Tunnelbana med sällsynt rytm

Utställningen ”Tunnelbanan – i takt med tiden” på Spårvägsmuseet tar med besökaren på en resa genom tunnelbanesystemets framväxt men också genom Sveriges ekonomiska och kulturella utveckling. Vilken kulturskatt som ryms i tunnelbanan! Utställningen breddar berättelsen om det gemensamma kulturarvet och lyfter fram konstens plats i samhällsbygget på ett sätt som Madelaine Sillfors inte trodde att ett historiskt infrastrukturmuseum kunde göra.

Jag ser T-baneskylten. Den klassiska runda vita med ett blått T. Spårvägsmuseets lokaler i Gasverket i Norra Djurgårdsstaden är imponerande. Jag har aldrig varit hit, och aldrig hört talas om själva museet innan jag får uppdraget att skriva en recension om utställningen Tunnelbanan – i takt med tiden.

Minnet av Fordmuseet i Detroit aktiveras när jag kliver in genom de stora glasportarna, även om detta är i svenskt format och begränsat till just kollektivtrafikens historia. Mötet med de stora tågkropparna, som placerats i en behaglig sekvens på olika nivåer genom byggnaden är påtaglig. Hela designen gör mig nyfiken, förundrad och rörd. Men vidare till själva utställningen.

På samma sätt som en lantis ska försöka hitta i tunnelbanan söker jag efter uppdragets objekt. Högst upp i huset hittar jag äntligen in i ett videorum där det står Börja här! Videon börjar i kollektivtrafikens begynnelse med roddbåtar vid kajerna i Stockholms innerstad, och fortsätter fram  förbi hästdragna spårvagnar, spårvagnar och sedan ner i tunnelbanan. Den kaxiga duvan med stockholmsdialekt lockar en att följa med djupare in i utställningen. Väl där stöter jag på personal, vi konstaterar att jag är i fel utställning, funderar på hur det kunde bli så, skrattar och så visar hon mig vidare.

En smal gång, nästan en tunnel, längst in i huset leder mig in förbi färgglada soptunnor i stål med igenkänningskänsla. På golvet har man tryckt pilsymbolerna som visar var tunnelbanan stannar på perrongen. En digital tavla visar UPP med gröna pilar som rör sig, precis som på T-centralen vid rulltrapporna. Kroppen börjar automatiskt följa de invanda anvisningarna för rörelse och riktning.

Hela den första delen av utställningen är en ingång och samtidigt utgång. Vi möts av stora målningar av nu högt hållna svenska konstnärer som Ulla Wiggen, Jan Håfström, Olle Kåks och Ola Billgren. Målningar som på 70-talet hängde på T-centralen men som på grund av stölder och skadegörelse tagits ned. Det säger mycket om idén om tunnelbanan, om att skapa ett rum för medborgaren och medtrafikanten. Idag vet man att konsten är viktig men att den behöver vara mer slitstark i offentliga miljöer. Det känns som en ynnest att få se de här verken som nu säkert hänger i förråd eller i otillgängliga lokaler på myndigheter runt om i Sverige.

Längs med korridoren hänger emaljer av Carl Fredrik Reuterswärd, ur hans verk Take the A Train från 1984, som leker med bokstäverna S och L. Genomgående i utställningen finns utdrag ur dikter och litteratur som på olika sätt förhåller sig till tunnelbanan, först ut är Bodil Malmsten och ett par ord ur Undergångarens sånger från 1998:

Meddelande till trafikanterna
på den blå linjen:
Den som inte är sig själv är
ingen

Redan nu förstår jag vilken kulturskatt vi har i tunnelbanan, men vänta, det kommer mer längre in.

Michel Jacksons vinkande hand på löpsedeln annonserar hans död – Metro-tidningens korg och löpsedel placerad i korridoren, i förbifarten snodde man åt sig en tidning. Jag bodde i Stockholm just de där åren i början av 2000-talet. Nu är det inte bara symboler och skyltar som känns igen, tidningens logotyp påminner mig om strävt papper och lukten av trycksvärta tidiga mornar på väg till diverse extrajobb under studietiden. Hur en utställning kan trigga en så kroppsligt, aktivera tydliga minnen av både stress och förväntningar, gult kakel och trötta hemfärder mitt i natten.

