Design som förändrar tanken och förbättrar livet

Nationalmuseum Jamtlis utställning ”Livet designat” visar övertygande hur högkvalitativ design var en central del av de svenska rekordårens förändrade livsmönster. Marianne Soronen uppskattar kunskapsförmedlingen men ställer sig tveksam till representativiteten i urvalet av föremål.

Vad innebär det egentligen att göra konsten tillgänglig? Ofta används ordet för att beskriva digitalisering, fri entré eller pedagogisk verksamhet. När Nationalmuseum Jamtli invigdes 2018 aktualiserades en annan dimension av tillgänglighet: den geografiska. Genom att etablera en permanent filial i Östersund har Nationalmuseum utmanat den traditionella koncentrationen av konstinstitutioner till Stockholm och öppnat för nya möten mellan samling, plats och publik.

Just nu pågår utställningen Livet designat – hur design förändrar tanken och förbättrar livet. Utställningen visar omkring 200 objekt från 1960-talet fram till idag och är det sjunde samarbetet i rad med Nationalmuseum i Stockholm. Genom teman som Rymdålder, TV-åldern och Fritid tecknas industridesignens relation till efterkrigstidens tekniska innovationer, ekonomiska expansion och ideologiska framtidstro.

Redan i entrén etableras utställningens huvudnarrativ: berättelsen om de svenska rekordåren under 1960-talet då den svenska ekonomin gick på högvarv och designens centrala roll i framväxten av hemmets moderna livsformer. Den höga designkvalitén var framgångsfaktorn. Audioguiden understryker också att utställningen är ur ett svenskt perspektiv. Titeln Livet designat fungerar nästan som en reklamslogan för den svenska industridesignens (eller industrins) framgångssaga, en berättelse där formgivning framträder som ett verktyg för rationalitet, effektivitet och samhällelig förbättring.

Men utställningen blickar även framåt med frågor som ”Vilket ansvar har designern för den framtida utvecklingen?” och ”Hur kan de bidra med att rädda världen?”

Under Nationalmuseums intendent och kurator Micael Ernstell organiseras objekten tematiskt snarare än kronologiskt. Ambitionen är tydlig: att låta olika tidslager mötas genom tematiska grupperingar, vilket gör att kronologin trots allt ligger kvar som ett underliggande raster.

I utställningens första monter som hamnar i blickfånget vid entrén presenteras ett flertal disparata föremål, där en skiftnyckel från 1985 samsas med en rakapparat från 1957, en bredbandsbox från tidigt 2000-tal och en tryckkokare från 1955. Det associativa greppet skapar visserligen rörelse mellan tider och funktioner, men för den oinvigde framstår urvalet som splittrat, trots att det förmodligen finns en idé att inleda med ett potpurri av olika designframgångar. 

Andra delar är betydligt mer sammanhållna. Modulen TV-åldern fungerar exempelvis övertygande i sitt fokus på televisionens genomslag i hemmets vardag, där Stig Lindbergs tallrikar TV-teater, TV-idrott och TV-musik (1956–1957) möter Carl-Arne Bregers guldfärgade termos, TV-kannan 24 karat (1974) i plast. Även den praktiska campingservicen Bibo i plast (1957–1958) hade flyttat in i vardagsrummet.

Rumsligt är utställningen stämningsfull och behaglig. Den dämpade ljussättningen bryts av riktade spotlights mot montrar och lyser upp fondväggar med tidstypiska tapeter, färgglada textilier och färger som skapar rytm. De tematiska öarna ger besökaren möjlighet att röra sig fritt mellan olika designhistoriska miljöer.

Men samtidigt uppstår ett återkommande glapp mellan de kuratoriella intentionerna och besökarnas möjlighet att orientera sig. I temat Förenklad vardag är till exempel introduktionstexten dold bakom en skärmvägg. 

Vikten av att veta i vilket tema man befinner sig blir extra tydlig när jag förflyttar mig från rymdålderns självklara futuristiska glas former och en mikrovågsugn som liknar en farkost till nästa modul, där en cirka meterlång träbit ligger på ett vitt podium. Visserligen finns en video som förklarar vad jag ser, men den kräver både tid och tålamod. Efter en mängd vardagliga föremål med hög igenkänningsfaktor som genomsyrar hela utställningen, känns mötet med den avlånga träbiten förvirrande, även om jag räknat ut att jag står vid samtidens tema.

