Friluftsmuseerna uppstod i Skandinavien i det sena 1800-talet. De var en del av den tidens nationsbyggande, en roll de fått spela vid fler tillfällen i historien. Olov Amelin, museichef vid Jamtli, reflekterar över friluftsmuseer som politisk arena efter hemkomsten från den europeiska friluftsföreningens konferens.
Vartannat år ordnar Association of European Open Air Museums (AEOM) en internationell konferens. I år i Rumänien, koncentrerat till Bukarest och Sibiu. Ett hundratal deltagare från Europa, Nordamerika och Karibien deltog i den 60-årsjubilerande konferensen. Man diskuterade möjligheter och utmaningar för friluftsmuseer och besökte samtidigt flera museer, främst Dimitrie Gusti National Village Museum i Bukarest och ASTRA i Sibiu, ett av Europas större friluftsmuseer med en yta av hundra hektar.
Mycket har skrivits om museer och historiebruk (se ex. Peter Aronsson, Mattias Bäckström och Stefan Bohman), inte minst om det nationalistiska narrativ som satt sin prägel på många av dessa institutioner. Det gäller i synnerhet friluftsmuseer. I Sverige uppstod friluftsmuseerna i samma nationalromantiska stämning som konstnärer som Zorn, Liljefors Carl Larsson och poeten Heidenstam verkade i. När Skansen var ungt publicerade den sistnämnde sin diktcykel ”Ett folk”. Även i Norge stod friluftsmuseerna under stark tillväxt vid det förra sekelskiftet. Där spelade de en viktig roll i ett nationsbygge inför, men också efter unionsupplösningen från Sverige.
I båda dessa länder skulle människor från mycket skiftande trakter och olika samhällsklasser göras till just ”ett folk” och beskrivas som sådant i utställningar och kulturhistoriska hus. Artur Hazelius skrev in sig i historien tillsammans med sina samtida författare och konstnärer som centrala gestalter när nationen byggdes. Som Per Svensson skriver i sin Zornbiografi, ”De levererade det kulturella och mentala murbruket.” Den skandinaviska uppfinningen Friluftsmuseet var en succé som snart gick på export till övriga Europa och världen.
I det forna Östeuropa blir friluftsmuseets roll som politiskt verktyg extra tydligt. Under kommunisttiden kunde de användas som ett skyltfönster för ett idealsamhälle. Byggnader och miljöer sorterades och placerades så att de passade makthavarna. Detta är särskilt tydligt på ASTRA, som började byggas upp 1964. Den rumänska kommunistiska regimen uppfattade den traditionella byn som en icke önskvärd organisationsform. I stället skulle stora kollektiva jordbruk, kolchoser, byggas och vid denna omdaning passade äldre byggnader bäst på museum. Där kunde de sorteras efter funktion och berätta något om teknisk utveckling, snarare än som exempel på en social struktur som funnits i hundratals år. På ASTRA står därför kvarnarna för sig, byggnaderna där man tillverkade keramik för sig och sågverken för sig. Visst finns där många exempel på gårdar från olika tider, men den typologi som under lång tid styrde museets uppbyggnad bär tydliga spår av den kommunistiska regimens idéer.
När jag frågar museets ledning hur det ser på detta och om de skulle vilja disponera om byggnaderna utifrån en annan historiesyn blir svaret ändå nej. De menar att om man är medveten om museets tillkomsthistoria så kan man ändå berätta om Rumäniens långa utveckling på ett bra sätt. De bygger hellre nya miljöer och skapar förutsättningar för en mer mångfacetterad berättelse än ändrar det gamla. Ett fint exempel på det återfinns på Dimitrie Gusti National Village Museum i Bukarest där en gata på området är ägnat landets olika minoriteter. Där finns det tyska huset, det judiska huset, det ungerska huset, det ukrainska huset och som ett av de senare tillskotten en byggnad som berättar romernas historia.
