Vi minns arkeologen, museologen och kritikern Lennart Palmqvist som gick bort i maj 2026.
Efter arbete med film i Frankrike, Italien och Sverige under 1960-talet kom Lennarts yrkesliv från 1970-talet och framåt främst att handla om arkeologi, forskning och undervisning. Vid Stockholms universitet var han knuten till Institutionen för Antikens kultur och samhällsliv och Historiska Institutionen, särskilt Kulturvetarlinjen där han under flera år var kursföreståndare. Runt millennieskiftet var Lennart initiativtagare till två tongivande kurser: projektledarkursen och curatorkursen.
Lennart Palmqvist var en energisk förnyare som gjorde konkret skillnad för många inom konst- och museisektorn. Hans praktiska erfarenhet gällande behov i kultursektorn omsatte han i utbildningar så att kommande generationers arbete stärktes. Ämnen som ledarskap och företagsekonomi och längre praktikperioder ingick. Lennart var en sann humanist till utbildning och framförallt i sin omsorg om kommande generationers väl och ve.
– Anna Furumark, utställningsproducent vid Stadsmuseet i Stockholm.
Vid 81 års ålder började Lennart skriva för Utställningskritik. Hans första recension var av den påkostade utställningen Augusta Lundin. Sveriges första modehus som visades på Thielska galleriet hösten 2020 för att därefter turnera till Malmö museum och Göteborgs stadsmuseum.
Jag hade turen att få ”ärva” honom som skribent när jag tog över som redaktör i januari 2022. Femton artiklar hann Lennart skriva för oss innan kampen mot sjukdomen blev för svår. Och fler texter hade det kunnat bli. Lennart höll sig ajour i utställningsvärlden och hörde vid flera tillfällen av sig apropå utställningar där jag redan hunnit boka in en annan recensent.
Flera av Lennarts texter i Utställningskritik handlade om modeutställningar (Thielska Galleriet 2020; Världskulturmuseet 2021; Göteborgs konstmuseum 2023; Liljevalchs 2023; Millesgården 2025; Världskulturmuseet 2025). Han betraktade den uppmärksammade Gautierutställningen på ArkDes 2013 som startpunkt för en haute couture-inriktad modeutställningstrend som stått stark sedan dess. Men även andra ämnen ådrog sig Lennarts intresse: arkitektur (ArkDes 2022; Konstakademien 2025), konst (Nordiska Akvarellmuseet 2022; Artipelag 2023) och fotografi (Hasselblad Center 2023; Röda Sten Konsthall 2024). Utöver dessa blev det en recension av Spårvägsmuseet i sin nya lokal (2022) och en text om konstkuratorn som auteur (2021).
Att recensera kulturhistoriska utställningar är inte lätt. Förutom att greppa själva sakinnehållet behöver en recensent kunna bedöma utställningsgestaltningen, helst med förståelse för museets förutsättningar och historia. Ibland, när en utställning sticker ut lite från mängden, kan det kännas omöjligt att komma på en skribent som passar för uppgiften.
Utställningen Ultras på Medelhavsmuseet (2022) var ett sådant exempel. Här hoppades vi på en recensent med koll på fotboll i allmänhet och supporterkultur i synnerhet, detta såklart utöver den grundläggande kunskapen i att bedöma själva utställningsformen. Föreställ er då lyckan när Lennart hörde av sig med ett recensionsönskemål: ”[…] Närmast tänker jag på utställningen om fotboll på Medelhavsmuseet som engagerar mig både som arkeolog och en gång själv fotbollsspelare. Mina forna kollegor Eva Rystedt och Anne-Marie Leander Touati skrev häromdagen en kritisk artikel om utställningen i DN. Tycker dock att det finns flera andra aspekter på den än vad som framkom i artikeln.”
Lennart var en generös, inspirerande och entusiasmerande lärare. Jag gick hans första omgång av curatorutbildningen. Lennarts intresse för och kunskap om utställningar var bred och genuin. Genom tydliga exempel, många inspirerande besök och utvecklande uppgifter ledde han oss studenter med säker hand på vägen mot att arbeta med utställningar. Lennart hade väldigt goda kontakter inom museivärlden vilket kom oss studenter till godo. Det stärkte mig som en ny museiarbetare att känna igen namn och ansikten i museibranschen när jag själv sedan blev en del av den. När jag fick mitt första museijobb kom Lennart och hälsade på med jämna mellanrum. Det kändes väldigt fint och jag minns Lennart med värme.
– Lin Annerbäck, chef för Medeltidsmuseet i Stockholm
Lennart var under flera år kursföreståndare för Kulturvetarlinjen vid Historiska institutionen, Stockholms universitet. Kulturvetarlinjen var ett kandidatprogram vid Stockholms universitet med 3 års heltidsstudier där baskurs, fördjupning och uppsatsskrivning inom ett humanistiskt ämne kompletterades med olika valbara kurser och mer praktiska, yrkesförberedande moment. Programmet avslutades med en tillämpningstermin, som omfattade praktik på ca två månader. Praktik knuten till universitetsstudierna var nytt på den här tiden (1980- och 90-talen), men visade sig mycket positivt såväl erfarenhets- som kontaktmässigt inför kommande yrkesliv.
En av de terminslånga valbara kurserna som Lennart såg till att inrätta var museivetenskap, senare museikunskap. Från läsåret 1989/90 gavs den som fristående kurs som alla kunde söka, inte bara studenterna knutna till kulturvetarlinjen.
Jag minns Lennart främst från kursen i museikunskap som fanns på Stockholms universitet. Jag gick den på 1990-talet och fick en helt annan förståelse för museer som fenomen, kulturform, medium och dess roll i samhället. Hans saklighet, entusiasm och kritiskt granskande öga som jag minns från kursen upplevde jag även i de texter han skrev i Utställningskritik.
– Patrik Steorn, chef för Göteborgs konstmuseum
I takt med att museologi utvecklats som eget forskningsfält under de senaste årtiondena är det många som upplever att kopplingen till museipraktiken har blivit svagare. De inomvetenskapliga publiceringsformerna, där det är viktigare för forskarkarriären att skriva för andra forskare än för ”branschen”, tror jag själv är en viktig faktor. Därför blir jag glad varje gång museologer hör av sig med artikelidéer eller utkast, särskilt inom Utställningskritiks kärnområde utställningsform och -gestaltning.
Lennart identifierade själv det här glappet. ”Utställningar är efemära företeelser som av den anledningen blivit styvmoderligt behandlade av forskningen.” Så inledde han boken Utställningsrum (2005), i vilken han tog sig an en lång rad utställningsrum från antiken till idag. Bokens andra utgåva från 2011 används fortsatt som kurslitteratur.
Vi i Utställningskritiks redaktion vill med denna text uppmärksamma Lennart Palmqvists mångåriga bidrag till förståelsen av utställningen som medium och som forskningsobjekt, hans djupa intresse för utställningsgestaltningens historia och framtid och hans stora engagemang i kulturarbetets praktiska villkor och behov.
Aron Ambrosiani
