Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet rekommenderas att lämna sina lokaler. Nu planeras också Armémuseum att stänga på obestämd tid. När statliga museer inte längre har råd med statens kulturhistoriska byggnader är det dags att ifrågasätta hyressystemet, menar Karin Borgkvist Ljung.
Statliga museer riskerar att förlora sina lokaler, inte därför att deras samlingar saknar värde eller att publiken har vänt dem ryggen, utan därför att lokalkostnaderna tränger undan själva museiverksamheten. Det är ett märkligt läge: staten äger och förvaltar kulturhistoriskt värdefulla byggnader, samtidigt som statliga museimyndigheter får allt svårare att ha råd att verka i dem.

Den 1 oktober rekommenderade Statens museer för världskultur att säga upp hyresavtalen för Östasiatiska museet på Skeppsholmen och Medelhavsmuseet på Fredsgatan. Enligt myndighetens rapport kan uppsägning ske under 2027, med avflyttning 2028. Verksamheten skulle i stället koncentreras till Etnografiska museet i Stockholm och Världskulturmuseet i Göteborg. Myndigheten bedömer att ett varaktigt tillskott på 35 miljoner kronor om året skulle behövas för att kunna behålla de nuvarande lokalerna.
Beskedet är särskilt beklämmande för Östasiatiska museet, som öppnade igen i september efter mer än två års renovering. Museet har just återvänt till Skeppsholmen med nya utställningar, samtidigt som dess framtid i byggnaden nu ifrågasätts. Att samla verksamhet på färre platser kan möjligen lösa en del av myndighetens akuta ekonomiska problem, men det riskerar också att minska utställningsytor, tillgänglighet och den särart som byggts upp kring varje museum.

Nu har hyresfrågan också fått följder för Armémuseum. Statens fastighetsverk har aviserat en hyreshöjning med 60 procent, omkring åtta miljoner kronor mer om året utöver museets nuvarande hyra på cirka 14 miljoner. Ledningen för Statens museer för maritim-, transport- och försvarshistoria vill inte förlänga kontraktet utan söker nya lokaler. Enligt Magasin K är planen att museet ska stänga till våren och vara stängt på obestämd tid.
Det är svårt att betrakta dessa besked som isolerade händelser. När flera museer på kort tid hotas av stängning eller flytt på grund av höga hyror måste även själva systemet granskas. Museicheferna har pekat på konsekvenserna av hyresmodellen, och i fallet Världskulturmuseerna har myndigheten framhållit att lokalkostnaderna tränger undan resurser för samlingar, kunskapsuppbyggnad och förmedling.
Här finns också en historisk ironi. Statens fastighetsverks föregångare, Kungl. Överintendentsämbetet och Kungl. Byggnadsstyrelsen, hade viktiga uppgifter inom statens byggande och förvaltning. Byggnadsstyrelsen ansvarade bland annat för statliga byggnadsprojekt och förvaltning; under olika perioder förändrades uppgifterna, men vård och bevarande av värdefulla byggnader blev en central del av statens ansvar. När Byggnadsstyrelsen delades upp 1993 fördes de fastigheter som staten ville behålla ”för evig tid” till det nybildade Statens fastighetsverk. SFV beskriver fortfarande sitt uppdrag som att vårda och underhålla statliga kulturfastigheter, däribland museer.

SFV skapades alltså för att förvalta byggnader och miljöer som staten ansåg så betydelsefulla att de skulle finnas kvar i statlig ägo. Tre decennier senare bidrar samma förvaltningssystem till att statliga kulturinstitutioner riskerar att inte längre ha råd att vara kvar i dem.
Att kulturhistoriska byggnader kräver underhåll och kostar pengar är självklart. Men när hyresnivåerna får museer att lämna sina lokaler eller stänga, då måste staten väga in mer än fastighetens ekonomi. Museerna är inte vanliga hyresgäster. De förvaltar samlingar, forskning och kunskap som tillhör vårt gemensamma kulturarv.
Regeringen behöver därför ta ett samlat ansvar för hyressystemets följder. Det måste gå att förena långsiktig vård av statens byggnader med museernas möjlighet att bedriva sin verksamhet i dem. Annars riskerar staten att bevara husen, men förlora det levande innehåll som ger dem mening.
Karin Borgkvist Ljung, FM, forskare och paleograf
Debatt
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
