Solgult om Stockholmsolympiaden 1912

Stockholmsolympiaden 1912 var en riktig solskenshistoria. Hur skildrar man en sådan utan att tråka ihjäl publiken? Riksidrottsmuseum löser problemet med en serie skulpturer som skapar ironisk distans till förträffligheten. Slutresultatet, menar Irène Karlbom Häll, blir en nyanserad, suggestiv utställning som förhoppningsvis kommer att visas i många år framöver.

Solskensolympiaden är en ny permanent (tio år) utställning på Riksidrottsmuseum, och det är en satsning som görs med all rätt. Händelsen är inte bara intressant ur idrottsperspektiv, utan även som ett tidigt exempel på framgångsrik projektledning. Den var ett prestigeprojekt som engagerade många, från dåvarande kronprinsen Gustav Adolf till den folkrörelse idrotten också var, jämte arbetarrörelse, nykterhetsrörelse med flera.

Det arrangörerna gjorde då, det gör utställningsgruppen nu. De bygger en hel Stockholms Stadion för ändamålet. Utställningsformen får på det sättet en tydlig insida och utsida, där insidan lyser intensivt solgul och utsidan är dunklare, några björkstammar och skuggor av lövverk manar med enkla medel fram en känsla av att närma sig Stadion en fin sommarkväll. Foton av olympiadbesökare från 1912 är tryckta på de väggspeglar som inramar alltihop. De tittar nyfiket in i kameran, blandas med oss nutida besökare, större än vi, det är ett suggestivt möte. I montrar både inne och ute exponeras en del av det helt säkert enorma material som finns kvar från tillställningen. En monter med vad vi idag kallar ”merch” och överallt dessa fantastiskt välgjorda kostymmodeller i halv mänsklig storlek. Draperier av medaljband omger filmer från spelen. Det finns även en hel del interaktiva små spel med en lagom svår nivå, som smyger in fakta om besökarnas liv under olympiaden, hotellen, olika val de kunde ställas inför vid sitt Stockholmsbesök. Man får hjälp att leva sig in i deras situation och lajva besökare.

Inne på Stadion råder full belysning, på marken syns planritningen som den var i verkligheten, med streckade linjer och anvisningar kors och tvärs, vilket samtidigt ger en känsla av gymnastiksal. I rummets mitt ligger en fullständigt slutkörd illröd atlet i vit dräkt, sydd i rött skinn som en ärtpåse av den sort många av oss någon gång balanserat på huvudet i skolgymnastiken. Han är bara en av många subtilt humoristiska inslag som kanske behövs när man skildrar en så lyckad, närmast pompös händelse som Solskensolympiaden. Skulpturerna leker med skalor, en del är absurt stora, andra små. En liten bronsskytt siktar rakt mot tinningen på Karl XII, ”hjältekungen” som mycket riktigt dog av ett skott just mot tinningen. En förlorare på huk grämer sig i ett avlägset hörn av lokalen, en häst hoppar över hans spegelbild… här har utställarna släppt loss sitt bästa lekhumör och filosoferat över segrar och nederlag, styrka och svaghet.

Jag ska vara helt ärlig – Solskensolympiaden är inget helt neutralt ämne för mig. Jag skrev min C-uppsats i historia om den vilket innebar att jag i ett halvår plöjde alla projektgruppens protokoll och all litteratur som gick att hitta.

Man brukar säga att det behövs en konflikt för att göra en historia dramaturgiskt intressant. Men Solskensolympiaden ÄR en solskenshistoria. Här finns ett persongalleri med mycket kompetenta personer som planerar nånting, genomför det och ser det bli – jättebra. Till och med vädret var fint.

Utställarna har jobbat på ett drivet sätt med att nyansera denna till synes felfria präktproppshistoria. Utan de ibland nästan provocerande ”hjälteskulpturerna”, skulle Solskensolympiaden kunnat bli en riktigt odräglig utställning om ett arrangemangs förträfflighet. Skulpturerna skapar en ironi och distans till ämnet. De är också intressanta ur ett kategoriseringsperspektiv. De liknar konst, är tillverkade efter förlagor av utställningens formgivare, ofta 3D-printade och patinerade. Samtidigt står de inte riktigt för sig själva som konstverk i egen rätt, de existerar i relation till utställningen, med sin placering, sina storlekar, material och uttryck. De är stadiga och glansiga och byggda för att hålla i en miljö där det pillas och petas. Men de uttrycker något annat, åtminstone delvis, och blottar något som gör utställningen mer mänsklig.

Jag tog mig friheten att ringa och fråga Lehna Edwall, som formgivit Solskensolympiaden och skapat skulpturerna. Det visar sig att även hon har frågat sig om de är skulptur eller scenografi, men tillägger att det egentligen inte är viktigt. Däremot får jag vid samtalet veta mer om en del av dem, de är alla specifika personer med specifika öden. Jag får veta att den slutkörda illröda atleten är en sönderbränd dansk brottare, en av många som skadades av den starka solen under tävlingen. Det tillför förstås något att få reda på det, men det kan finnas en poäng med att också låta figuren tala för sig själv utan förklaringen precis invid. Museet har istället försett hjälteskulpturerna med siffror som kan kopplas till en nyckel där det framgår vilka de är. Det blir en bonus för de som orkar anstränga sig lite, eller gör ett återbesök, och det är aldrig fel i en utställning tänkt att stå över tid.

Creditsskylten sitter längst in i lokalen, som en signatur. Det är en bra placering och den är bättre än creditsskyltar i gemen men jag saknar en roll, fast ingen av de jag brukar sakna. Manusförfattare? Textförfattare? Språklig bearbetning och översättning finns angivet, men vem eller vilka har skrivit det som bearbetats?

Jag har egentligen bara en invändning, och det är entréskylten, en svart järnbåge med text. Det är en utformning som blivit så grundligt associerad med koncentrationslägret Auschwitz att det är nästan omöjligt att tänka på annat när man ser formen. Det är inte utformningens fel, men jag skulle valt något annat med tanke på det. Den försvinner lite mot den mörka stadion också.

Ett egentligen mer tacksamt material att angripa och en riktigt intressant fristående utställning med koppling till Solskensolympiaden hittar man på nästa våning. Där handlar det nämligen om den så kallade ”japanen som försvann”, en ”rolig” berättelse som bygger på en gammal stereotyp om asiater som fyrkantiga, inkompetenta och förvirrade. Den muntligt traderade historien beskriver oftast en namnlös japansk maratonlöpare som sprang bort sig vid sommar-OS, sprang iväg och kom inte tillbaka. Kanske får man veta att han blev utmattad och räddades in i en villaträdgård på vägen där han bjöds på saft. Han återberättas dock oftast bara som ”det var en stackars japan som försvann, sprang iväg och hittade inte tillbaka…”

Shiso Kanakuri, som han hette, försvann ingalunda, och det fanns, visade det sig, goda skäl till att han bröt sitt lopp. Han var dessutom en välkänd och populär person i Japans idrottsliv, en japansk Pehr Henrik Ling kanske, fast för 1900-talet. Den avslutande utställningsdelen om honom blir en välkommen uppgörelse med en slarvig och fördomsfull historia kopplad till Solskensolympiaden.

Denna mindre utställning uppges vara planerad att stå ”tillsvidare” och det kan man hoppas att även Solskensolympiaden får göra. Det skulle inte förvåna mig om man efter tio år ger den tio till.

Text och foto: Irène Karlbom Häll