Medan vi ordnar det sista med detta årets första nummer dyker ett nytt inlägg från Magasin K upp i flödet: ”Medelhavsmuseet och Östasiatiska kan tvingas stänga”. När Statens fastighetsverk aviserar en 57-procentig (!) hyreshöjning är det inte lätt att bedriva rimlig museiverksamhet. Vi på Utställningskritik hoppas att Världskulturmuseerna reder ut situationen och att de även i fortsättningen kan visa utställningar i anrika lokaler i centrala Stockholm.
I tallskogen på Estlands Östersjökust finns Arvo Pärt Centret. Olov Amelin har besökt den världskände tonsättarens museion. Vackert gestaltad i trä, glas och sten lovsjunger han ett besöksmål i världsklass.
”Teaterkostym – illusionernas abecedarium” på Scenkonstmuseet imponerar med genomtänkt dramaturgi och gediget hantverk in i minsta detalj. Till och med den något kaotiska ljudbilden fungerar. Irène Karlbom Häll önskar sig en turné.
I utställningen ”Sagovärldar” på Etnografiska museet kastar sig barnen in i leken direkt. De föräldrar som hoppats på att läsa, lyssna och samtala får sig i stället en joggingtur. En annan utformning hade kunnat lugna ner tempot, menar Thérèse Toudert, men i slutändan är hennes dotter ändå nöjd med sitt besök i ”den magiska världen”.
Malmö Konstmuseums utställning An Order of Things ”vill undersöka idéerna bakom det encyklopediska museet”. Museet vill visa att idéerna ständigt utmanas och förändras över tid. Sofie Bergkvist har besökt och undrar vem utställningen är till för.
I januari presenterade Nobelstiftelsen utseendet på det nya Nobel Center som ska byggas vid Slussen i Stockholm. Arkitekturdebattens vågor har svallat högt sedan dess men en viktig beståndsdel saknas i underlaget: vad ska byggnaden innehålla?
Med en budget motsvarande elva miljarder kronor, ett bygge som sträckt sig över decennier och ambitionen att locka fem miljoner besökare redan första året är Grand Egyptian Museum ett museiprojekt i nästan ofattbar skala. Irène Karlbom Häll har besökt.
Utställningen ”Tattoo – berättelser i bläck från Medelhavet” på Medelhavsmuseet fastnar ibland i torra redovisande texter. Men när man får komma nära de enskilda människorna och betydelsen i deras tatuteringar berör den på riktigt.
I sin nya essäbok ”Kulturens värde” försöker Sverker Sörlin förstå hur kulturen gick från att vara självklar kärna i demokratins idé om det gemensamma livet till att bli en marginell budgetpost. Han visar hur kulturpolitikens former tryggade finansieringen men gjorde kulturen politiskt osynlig. Klas Grinell har läst, och uppskattar hur Sörlin lyfter fram museerna som nyckelplatser där kultur och kunskap kan mötas och där medborgare kan “veta tillsammans”.
