Utställningen ”Best in Show – hundar i konst och litteratur” på Östergötlands museum briljerar i sitt breda urval av hundrelaterad konst och lyckas även med utställningsgestaltningen. Irène Karlbom Häll stör sig på ljudläckage men charmas av formgivningsdetaljer och tilltal.

Det är sällan jag recenserar konstutställningar, eftersom innehållet som sådant ofta är mer intressant och starkare än själva utförandet. Mitt fokus som recensent är hur utställningen är gjord och det gäller väl, gissar jag, för alla som skriver i Utställningskritik. Men Best in Show – hundar i konst och litteratur på Östergötlands museum visar sig ha en hel del att skriva om ur utställningsgestaltningssynpunkt.
Det finns en subtil humor redan i hur man vägleds in i utställningen genom att följa orangea tassavtryck genom museets andra utställningar. Färgen visar sig matcha Peter Johanssons Elefanten i rummet som man passerar på vägen, och sedan i konstavdelningen tar plötsligt den osynliga hunden/vägvisaren en väg jag inte kan följa, in under en skärm. Allt är inte tillrättalagt, någon (hunden) retas lite med mig (människan).

Väl framme kommer besökaren in i ett kvadratiskt rum, indelat i fyra sektioner i behagliga och väl samordnade nyanser av grönt och grått med milt suggestiv ljussättning som lyfter ett antal konstverk på väggar och golv. I centrum en inre kvadrat vars väggar består av galler, som en hundgård. Rummet är genomsiktligt, men inte helt och hållet.
De fyra sektionerna har varsitt tema: Följeslagaren, Odjuret, Den självdrivna och Den oförglömliga. Jag bedömer att man kan gå i vilket varv som helst, men jag väljer att ta till vänster.
Följeslagaren visar hunden som gullig, tam och lojal med sin människa. Det svagaste rummet enligt mig, där det är bättre att börja än sluta. Väggen är lite diskret grågrön.
Därefter kommer Odjuret, som beskriver våld och aggression, men även rikedom/klass mot en Smaragdgrön fond. De klassiska målningarna av rytande jakthundar är vilt brutala och Annika Elisabeth von Hausswolfs numera ikoniska schäfrar iskalla betraktare av något fruktansvärt som redan hänt. Extremt väl valda verk att placera tillsammans.
I detta rum möts man också av Kjartan Slettemarks pudeldräkt. Dräkten är i fint skick, hans efterlevande verkar ha vårdat den väl. Den visas bra på en plastisk docka med ett uttryck och ansikte som liknar konstnärens eget när han bar den, med smink och allt. Intill pudelmannen går en loopande film om Slettemark för de som inte känner till honom.

Jag märker att ett stort och initierat arbete ligger bakom inlån och val av verk. Även utformningen och placeringen är mycket medvetet gjord. I nästa rum, Den självdrivna (jag älskar det ordet!) hittar man också fantastisk konst. Här på temat hunden i sin egen rätt – alltså inte i relation till människan som på den diametralt motsatta sidan. Mitt på ytterväggen hänger en av Staffan Hallströms gula hundtavlor och mittemot, i mittenrummet visas Lars Lerins samling av hundporträtt. De står inne i hundgården allihop, bakom galler. Utanför hundgården, på vår sida, sitter en ensam vit hund av Stina Opitz som tittar in på dem, häpen, nyfiken.

Det sista rummet för den som går medsols har titeln Den oförglömliga. Här visas kortfilmen Djurkyrkogården från 2014, där man möter människor som berättar om sina döda husdjur, sin saknad och sorg på just en djurkyrkogård. I denna utställningsdel finns även en mystisk guldhund som hittats under golvet i domkyrkan (en annan av Linköpings sevärdheter).

Här börjar det också så sakteliga ticka in att de fyra sittmöblerna i rummen faktiskt innehåller utställningens andra spår: litteratur! Här kan man bläddra i och lyssna på utdrag ur litteraturen där hunden är i centrum, som huvudperson och berättare eller sedd av människor. Inläsningarna är professionella även om en lur var trasigt tyst vid mitt besök. Det finns också utdrag att läsa på löstagbara skyltar. Den enda bok som finns i just denna del – Ladivine av Marie Ndiaye – hamnar direkt på min läslista. De andra rummen bjuder på klassiker som Skriet från vildmarken av Jack London och Den sanningssökande hunden av Franz Kafka.

Det är en sympatisk idé att försöka visa litteraturen i en museiutställning tillsammans med bildkonst men den har det verkligen inte lätt i konkurrensen med konstverkens ögonblickliga tilltal. Det blir ett andra spår för den som har gott om tid och kanske återkommer för ett andra besök, tänker jag. Sen ser jag att de fyra strama sittmöblerna alla har små hundtassar och jag smälter!
Det finns väldigt mycket gott att säga om Best in Show. Den gör skäl för sitt namn nästan hela vägen, från det smarta urvalet konstverk till den gedigna utformningen och hängningen, detaljer, inläsningar och ljus. Även en fin bok hör till projektet.
Jag retar mig egentligen bara på en sak här. Ljudet från Kjartan Slettemark-filmen sprider sig lite överallt i rummet. Tänk om den fått hörlurar som sittmöblerna eller åtminstone en bra ljuddusch? Och om man istället hört lite diskreta hundljud i rummet? Med ett bra stämningsljud i rummet istället för proggmusik och brottstycken av prat hade upplevelsen blivit ännu ett snäpp bättre.
Just det, creditslistan. Den är lång och detaljerad men jag saknar helt flera av de bärande funktionerna i vårt hantverk: textförfattandet, rumsgestaltningen och formgivningen (utom den grafiska, som är redovisad). Jag gissar att det är en grupp i den fasta personalen som mörkat sin egen insats, drivna av nån slags svensk självutplåningskultur. Sluta med det, för detta gjorde ni f*n så bra.
Text och foto: Irène Karlbom Häll
Om utställningen
Best in Show – hundar i konst och litteratur
Östergötlands museum, Linköping
Utställningsperiod: 21 mars 2026–21 mars 2027
Utställningen är producerad av Östergötlands museum.
Konstintendent: Ebba de Faire
Projektägare: Matilda Bengtsson
Grafisk formgivare: Emelie Domini
Tekniker: Sebastian Gustafsson, Jonas Karlsson
Konservatorer: Johanna Palm-Avis, Johan Roos, Annica Drotz
Litteraturinläsningar: Johan Paulsen, Niki Gunke Stangertz, Philip Kullgren
Ljudproduktion: Publikmagneten AB
Recension
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