Tunnelbanan – i takt med tiden har en sällsynt rytm. Här berättas en historia om storslagna visioner, om framtidstro och tilltro till människans möjligheter i den moderna världen. Projektet möjliggörs av banbrytande byggtekniker men vilar också på arbetarmännens starka axlar, arbetet är tungt och farligt. I korridoren visas en väggmålning, en hyllning till de som byggde stationen på 1970-talet. Det är Per Olof Ultvedts arbete i Blå gången, passagen mellan blå linjen och de övriga linjerna på T-centralen, som får täcka en bra bit av väggen. Här gestaltas arbetet i siluett, sågar, hammare och arbete på hög höjd.

Berättelsen om ett Stockholm med olika samhällsskikt synliggörs varsamt och vävs samman med de kulturyttringar som vuxit fram i, och med hjälp av tunnelbanan. Det ger bilden av en stad som värnar människans likheter och behov, men också hyllar dess diversitet. Här får man påminna sig om att museets ägare är Trafikförvaltningen i Region Stockholm och att uppdraget är att berätta om kollektivtrafik, då och nu.

Vidare genom korridoren med snedtak anländer jag till Örnsberg, eller i alla fall en 3D-printad och målad modell av stationshuset, riktad bara till mig! Där jobbade jag på Pressbyrån en tid, läste romaner och gav bort bruna bananer till hungriga kringströvare.

Rummet öppnar sig och utställningen fortsätter i små sektioner med monitorer där korta filmer visas kring olika teman. Konsten får stor plats. Flera videor är intervjuer med konstnärer som gjort eller kommer att göra utsmyckningar för tunnelbanan. Vi får följa deras tankar och arbete, helt kort, och ges insyn i de stora ofta karriärsomvälvande uppdragen som kan fortgå i åratal och påverkar hela konstnärskapet. Modeller och skisser. Det är ett generöst material man lånat in. Som konstnär är det så värdefullt att få se det här ofta osynliga arbetet. Siri Derkert hyllas med en gobeläng av Majlis Persson och broderier från föreningen Skapande broderi. Derkerts utsmyckning i Östermalmstorgs tunnelbanestation har provocerat och älskats sedan 1964. Hennes gemensamma kamp tillsammans med Vera Nilsson om konst i tunnelbanan möjliggjorde den här konstskatten vi nu färdas genom.

På en större skärm visas ett klipp ur Sånger från andra våningen (2000), Roy Anderssons mästerverk. I klippet ser vi en vagn full av människor med gråsminkade ansikten sjunga rakt ut, ett operaliknande aaaao.

Underground eller underjordskulturens framväxt skildras genom Joakim Pirinens serieteckningar, punkens skivomslag och poesins performativa aktivism. Bruno K. Öijer kastar ut sitt stipendium på 4000 kr från Bonnier bland förbipasserande resenärer i biljetthallen på T-centralen. Han läser ur sitt manifest ”släck Lucia/ tänd MÖRKRET/ DÖD ÅT EVIGHETEN”. Scenen har fångats som en miniatyr i en glasmonter! Inte ett grepp vi möter på det vanliga konstmuseet. Men varvat med Spårvägsmuseets övriga estetik, med tågmodeller och montrar fungerar det utmärkt som ett sätt att få syn på händelsen och leva sig in. Högre upp på en pelare har man monterat NUGs verk Territorial pissing (2008), som väckte stor debatt när det visades första gången. Kulturministern fördömde verket och SL polisanmälde. En maskerad person sprejar ner insidan av en tunnelbanevagn med svart färg. Folk blev arga, men samtalet intressant: vem får uttrycka sig i det gemensamma stadsrummet, och hur? Hip-hopen och den tillhörande grafittikonsten är synonymt med råa cementelement i tunnelbanestationens arkitektur, där tåg och kulvertar agerar duk. I mellanrummen mellan innerstad och förort, industriområden och miljonprojekt hörs rytmer, röster och texter som ekar kulturen för en hel generation och tillsammans med punken lägger grunden för dagens musikindustri.

Jag älskar den här utställningen, den känns som gjord för mig innehållsmässigt. Det enda jag saknar är en bänk här och där att sitta på, gärna vid de små videoskärmarna. Även om rummet är litet är innehållet omfattande. Dessa platser där vi alla någon gång passerar är vardag för många. Utställningen breddar berättelsen om det gemensamma kulturarvet och tar oss med på en resa genom stationernas framväxt, genom Sveriges ekonomiska och kulturella utveckling och lyfter fram konstens plats i samhällsbygget på ett sätt jag inte trodde ett historiskt infrastrukturmuseum kunde göra.

Text och foto: Madelaine Sillfors