Omvärldsdagar med kunskap i centrum

Jenny Danielsson rapporterar från Museernas omvärldsdagar, där museer som kunskapsinstitutioner stod i centrum.

Årets upplaga av konferensen Museernas omvärldsdagar, sedvanligt arrangerad av Riksantikvarieämbetet, inleddes med såpbubblor på scen och dragshowartisten Inga Tvivel som läste högt ur Sagan om hot och hat. Hon tillhör teatersällskapet Bland drakar och dragqueens, som bland annat skrivit en hyllad sagobok och sedan 2017 reser land, rike och Finland runt med ett utbud av workshops och sagostunder. Regissören och författaren Petter Wallenberg är konstnärlig ledare för sällskapet. Hans föreläsning Glittrande motståndskraft – Att vända hat till kunskap inkluderade exempel på hans initierade svar på illvilliga kommentarer online. För hur uppskattat dragshowartisternas arbete än varit, så har hatet som riktats mot dem som låter alla prova allt i utklädningslådan varit synnerligen massivt. Det går att nå människor, påminde han oss i publiken om när han visade sina historielärande och humoristiska svar på tal.

Efter otaliga dödshot och tonvis av trakasserier har Petter Wallenberg också blivit en ofrivillig expert på hatbrott. Genom åren har han polisanmält över 300 hatbrott som lett till 23 fällande domar. Det är erfarenheter som ligger till grund för Hatbrottsrådet, Sveriges första nationella kunskapscentrum om hbtqi-fientliga hatbrott. Petter Wallenberg är en ovanligt modig person. Han drar sig till minnes en gång när han som barn gick ut i en klänning i en Stockholmsförort och fick elaka kommentarer och slag till svar. Han fortsatte att dansa då och dansar fortfarande. Det är omöjligt att inte beundra hans engagemang och hans föreläsning är en stark påminnelse om hur viktigt det är att vi hjälper och står upp för varandra.

Det är trist att slå fast att det inte bara är ett teatersällskap i Norden som kämpar med vanföreställningar online. Presschefen Paweł Sawicki arbetar på Auschwitz-Birkenau Museum och redovisade i sin föreläsning Förintelsen som AI-slöja för de AI-genererade bilder av koncentrationslägren som sköljer över sociala medier. Han visade otaliga exempel på mer eller mindre skickligt manipulerade bilder och fabricerade texter, berättelse om personer som aldrig funnits, som skapats i AI-verktyg och nu swishar runt online. Han berättar att det finns runt 1000 bevarade fotografier av koncentrationslägren som tyskarna tog. Det är arkivmaterial och ovärderliga källor för forskningen. Bilder som också museet använder för att berätta. Han summerar det oundvikliga: osanna bilder av Auschwitz och Birkenau spelar direkt i händerna på de som förnekar att Förintelsen hänt, och de som berörs värst är de som förlorade släkt och vänner. Museets och hans svar på de manipulerade bilderna är att blottlägga deras felaktigheter. Ett tidsödande arbete, men vad vore alternativet?

Inte nog med att vi lever i en tid av intrikat digital bildmanipulering online, det är aldrig lätt att nå fram och det finns journalister som väljer sensation före korrekt redovisning av faktiska sammanhang. Maria Wolrath Söderberg är docent i retorik vid Södertörns högskola och berättar hur besviken hon blir varenda gång en journalist hör av sig för att prata om svenskarnas flygvanor. Hennes expertområde är klimatet och hon har bland annat forskat på begreppet flygskam. Statistik visar att vi under de senaste 10 åren minskat våra timmar i luften. Men det blir aldrig rubriken. Journalisten plockar okritiskt bland siffrorna och väljer en månad som inte är representativ för helheten. Hennes föreläsning Mer än homo economicus. Att utmana klimatpassivitetens berättelse var en uppmaning till eftertanke. Vad är viktigt? Hon uppmanade oss i publiken att våga vara i det skaviga och att ta arbetet med att skapa sammanhang och rum för samtal på största allvar. Det är nämligen där dynamiken uppstår. Och det gäller att våga avslöja snack, att granska påståenden. Det handlar om att välja sina ord och om att stå rakryggad för det som är sant. Det är inspirerande att begrunda att förändring verkligen är möjlig. Människan är inte alls bara ett rovdjur som vill sko sig. Förbättring och andra beteenden är fullt möjliga.

