Att återta berättelsen – Gaaltije och det samiska museets möjligheter

På begränsad yta lyckas sydsamiska museet Gaaltije i Staare/Östersund visa hur museer kan vara levande rum där historia, identitet och framtid får mötas på egna villkor. Marianne Soronen har besökt Gaaltijes två aktuella utställningar: ”Sanningar genom konsten” och ”Saajve – mellan världar”.

– Museibegreppet är för många samer förknippat med en kolonial institution som under lång tid stulit eller på annat tveksamt sätt kommit över samiska artefakter och kvarlevor. Det är också förknippat med en objektifiering där kolonialsamhället anses tycka sig ha makten att visa upp och berätta om samer och samisk kultur på ett sätt som behagar dem och som förstärker berättelsen om samer som inferiora och konstiga, berättar Jerker Brexelius, verksamhetschef på Gaaltije Saemien Museume.

Jag står och pratar med Jerker mitt i vernissageminglet till utställningen Sanningar genom konsten, om ambivalensen kring museibegreppet på det samiska museet som ligger i den gamla tullkammaren mitt i Östersund – eller Staare, som staden heter på sydsamiska. Lokalerna är anspråkslösa. Två mindre utställningsrum, en butik, ett kök och kontor ryms i byggnaden.

Ändå är platsen betydligt större än sina kvadratmeter. Här pågår ett arbete som handlar om något mer än att visa konst och kulturhistoria. Det handlar om rätten att formulera sin egen berättelse.

Här finns värme, öppenhet och gemenskap som bryter mot museikulturens traditionella och distanserade atmosfär. Det är vernissage och det bjuds på renklämmor och cider i köket. Utställningen har lockat många besökare till museet och nästan alla konstnärer är på plats för att presentera sina verk. 

Museet öppnade 1999 och drivs av stiftelsen Gaaltije, som i sin tur grundades 1984. Stiftelsen har som uppdrag att stärka den sydsamiska kulturen och dess position i samhället. Ambitionen märks också i de två aktuella utställningarna: Sanningar genom konsten (Saetniesvoeth tjeahpoen tjïrrh) och Saajve – mellan världar.

– Många av dagens tongivande samiska kulturskapare och konstnärer har passerat Gaaltije genom åren, både genom utställningar och olika program. Under de senaste åren, då utvecklingen av Gaaltije som museum har fått ett större fokus, har vi producerat cirka tre till fyra utställningar per år, ofta i samarbete med andra aktörer, berättar Anneli Bäckman som är curator på museet.

Den pågående utställningen Sanningar genom konsten har vuxit fram i nära anslutning till den Svenska sanningskommissionen för det samiska folket. Kravet på en sannings- och försoningsprocess lyftes redan 2008 av den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra, men det var först 2021 som den svenska regeringen tog beslut om att tillsätta en kommission. Sedan dess har arbete pågått, bland annat i Sametinget för att förankra arbetet bland det samiska folket.

Sanningar genom konsten presenterar nya verk av samtida konstnärer från olika generationer med anknytning till södra Saemie (Sápmi). Genom konsten utforskas personliga erfarenheter av minne, kolonialism, identitet och historieskrivning och väcker frågor som saknar enkla svar: Vad är en sanning? Vem har rätt att formulera den? Och hur kan konsten synliggöra erfarenheter som inte ryms i officiella dokument eller statliga utredningar?

Delar av utställningen visas på flera platser runt om i landet och är ett årslångt samarbete med Bildmuseet i Umeå, där den hade premiär i oktober 2025. Den version av utställningen som nu visas på Gaaltije museum är i en mindre skala än den ursprungliga presentationen på Bildmuseet. 

– Efter den stora satsningen i Umeå är nu ambitionen att sprida utställningen i olika former och sammanhang, samtidigt som dess centrala budskap bevaras, berättar Anneli Bäckman.

Redan i höst visas den kommande utställningen på Accelerator i Stockholm med start den 12 september 2026 under titeln Aerpiemaahtoe, som är ett sydsamiskt ord som kan översättas med ”traditionell kunskap” eller ”arvskunskap”.