Träbiten är skapad för att kommunicera med en annan art. Objektet fungerar som ett näste för vattensalamandrar och utgår från det lilla djurets behov, rörelsemönster och ”designlagar”. Syftet är att främja biologisk mångfald genom att skapa livsmiljöer för salamandrar i urbana miljöer. Projektet är framtaget av studenter på Konstfack som en del av ett forskningsarbete. Ett annat samtida projekt är de vackra skulpturala pelarna Svalka, gjorda av 3D-printad terrakotta och trä, som fungerar som luftkylare. Projektet beskrivs som ”low tech” i motstånd mot high tech. 

I samtidens värld tar andra värden och problemlösningar plats: frisk luft, cirkulär design och omsorg om fler arter än människan. I kontrast till detta slås jag av hur präglade vi är av den kommunikativa tydligheten i 1960-talets funktionalistiska plastföremål, objekt vars form omedelbart avslöjar deras funktion och användning. Temat Samtid, som är menat att vara en motvikt till plast och massproduktion, hade vunnit på en tydligare visuell inramning eller att vara mer konsekvent i de olika teman. Att plocka in en samtida produkt med ett tydligt miljötänk i varje tema hade förstärkt utvecklingskurvan från plast till dagens designkritiska perspektiv, vilket görs bland annat  i temat Barn där den komposterbara barnstolen Parupu, 2009 ställs mot köp-slit-släng stolen Tubus, 1969. 

Utställningens framåtblickande frågor hamnar i bakgrunden av all nostalgi och igenkänning. Den försiktiga problematisering som förs in mot slutet känns relativt begränsad i relation till dagens designdiskussioner och forskning kring cirkularitet, hållbarhet och konsumtion.

Utställningen är dock kunskapsförmedlande och kopplar samhälleliga förändringar och tillstånd till formens värld. I urvalet av föremål står designkvalité och innovation i centrum, gärna med en succéförsäljning och utmärkelser. Utställningen lyckas med att kommunicera en aura av just detta, många vardagliga föremål som till exempel den alldagliga diskborsten Jordan (1974) beskrivs som en designikon och ligger i en portföljliknande väska, ett så kallat presentationsschatull.   

Men representationen väcker frågor. Trots att kvinnliga svenska formgivare började få framträdande positioner redan på 1950-talet, då industridesigneryrket finner sin form, består utställningen till stor del av manliga namn och industriellt kodade objekt. Den banbrytande textildesignern Viola Gråsten, vars färgstarka abstrakta mönster innebar ett genombrott för textiltryck i svensk heminredning, nämns förvisso i presentationstext i temat Miljöskapande mönster men vi får inte se en enda textil från henne. Kvinnorna dominerade inom textiltryck men i utställningen är det varannan herrarnas bland textilmönstren.

Problemet handlar mindre om krav på ett explicit feministiskt perspektiv utan om museers ansvar att kontinuerligt omförhandla historieskrivningen och bredda sitt empiriska material. 

Bernadotte & Björn Industridesign AB är ett av utställningens kanske mest framträdande namn. Sigvard Bernadotte bidrog starkt till industridesignens utveckling i Skandinavien, men hans kungliga bakgrund gav honom också stor uppmärksamhet. Flera produkter som förknippas med honom formgavs av andra designers, men hans namn bidrog till ökad försäljning.¹

Samtidigt finns här en påtaglig erfarenhetsdimension som utställningen faktiskt lyckas aktivera. Föremålsbeskrivningarna är undervisande och intressanta. De inglasade troféerna som stavas designkvalité fungerar som starka minnesbärare. En termos, ett textilmönster eller en skivspelare är aldrig enbart funktionella ting; de bär spår av vardagsliv, klassresor och erfarenheter över generationer. I den meningen är Livet designat en träffsäker titel.

Designen organiserar inte bara vardagens praktiska rörelser utan också människans relation till tid, arbete och konsumtion och formar subjekt anpassade till det moderna produktionssamhället. Utställningen synliggör denna historia men hade även vunnit på att undersöka dess blinda fläckar. 

Efter besöket är det dock svårt att se på vardagens objekt på riktigt samma sätt igen. Min skiftnyckel har fått ett litet skimmer över sig och ja, även diskborsten, den borde hänga på en fin guldkrok.

Marianne Soronen

1. Se Brunnström, Lasse. 2010. Svensk designhistoria. Raster. ↩︎