Även arkeologen och författaren Jonathan Lindström är en banérförare för fakta och slår också ett slag för samarbete. Han berättar passionerat om hur fantastiskt det är att så enkelt kunna komma i kontakt med experter jorden runt för att få fatt i den senaste rönen inom olika ämnen. En slide i hans presentation Forntidens människor i framtidens museer hade rubriken MUSEER ÄR KUNSKAPSINSTITUTIONER i versaler och åtföljdes av tre råd till publiken: Skit i estetiken, skit i konceptet och skit i samtiden. Det illustrerade väl hans fasta övertygelse om att fakta innehåller allt och att museer måste våga hålla sig till sanningen. Historien finns i föremålen. Man behöver inte blanda in publikfriande åthävor. Han ifrågasätter starkt varför Historiska museet i samband med utställningen Häxor sedan bjöd in samtida häxor och erbjöd örtbad. Inte minst med tanke på hur okänsligt det är mot kvinnorna som i en annan tid dömdes till döden anklagade för häxeri.

Under konferensen noterar jag att frågor om politik, pengar och påverkan inte tar plats på scen. Allt ryms inte på två halvdagar, men om man följer debatten verkar det ju vara ämnen som många inom sektorn brottas med. Jag tänker att det till exempel hade varit intressant att få höra från Historiska museets chef Åsa Marnell, som godkänt erbjudandet om örtbad. Har hon känt krav på att dra in nya besöksgrupper och velat prova något nytt? Har det gynnat museet? Drog man in mer pengar till verksamheten? Historiska museet är en del av Statens historiska museer. Deras gemensamma vision är ”Tillsammans gör vi historia betydelsefullt för fler”. Är det en vision som förpliktigar och står i motsättning till hur man arbetat tidigare? (Lästips: intervju med Åsa Marnell och Anna Westerberg Davidson om utställningen Häxor i Magasin K.)

Kanske är det förresten bara harmlöst och lite gulligt att öppna upp och bjuda in, ett effektivt sätt att dra in nya publikgrupper? Hur viktigt är ett besök på ett museum egentligen?

Den danske museimannen Martin Brandt Djupdræts föreläsning Museernas framtida värde tog avstamp i hans avhandlingsarbete som satt museibesökaren i fokus. Han erkände direkt att avhandlingens tunga teoridel inte kommer att attrahera alla och att han vill publicera en mer matnyttig version. Han uppmuntrade publiken att höra av sig med förslag på vad en sådan publikation borde innehålla. Brandt Djupdræt vill förstå museer från besökarnas perspektiv och hans forskning bygger på intervjuer med besökare inför och efter deras besök. Resultaten berättar alltså både om vad man haft för förväntningar och vad man faktiskt fått ut av sitt besök. För att förenkla, man går på museum för att ha trevligt och det har man, med det har visat sig att besöket över tid genererar sådant man inte ens hade kunnat föreställa sig. I all enkelhet har man efter sitt besök gått och funderat på det man varit med om och pratat med grannen, vänner och bekanta om vad man sett och lärt sig. Ett exempel är en person som blivit så inspirerad av en presentation av äldre blyinfattade fönster att han snokat rätt på en konservator och kommer att renovera fönstren i sommarstugan enligt gammal teknik. Museer väcker nyfikenhet och har kapacitet att ge sina besökare utökad förståelse, inte minst för livet självt och alla de val vi gör. Det är verkligen viktigt hur museer presenterar historia.

Vi kan som bekant bara leva i nuet, men den biträdande professorn i informationsteknik vid Högskolan i Halmstad Pontus Wärnestål lät sin föreläsning utspela sig i framtiden, i en fiktiv utställning som 2126 visar hur vi 2026 såg på AI. Konstigt att vi så lättvindigt gav ifrån oss information och accepterade kakor på hemsidor. Och trodde att AI var det lilla hörn av helheten som utgjordes av LLMer, Large Language Models, som i sin tur kontrollerades av några få bolag med adress i Kalifornien. Varje föreläsning avrundas med att arrangörerna ställer ett par frågor till föreläsaren. I det här eftersnacket talade man vidare om hur märkligt det är att förstörelsen av gamla böcker (artikel i The Guardian) som pågår för att mata tekniken inte får större uppmärksamhet och att det ofta saknas chefer som kan syna de fiffiga bolagens säljpitcher. Någon vecka efter konferensen rapporteras det om att Skatteverket inte kommer att använda en amerikansk molntjänst för myndighetens mail efter varningar kring säkerheten från Polisen. Det är en nyhet som jag tror att Wärnestål välkomnar.

