Substanslöst om Mucha som influencer

Utställningen Mucha – Beyond Art Nouveau på Artipelag bygger på igenkänning och inte mycket mer. Tanja Suhinina hoppades på en immersiv upplevelse men fick istället ta del av en glorifierad powerpoint utan sammanhang eller fördjupning.

Det är svårt att vara underskattad och överskattad samtidigt. Alphonse Mucha är ett perfekt exempel. Å ena sidan är han en av västsfärens mest igenkännbara konstnärer. Alla som någonsin sett en tablettask har sett en reproduktion av hans affischer. Alla som har haft ett bildgalleri på Internet har ritat minst en pastisch. Man har sett så många kopior av ett snävt urval av hans verk att man lätt glömmer bort hans faktiska konst. Det är därför det alltid har varit en otrolig upplevelse att se hans verk på nära håll. Nej jusstja, det är inte alltid en tjeja med en cirkel bakom. Nej jusstja, hans linjer är faktiskt inte så exakta och hans färgfält inte alls så gradienttunga som omtolkningarna kan få en att tro. Nej jusstja, han gjorde inte bara reklam.

När jag erbjuds att recensera MUCHA – Beyond Art Nouveau, en immersiv utställning på Artipelag bestämmer jag mig för att fokusera på två frågor. Den första är om man får ut mer av utställningen än av att vara i en souvenirbutik. Den andra är vem utställningen egentligen är till för. Till min hjälp har jag sällskap som vet vem Mucha är men som till skillnad från mig aldrig rest till Prag bara för att kolla på det slaviska eposet. 

Det första vi möts av är två förklarande texter som varken ett fan eller en novis får ut så mycket av, men man fattar att Mucha är en viktig europeisk konstnär som haft pacifistiska och humanistiska idéer och ritat blomstermotiv. Jag undrar i mitt stilla sinne varför texten beskriver Muchas klämmiga kvinnor med Anna Karenina-axlar som ”slanka”, men under utställningens gång kommer jag lära mig att texterna generellt väcker fler frågor än de besvarar. Sällskapet föreslår att man kanske helt enkelt förväntas googla. 

Vi går in i den stora salen där Muchas tavlor projiceras på väggarna och golvet. Just då får man se delar av hans slaviska epos. Bilderna passerar i ett raskt tempo tillsammans med förklarande text som man hinner läsa om man råkar titta på rätt hörn i salen under rätt sekunder. För den som vill läsa i egen takt finns det en väggmonterad text med rubriken Utopi där det slaviska eposet beskrivs som ”tjugo målningar som återger de viktigaste episoderna i det slaviska folkets historia” och att Mucha betraktade slaverna som en familj. Jag antar att sällskapet hade helt rätt att man själv får googla saker som “panslavism – bra eller dåligt?” eller “äre inte lite sus att vara sådär etniskt fokuserad i Europa under tidiga 1900-talet?”. 

Jag har historiskt uppskattat att meditativt se på färger som rör sig på utställningsväggen, men då har jag också fått sitta eller ligga ner på något bekvämt. Här får jag ett kyligt rum med stengolv och utfällbara museistolar som DIY-möblering. Jag trodde aldrig att jag skulle längta så efter en heltäckningsmatta och en saccosäck, men här står jag och försöker känna mig omgiven av konst som smetas ut över en vägg tills upplösningen inte räcker till. Att stora delar av utställningen utgörs av rörliga representationer av stillbilder är, antar jag, det som gör den immersiv. I praktiken innebär det att man varken kan försjunka i eget tempo eller lyckas dela upplevelsen med någon annan. Vid ett tillfälle står jag och sällskapet vid en monter för att vänta in nästa tillfälle att se en viss illustration i Muchas konstbok till bönen Fader vår. I ett bra antal minuter väntar vi på att få se en bild i ett mindre bra antal sekunder. Vår reflektion är att det här skulle vara en usel första dejt. Det är stressigt, det är ensamt och man hinner inte stanna upp. Sällskapet noterar dock att vi inte är här för att få en konstupplevelse, utan för att maxa vår skärmtid. Mer av det får vi strax, när tanken om att googla omsätts i verklighet.

