Alkemins hemlighetsfulla värld

Alkemin känner de flesta till som föreställningen att det skulle vara möjligt att omvandla oädla metaller till guld. Men på den nyöppnade utställningen på Skoklosters slott får besökaren en bredare inblick i alkemins värld. Hanna Bendz största behållning är själva utställningsföremålen såsom de presenteras i den historiska miljön, medan den tillhörande AI-botten snarare blir ett distraktionsmoment.

 En lära och praktik i gränslandet mellan naturvetenskap och magi, med drag av både filosofi och psykologi, medicin och kemi. Det kan sägas motsvara 1600-talets världsbild och livsåskådning, där världen uppfattades som en sammanhållen helhet, där helheten ansågs avspegla sig i detaljen och där detaljen i sin tur kunde tillåta människan att få en inblick i Guds plan för världen och mänskligheten. Samtidigt var alkemin omgärdad av mystik och symbolik som inte skulle vara begriplig vid första försöket. Alkemins förankring i den tidigmoderna världsbilden gör det också kongenialt att utställningen inhyses just på 1600-talsslottet Skokloster, i dess välbevarade miljöer med autentiska inredningar, och med utgångspunkt i föremål ur de egna samlingarna.

Utställningen är fördelad i tre rum på två våningsplan. Turkosgröna skyltar fungerar som visuella riktmärken, som effektivt låter besökaren orientera sig och förstå vilka av slottets rum som utställningen tillhör. Det tidigare köket på bottenvåningen framstår som utställningens kärna. Spishällen och bakugnen har utnyttjats för att återskapa en alkemisk verkstad med eldstad, kolvar och torkade växter. Kolsyreis bubblar i elden och den dämpade belysningen förhöjer atmosfären. Montrar med böcker har placerats längs väggarna, tillsammans med målningar upphängda på väggarna. Informationstexterna hålls på en ganska allmängiltig eller allmänbildande nivå, vilket gör att det är föremålen som bär upp rummet och helhetsintrycket. Möjligen hade man kunnat önska sig något mer information om föremålens kopplingar till platsen, samlingarna och dess ägare. 

En trappa upp finns de andra två utställningsrummen. I en korridor har illustrationer ur böckerna förstorats upp på skärmar placerade i rad. Korridoren är samtidigt ett porträttgalleri, där en visuell dialog uppstår mellan de alkemiska illustrationerna och de historiska porträtten, med möjlighet för besökaren att associera de avbildade personerna till tidens intellektuella klimat och samhällssyn. Textinformationen är sparsmakad också här: En informationsskylt förklarar grundprincipen att bildvärlden skulle förstärka alkemins mystik och gåtfullhet, och en skylt vid sidan av bilderna ger några exempel på tolkningar. Liksom på bottenvåningen blir intrycket att man strävat efter att låta objekten tala för sig själva, och möjligen hade man kunnat placera en text vid respektive målning för att tillgängliggöra tolkningarna. Samtidigt fungerar bilderna som brygga mellan nu och då: Även den oinsatte känner igen månen och solen, Fågel Fenix och försöket att visuellt förklara människohjärnans innehåll och struktur. Illustrationerna blir därmed en påminnelse om att det kollektiva minnet än idag inrymmer inslag av alkemins symbolik och förståelse.

Inför utställningen har en AI-bot tagits fram, där besökaren kan ställa frågor om utställningen. I en artikel på Statens historiska museers webbplats förklaras det som en testpilot, ett sätt att komplettera och anpassa utställningsupplevelsen till målgrupper vana att ta till sig information genom AI-dialog. Innehållet är samtidigt kvalitetssäkrat genom att botten laddats med ett specifikt material. AI-rösten ger gärna generella svar om det alkemiska tankegodset och om hur alkemister arbetade, men när jag försöker ta hjälp av den för att tolka och förstå de faktiska utställningsföremålen går jag bet, för den informationen är inte inprogrammerad. Bedömningen blir att den skulle behöva utvecklas vidare för att bli verkligt meningsfull som kompletterande utställningsguide. 

Väljer man att vidareutveckla botten med mer specifik information vill man nog å andra sidan också ha samma information tillgänglig på skyltar eller annat fysiskt material för valfrihetens skull. På hemsidan framgår att besökarnas frågor till AI även kommer användas för att ta reda på vad besökarna vill veta, vilket alltså gör den till en del av museets besöksutvärdering. I förlängningen väcks alla de övergripande frågorna om detta är en meningsfull väg att gå, i förhållande till både pedagogiska, miljömässiga och etiska aspekter – frågeställningar som också på ett sympatiskt och ödmjukt sätt formuleras på hemsidan. Den viktigaste frågan är om detta alls skapar ett ”mer meningsfullt möte med kulturarvet” (SHM), om utbytet är på en nivå som motiverar investeringen i tid och energi. För egen del är utställningens största behållning hur de historiska objekten visas fram i de samtida rummen. Att bjuda in AI i den upplevelsen blir snarare ett distraktionsmoment, eftersom AI i jämförelse med andra metoder att kommunicera samma information inte ger så mycket mer stoff för reflektion – annat än just om vad AI kan och inte kan göra. Något det säkert finns delade meningar kring och som därför blir intressant att följa!

Det sista utställningsrummet inryms i ett av tornen. Här har personporträtt av historiska alkemister placerats längs väggarna, från den arabiske alkemisten och mystikern Jābir ibn Hayyān på 700-talet till svenska drottning Kristina på 1600-talet. En informationsskylt berättar om den fortsatta utvecklingen efter alkemins storhetstid på 1600-talet, då naturvetenskap, filosofi och astrologi delades upp i skilda riktningar. Alkemin levde inte upp till de nya vetenskapliga kriterierna och kom att uppfattas som gammaldags. 

I samma rum finns också ett tält inlånat av konstnären Lisa Jeannin, där flaskor innehållande avkok på läkeväxter har placerats på hyllor med informationstexter strukturerat enligt deras koppling till himlakropparna. Tältet är visuellt tilltalande och utformningen inbjudande, den både innehållsrika och lekfulla strukturen gör det lättillgängligt både att läsa om någon viss växt och att överblicka systematiken. Att tältet placerats här blir dels en visualisering av en världsbild där astrologi och medicin ännu inte var separata läror, dels en påminnelse om våra samtida utövare av alkemins verktyg och traditioner. Liksom i rummet med de uppförstorade illustrationerna hade man kunnat önska någon fördjupning eller problematisering i relation till den historiska utvecklingen – till exempel om hur diskussionerna gick vid tiden för brottet mellan alkemin och den moderna naturvetenskapen och hur det avståndstagandet formulerades. Och om ambitionen är att bygga en bro till nutiden, hade man då också kunnat inbegripa 1800-talets historia? Exempelvis med en profil som Strindberg, som för många är bekant för sina alkemiska experiment. Nu lämnas övergångsfaserna åt besökaren att ta ställning till.

Sammantaget uppfattar jag avvägningen i utställningen som just den att bjuda in till en tankevärld som för de flesta idag är okänd, utan att skriva fram tolkningarna å besökarens vägnar. Här har man valt en återhållsam strategi. Ambitionen att låta materialet tala för sig självt är vällovligt, men på vissa ställen hade man också kunnat bjuda besökaren på mer fördjupning. Men som en upplevelse av alkemin och dess tid finns inte mycket mer att önska!

Text och foto: Hanna Bendz