Internet. Det är verkligen inte okomplicerat hur man med gott samvete kan nyttja den där tekniken. Författaren Maja Hagerman följer doktorandprogrammet i humanistiska vetenskaper vid Helsingfors universitet. Hennes föreläsning handlade om hennes pågående avhandlingsarbete som utgår från fotografier, exempelvis bilder som rasbiologen Herman Lundborg satte samman i publikationen Svenska folktyper, publicerad 1919. Hagerman intresserar sig för fotografiernas tillblivelse och distribution. Idag befinner sig många av de här bilderna av nakna och halvnakna människor som skulle illustrera olika folktyper i digitala arkiv, tillgängliga för alla online. Är det vettigt? Hur kan man visa de här bilderna utan att upprepa övergrepp? Kanske måste man visa för att kunna prata om saken? Det här är en fråga som museer jorden runt brottas med. Vissa museer och arkiv (till exempel Peabody Museum i Storbritannien) har inför restriktioner kring vilka bilder man presenterar. Det kommer ett inspel från publiken. Det finns ett litet arkiv på Västmanlands läns museum och arbetet pågår om hur man ska förhålla sig till materialet och dess tillblivelse. Hur kan man rusta sig för att prata med sina besökare? Arkiven är såklart också en resurs när man vill lära av historien. Hagerman beräknar att vara klar med sin avhandling nästa år och det kommer att bli intressant att ta del av hennes arbete som förhoppningsvis också kommer att kunna vara till hjälp för de som arbetar med samlingar av känsligt material.

Såklart är resonemang kring hur man kan och bör presentera föremål inget nytt för de som arbetar på musuem. Det finns otaliga samlingar med tvivelaktigt innehåll. Vad kan man göra? Kanske finns svar i samlingarna? Intendenterna Malin Forsell och Marcus Marcusson intog scenen för att berätta om ett samarbetsprojekt, utställningen An Order of Things (recenserad i Utställningskritik av Sofie Bergkvist). De arbetar som intendenter på Malmö Konstmuseum och Malmö museum. Från början, det vill säga sedan 1841, var de två museerna en gemensam institution som samlade naturhistoriskt och encyklopediskt. Först år 2000 blev Malmö konstmuseum en egen enhet. Museets tidiga allomfattande ambition har resulterat i otaliga lådor av t ex textil och fåglar. Under intendenternas presentation blir det uppenbart att de fått fatt i föremålens museihistorier – hur de samlats in, katalogiserats och levt ett liv inom ramen för en samling. Det finns lappar med diarienummer och anteckningar. En häst i porslin som man katalogiserat som kinesisk och uråldrig har när den gått i kras visat sig vara av nyare tillverkning. Det trasiga föremålet på display i utställningen berättar om hur någon måste ha blivit lurad och hur museet inte haft förmåga att genomskåda bluffen förrän föremålet stöp i golvet. I pausen frågar jag Marcus Marcusson om projektets eftermäle. Har man ex börjat addera information till föremålen som man nu tar in i samlingen? Han svarar att samtal pågår. Vi konstaterar att det med största sannolikhet finns en framtid som kommer att se tillbaka på vårt nu och undrar vad vi höll på med. Såklart ska man jobba på och inte vara rädd för förändring, men en viss ödmjuk inställning till sin egen position är nog att rekommendera.

I alla händelser är möten alltid viktiga. I år var det drygt hundra personer som samlades under konferensen Museernas omvärldsdagar. Enligt arrangören deltog främst museianställda på kommunala museer och länsmuseer, men också arkivarier, representanter för Svenska kyrkan och några som arbetar på statliga och privata museer. Konferensen arrangerades för fjärde gången och det finns planer för 5-årsjubileum. I år genomfördes konferensen i samarbete med Malmö museum och programmet avlöpte i det tjusiga kontorskollektivet och konferensanläggningen HighCourt, Gamla Hovrätten i Malmö. Suveränt läge, riktigt bra fika, tekniken fungerade perfekt och eventet styrdes säkert av Karin Malmer och Fredrik Emdén på Riksantikvarieämbetets omvärldsredaktion för museer.

Museer är samlingsplatser, bärare av kunskap och mångas arbetsplatser. Nyligen rapporterade branschorganisationen Sveriges Museer om den gångna sommarens starka besökssiffror, men tyvärr lämnade jag konferensen Museernas omvärldsdagar 2026 med en känsla av att allt inte bara är frid och fröjd. Museerna har ett styvt jobb framför sig om man ska klara av att stå upp för kunskap, inte ryckas med i teknikoptimism eller stå helt handfallna inför AI och andra trender. Det är ingen enkel uppgift, men jag är säker på att de som varit på den här konferensen fått en injektion självförtroende. Museer är kunskapsinstitutioner och det är viktigt!

Jenny Danielsson