Mellan kopiering och vidare-utveckling

Till det som gör museer unika hör originalen. Här kan man visa upp de riktiga föremålen, de som allmänheten annars inte skulle få komma i närheten av. Men museer är också världsbäst på kopior, modeller, dockor, foton, avgjutningar, repliker och rekonstruktioner. I industrivärlden kallas det plagiat. På Tekniska museet i Stockholm finns en utställning som försöker reda ut begreppen. 

Tekniska museet i Stockholm är en stor byggnad med förhållandevis väl upplysta, rymliga lokaler mot vilket utställningen Likt unikt – om innovation, kreativitet och plagiat står som en stark kontrast. Rummet är inte jättestort, väggarna är mörka, belysningen vag. Mystiken är påtaglig och jag vet inte riktigt varför, men kanske anspelar detta på de skumraskaffärer som en unik uppfinning eller vara kan generera? För det gör de, piratkopieringsindustrin är gigantisk idag och så avancerad att det ibland är svårt till och med för originalets upphovsman att se skillnaden på original och kopia. Men är detta orsaken till utställningens hemlighetsfulla dunkel?

Utställningsmontrarnas dova belysning ger associationer till skumraskaffärer.

Utställningen, som är ett samarbete mellan Tekniska museet och Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd, ställer många intressanta frågor om upphovsrättsskydd, hur man skiljer en kopia från ett original samt om gränsdragningen mellan plagiat och inspiration. Den samtida debatten kring överträdelser av upphovsmannarätten via internetbaserad fildelning (som dock inte direkt behandlas) samt den välmående marknaden för piratkopierade designervaror till trots, andas utställningen optimism och framtidstro. Innovationer leder ofta till nya innovationer och förbättringar som kan göra livet lättare, roligare och mer spännande för många människor.

Den kontext som finns att tillgå i utställningen är informativ, övergripande och analytisk. Dock finns det ett litet glapp mellan texten och objekten. Kontexten är ganska generellt presenterad, utan anknytning till de specifika objekten i den tillhörande montern, samtidigt som objekten endast presenteras med detaljer om vad det är, vem som producerat dem och deras tillkomstår. Det saknas upplysningar om varför just dessa objekt valts ut och framför allt om det finns någon intressant historia kopplad till dem. Det är dessutom svårt att som novis se när det handlar om ett sämre plagiat och när det faktiskt är fråga om ett utvecklingsframsteg.

Original eller plagiat? Ibland är det nästan omöjligt att se skillnaden.

Den generella kontexten hade kunnat fördjupa förståelsen ytterligare genom att exemplifiera med något eller några utställda objekt. Ett sådant exempel hade kunnat vara korsbefruktningen mellan konstnären Björn Kjelltoft och multikonstnären Ulrica Hydman-Vallien, som faktiskt finns representerade i en av montrarna. Kjelltoft plagierade Hydman-Valliens karaktäristiska stil på ett antal PET-flaskor som sedan ställdes ut. Det blev debatt på kultursidorna kring konstnärlig frihet och Hydman-Vallien svarade med att själv låta tillverka glasflaskor på vilka hon sedan målade samma motiv som Kjelltoft plagierat. Känner man inte till historien missar man åtminstone den intressanta aspekten av orsak-verkan och hur plagiering kan leda till ytterligare utveckling hos ursprungsmakaren. Kanske finns där fler sådana dolda berättelser som kunde ha lyft utställningen ytterligare ett snäpp? 

Man ska vara expert för att se att detta är ett plagiat på en Puma-sko, inte originalet.

De tillhörande texterna är inte överväldigande långa och fångar själva essensen i ämnesvalet samtidigt som de har inslag av reflektion och ger nya tänkvärda insikter. Själva återkopplingen till de utställda tingen hade dock kunnat vara något tydligare och djupare. Hur reagerade egentligen Electrolux på att deras dammsugare plagierades in i minsta detalj (åtminstone på utsidan) i det forna Sovjetunionen? Var den senare sämre, bättre eller lika bra som den förra? Sådana eller liknande diskussioner saknas tyvärr.

Urvalet av objekt håller en lämplig nivå, varken för många eller för få. Tydligast är montern med piratkopierade kläder kontra original, där man verkligen kan se plagieringen. Lite svårare är det att på egen hand avgöra om de mekaniska delar som presenteras i början av utställningen är sämre kopior eller vidareutveckling av redan befintliga produkter. 

Ibland kan vi tacka plagiaten för att de drivit på den tekniska utvecklingen.

Detta kanske inte är en utställning som många återser gång på gång, men den är en givande och intressant kommentar till vår egen samtids värderingar och över vår tids tekniska utveckling. Inslagen av interaktivitet ger ett mer dynamiskt besök och ökar förståelsen för hur olika processer inom produktion av varor går till. Samtidigt underlättar detta för besökare av olika åldrar att hitta något av intresse, vilket är en fördel för besökare som kommer med barn (dock tar det ett tag att vänja sig vid teknikens fördröjning mellan klick och resultat, en fördröjning som lätt misstolkas som trasig teknik). Det är verkligen positivt att den här delen knyter an till flera olika generationer besökares referensramar, från soulikonen James Brown till Abba, till Pippi Långstrump, till Madonna med flera popartister, samtidigt som kopplingar mellan dessa påvisas.

Kanske är det i vissa fall omöjligt att avgöra vem som hittar på och vem som härmar? Att vara “unik” och att äga föremål som kan kallas “unika” är ett mål för många. Men idag är det också svårare än någonsin att hitta det unika när allting redan tycks finnas – i ett oändligt antal kopior. Så nog tål frågan om äkta vara att vridas på några varv till!

Text: Ewa Wadell
Foto: Truls Nord, Tekniska museet

Ewa Wadell har en fil.mag. i konstvetenskap och estetik.