Här på utställningen på Gaaltije samsas konstnärer med olika uttryck, samt sameslöjd (Duodji). Genom jojk, samisk slöjd, teckning, måleri, installation och film lyfter utställningen konstens roll i att formulera personliga och kollektiva sanningar.

Besökaren möts av ljudverket Avant Joik, där jojk och experimentell elektronik skapar en stämningsfull inledning tillsammans med filmen Skierri – Dvärgbjörkarnas land (1982)¹ som förbinder plats, berättelse och kollektivt minne.

Flera verk undersöker hur samiskt kulturarv bevaras, används och omformas över tid. Doris och Sven-Åke Risfjells sameslöjd lyfter fram både hantverkets praktiska funktion och dess betydelse som kulturarv. På liknande sätt omtolkar konstnären och möbelsnickaren Birgitta Ricklund traditionella samiska ornament till samtida möbler, vilket synliggör hur kulturella uttryck kan leva vidare i nya former.

Utställningen rymmer också verk som behandlar kolonialismens konsekvenser för samiska livsvillkor. Renskötaren och konstnären Niklas Blindhs målning Du tog hälften av mig föreställer en fragmenterad renkropp som blir en stark symbol för förlust av språk, kultur och identitet. Serietecknaren Mats Jonssons film Vi som går efter ger röst åt personliga berättelser om tvångsförflyttningar och historiska övergrepp och belyser hur minnen och erfarenheter bidrar till att fylla luckor i historieskrivningen.

Verken blir särskilt intressant ur ett musealt perspektiv. Museer har traditionellt byggt sin auktoritet på föreställningen om objektiv kunskap. Samtidigt har museiforskningen under de senaste decennierna visat hur varje utställning bygger på val, urval och tolkningar. Det finns ingen neutral berättelse. Varje utställning uttrycker ett perspektiv, medvetet eller omedvetet.

Den andra aktuella utställningen på Gaaltije, Saajve – mellan världar, tar ett annat grepp som handlar om utvecklingen av offentliga lekplatser inspirerade av samisk kultur och berättartradition. Det är arkitektur- och konstnärskollektivet Vuogas, som leds av Joar Nango och Eystein Talleraas, som står bakom konstprojektet.

Rummets begränsningar för det utrymmeskrävande projektet är en påtaglig kuratorisk utmaning men temat är betydelsefullt. Hur skapas offentliga rum där samiska barn kan känna igen sig? Hur kan kulturarv förmedlas genom lek, rörelse och vardagliga möten snarare än genom montrar och föremål?

Tillsammans pekar de båda utställningarna mot en bredare utveckling inom det samiska kulturarvsarbetet. 

I de två utställningsrummen finns ingen plats för en större permanent utställning. Möjligheterna att visa samlingar eller skapa fördjupande berättelser är begränsade. Jag ställer frågan om hur utvecklingen eller framtidsplanerna ser ut kring fler konstmuseer eller kanske konsthallar.

– Gaaltije har tillsammans med Aejlies i Tärnaby samverkat kring en påverkan på sanningskommissionen med syfte att få till en utredning om hur en samisk museistruktur baserad på samiska perspektiv, värderingar och behov ska kunna etableras. Vi är alltså några samiska organisationer som verkar för en utveckling inom området. Kanske skulle en sådan utredning leda till att fler samiska museer eller konsthallar etableras, säger Jerker Brexelius.

Genom detta kan kanske museibegreppets negativt laddade historia så småningom upplösas och ersättas av nya berättelser, i alla fall på Gaaltije. Här framträder museet inte som en plats för att bevara det förflutna på avstånd utan som ett levande rum där historia, identitet och framtid får mötas på egna villkor.

Text och foto: Marianne Soronen

1. Information from Svensk Filmdatabas: ”Skierri är samernas ord för dvärgbjörk. Filmen visar inte turisternas Lappland utan skildrar människorna som lever och har sin försörjning i den nordligaste delen av finska Lappland inte långt från Treriksröset. Skierri – dvärgbjörkarnas land skildrar kollisionen mellan två kulturer, den samiska och den finska, mellan samisk sedvanerätt och tradition och finsk lagstiftning”. ↩︎