Konstfrämjandet har fyllt 70 och har gett ut en bok om sin egen historia, från 1947 fram till idag. Det är en bra och välmatad skildring av organisationen inifrån, med spännande material från arkiven och ett rikt bildmaterial. Intressant från en tid när folkrörelserna spelade stor roll i Sveriges omgestaltning, konstaterar Jan Ohlin.
En vetenskaplig studie för ett nytt museum om demokrati och migration har blivit en riktigt bra bok, där universitetsforskare och museipraktiker får till ett kunskapsbyggande samarbete. Detta är en bok som hela Museisverige bör läsa, anser Klas Grinell.
Boken Smaka på orden medförde en förnyelse i museernas arbete med utställningstext, berättar Eva Persson och funderar vidare kring textens …
Hur ska en bra verkstext se ut? Boken Exhibit Labels öppnar till ny förståelse av kortfattad och effektiv kommunikation. En ypperlig handbok i konsten att skriva texter som hjälper besökare att se, fundera och lära om museiföremålen, menar Veronica Hejdelind och rekommenderar boken till alla museer.
Vad gör ett museum angeläget? Bäst blir det när nyfikna sakletare trivs och tingen ställs mot varandra, menar Nicholas Thomas, professor och museichef i en ny bok. Ledigt skrivet och underhållande, om än inte med den tyngsta analysen, tycker Kerstin Smeds.
Pia Cederholm, UEForums ordinarie chefredaktör, (f n tjänstledig) och Hege Börrud Huseby, forskare inom museisfären, känd för UEForums läsare från seminarier och artiklar är redaktörer för en nyutkommen antologi om utställningsarbete inom natur- och kulturhistoriska museer.
I en ny bok om processer kring forskning och utställningsarbete funderar idéhistoriker och utställningsproducent Mattias Bäckström på vilka mekanismer som behöver komma till tals när en utställning ska ta form. Han efterlyser ett ”forskningsseminarium för kritiska utställningsstudier” där forskare från olika discipliner kan mötas. Bodil Axelsson och Lars Bergwall har läst boken och finner den klargörande på en rad punkter.
Forskning om tingen – med utgångspunkt i utställningen Skriv på Tekniska museet i Helsingør – avhandlades våren 2016 i tidsskriften Nordisk museologi. Eva Persson finner intressanta resonemang om det vetenskapliga innehållet men saknar utställningsgestaltningen.
Västvärldens museisamlingar innehåller en hel del som hamnat där utan de ursprungliga ägarnas godkännande. För många museer skulle det innebära ett hårt slag om de blev tvungna att lämna tillbaka allt som en gång rövats. Därför pågår ett ständigt rättfärdigande av status quo. I en nyutkommen avhandling undersöker Staffan Lundén de argument som används för att slippa lämna tillbaka bytet. Fredrik Svanberg har läst.
Den kulturpolitiska debatt om museernas egentliga uppdrag som rasat under hösten går att förstå utifrån en annan debatt, nämligen den som föregick inrättandet av Världskulturmuseet i Göteborg. Men då krävs att man ger sig i kast med en ambitiös avhandling. Det har Klas Grinell gjort.
Johan Lundbergs bok Det sista museet är en stridsskrift mot den samtida kulturpolitik som han menar styrs av identitetspolitik, det vill säga klåfingriga och totalitära krav på intersektionalitet, normkritik och mångfald. Klas Grinell har läst den.
De en gång så imponerande etnografiska samlingarna har på 2000-talet kommit att bli en besvärande påminnelse om en hierarkiskt ordnad värld som vi önskar att vi lämnat bakom oss. Så vad ska vi egentligen med etnografin till på museet? Den frågan ställs i en antologi om nordiska etnografiska museer. Magnus Berg har läst den.
Sveriges museer arbetar sedan länge med att förbättra tillgängligheten. Men hur ser det ut med representationen inom utställningsverksamheten? Vems historia berättas och vilka erfarenheter skildras? Hur görs urval i samlingarna och vilka perspektiv lyfts fram? Sofie Collin har läst Bredda mångfalden.
Mossigt eller modernt, det är frågan. Är det typiska museet i dag en trögrörlig bevarare av döda människors gamla grejer eller ett angeläget medium i nutidsmänniskans identitetsskapande? Jenny Kidd har undersökt museets roll i vår tid och presenterar sina slutsatser i boken Museums in the new mediascape. Sofie Collin har läst den.
Många av världens museer dignar av kulturskatter som mer eller mindre olagligt rövats från sitt ursprungsland. Man kan argumentera för att museerna ska behålla föremålen för att på så sätt bevara dem som globalt världsarv eller tvärtom hävda att de bör återlämnas i syfte att återskapa ett förlorat sammanhang. Wilhelm Östberg läser en redogörelse som kunde ha varit riktigt spännande om detaljerna varit korrekta och om författaren inte förväxlat moral med juridik.
