fånge i Syrien. En stor del av föremålen är från 1900-talet och förenas genom sin djupa förankring i invånarnas vardagsliv. De föremål i utställningen som vittnar om Tysklands kritiska mellankrigstid och påföljande krig blir då del av ett tidsflöde där naziregimen förblir mer av en smärtpunkt; omgiven av ett liv i Neukölln där inget var givet på förhand och som trots minnena fortsatte efter krigets slut.

Det kan tyckas märkligt och naivt att jämföra minnen av ett rivet Masthugget, ett avklingande ”folkhem” i Kortedala och ett bohuslänskt kustlandskap i förändring med trauman som krig och förintelse. Vissa minnen kan behöva sina fasta punkter för att kunna hanteras; dessa punkter är olika starka beroende på vad samhällen bär med sig från det förflutna. Men kanske går det att se gradskillnaden snarare än artskillnaden i olika erfarenheter av förändring — att betrakta dem som både allmängiltiga och unika på en och samma gång. Det är genom vardagsperspektivens levande men begränsade horisonter dessa förändringar blir begripliga och mänskliga. Må det vara i ett kök i Dubrovnik eller Kortedala. Berättelserna kan fogas in i historisk tid där även det mest förankrade tids nog kommer skifta karaktär. 

Peder Lindgren-Björfjäll