Eftersom utställningen ska handla om ”Beyond Art Nouveau” är en väsentlig del av den vigd åt konstnärer som inspirerats av Mucha. Eller ”Mucha som influencer” som rubriken för den förklarande texten lyder. Ena spacet (jag gissar att det heter så) har vepor som hänger ner från taket. Vissa har tryckta reproduktioner av Muchas igenkännbara verk. Andra visar tryckta bilder som är uppenbart Mucha-inspirerade. Utställningen erbjuder noll information om skapare och sammanhang. 

Jag plockar fram Google Lens. En av bilderna är skapad av Ryoko Yamagishi, en serietecknare som tillhör en löst sammansatt grupp japanskor som kallas för Showa 24:orna. Om du har någon inre föreställning om vad en japansk manga för tjejer kan innehålla och hur den kan se ut så är de gänget som lagt grunden. Otroligt spännande, undrar vad hon skulle säga om Mucha som inspiration (och om japanska träsnitts påverkan på art nouveau som stil)? Jusstja, vi får inte veta det, vi får inte ens veta att det är hon som ritat bilden.

I nästa rum är upplägget mer konventionellt. Där visas korta intervjuer med olika personer som inspirerats av Mucha och vill man så kan man lyssna på dem i en sån där mjuk hörlur som sitter fast med en duschslang. På en av skärmarna ser jag Yoshitaka Amano, faktiskt namngiven och kontextsatt! Bingo, nu ska jag äntligen få lite reflektion och sammanhang. Yoshitaka Amano är en av sin generations största japaska figurdesigners och illustratörer, han har jobbat med Final Fantasy och Neil Gaiman (när det fortfarande lät som en cool grej). Nog kan han säga något om Muchas magi. Amano får ett par minuter på sig att berätta att han en gång var oinspirerad, såg en utställning med Mucha, tänkte ”waaaw”, det var fina färger och kvinnor och att det påverkat Amanos konst framöver. Som en normal sjuttonåring på bild och form-programmet. Det är lite gulligt, väldigt substanslöst och jag vill inte längre veta vad Ryoko Yamagishi skulle ha sagt om hon hade ett namn. Jag vill helt ärligt mest härifrån.

För att uppfylla min önskan behöver vi ta oss genom en korridor där de visar klipp ur serien Arcane och en förklarande text. ”Zauns stil är influerad av art nouveau-rörelsen: Mucha var ett självklart val för att designa kulisserna” står det. Zaun är en fiktiv stad och om ni tycker att det finns syftningsfel här så har ni helt rätt. Nej, det står såklart inte vem som faktiskt designat miljöerna, bara att serien fått pris för det. Inte heller förklaras varför Mucha var ett ”självklart val”. Men jag tror att jag kan svara, och på köpet komma tillbaka till frågan vem den här utställningen är till för. 

Den är inte till för Muchafans som tycker om att uppleva hans verk. Den är inte till för personer som aldrig tidigare kommit i kontakt med Mucha. Den är till för igenkänningsekonomin. Den är till för den övergripande kapitalistiska idén om att folk kommer köpa vad som helst om de sett det förr, och tvärtom inte köpa något som de inte omedelbart känner igen. Det är därför allt är uppföljare och det är därför det går att slänga ihop en glorifierad powerpoint och ta 300 spänn per skalle för entré. Den här utställningen är till för besökaren som gillar ”I understood that reference”-gifen och remakes. Och jag förstår att man in this kulturanslagsekonomi inte vågar annat än att ta in en utställning med något igenkännbart från tablettaskar och Netflix.

Vad jag, i egenskap av medelålders kvinna med lugg från en storstad, hade önskat mig är att man vågade stå för detta fullt ut. Ställ fram några fysiska Mucha-ramar att ta foton i. Fixa snyggare videoproduktion. Ordna heltäckningsmatta och loungemöbler. Hyr in en DJ. Skaffa serveringstillstånd. Kör konstnärsintervjuvideorna i toakön. Det skulle fylla exakt lika mycket kulturfunktion som detta utställningsformat – men faktiskt bli både immersivt och njutbart.

Tanja Suhinina