Friluftsmuseerna utgör en speciell museikategori. Inte minst genom sin storlek. Ofta pratar vi landskapsliknande miljöer. Vi kan uppleva Skansen i Stockholm, friluftsmuseernas urmoder från 1891 som stort (ca 30 hektar), men ur ett internationellt perspektiv tillhör det mellanklassen. ASTRA på 100 hektar är mer än tre gånger så stort och Beamish i norra England är mer än 4 gånger så stort (140 hektar). Av det förstår man att det är institutioner som omsätter stora belopp och når en mycket stor publik. Ett par av deltagarna vid konferensen kom från Colonial Williamsburg i Virginia, USA, en institution med närmare 2 000 medarbetare, egna hotell och t.o.m. en egen golfbana i anslutning till museet.
En av huvudtalarna vid konferensen var Thomas Bloch Ravn, som under många år var chef för Den Gamle By i Aarhus. Det är ett av Danmarks mest besökta museer och ett friluftsmuseum som för ovanlighetens skull uteslutande visar stadsmiljöer. Bloch Ravn presenterade ett nytt bokprojekt där han försöker ringa in vad som är de framtida utmaningarna för friluftsmuseerna. Han radar upp en rad frågeställningar och farhågor. Han menar att friluftsmuseernas största styrka är att de gör historien gripbar – i bokstavlig bemärkelse. Det är museer med låga trösklar som sällan andas elitism. Farorna ligger delvis i storleken – utveckling av friluftsmuseer blir med nödvändighet långsam. Kommersialisering är både en fara och en nödvändighet för så stora institutioner, som måste generera intäkter för att utvecklas. Ett av hans förslag är att ta kontroll över hela den infrastruktur som finns i och kring ett friluftsmuseum – mat kan berätta en historia, en butik kan berätta en historia och ett hotell kan utvidga museiupplevelsen till hela dygnet.
Jag frågar honom om den växande nationalismen återigen kommer påverka vår bransch och han ser lite förvånad ut. Idén om det nationella särdraget kan tyckas vara en grundförutsättning för ett friluftsmuseum, där vi visar byggnader och deras speciella karaktär beroende på var de byggts och vilka som bebott dem. Blod och jord har varit en stark byggsten i friluftsmuseernas historia – en byggsten som antingen hanterats förnuftigt eller utnyttjats för politiska avsikter som för de flesta av läsarna av den här texten väcker obehag. För Thomas Bloch Ravn, som levt ett långt yrkesliv där utvecklandet av ett av Europas finaste och mest innovativa friluftsmuseer varit den dagliga uppgiften i mer än 30 år, är frågan om nationalism uppenbarligen främmande – besökarupplevelsen är överordnad politiken.
Ett märkligt exempel på politiska undertexter i museisammanhang fick vi se på den förra AEOM-konferensen i Ungern 2024. På friluftsmuseet Skanzen (sic) hade man, med starkt bistånd av dåvarande Orbanregering, återskapat en ungersk by från Transylvanien, dvs en del av Rumänien. Budskapet var tydligt: det finns ett stor-Ungern som sträcker sig långt utanför erkända gränser. Att mötet i år hölls i Rumänien och till stor del i just Transylvanien är hoppfullt. AEOMs ordförande, Zsolt Sári, råkar dessutom vara ungrare med en bakgrund på Skanzen, men är numera statssekreterare i den nytillträdda ungerska regeringen. Förra gången var spänningen mellan länderna påtaglig, i år kunde man lägga konflikterna bakom sig. Kopplingen mellan museer och politk kan vara särskilt kännbar i friluftsmuseernas värld.
Ytterligare ett exempel på försök till politisering av vår verksamhet fick jag uppleva nu inför valet. Sverigedemokraterna hade helt sonika ”lånat” Jamtlis logotyp. Visserligen i annan kulör och utan vårt namn, men med den figur från Överhogdalsbonaden som vi använt som symbol i decennier. Nu användes den för att illustrera SD:s kulturpolitik i Jämtland och Härjedalen. Ett tecken i tiden och något alla museer i allmänhet, men kanske friluftsmuseer i synnerhet bör vara mycket vaksamma på.
Text och foto: Olov Amelin
