Polismuseet för invandrare

Vilken roll har polisen i en demokrati? Vilka uppgifter har den svenska polisen? Vilka lagar gäller? Får lärare i Sverige slå barn om de uppför sig illa? Som ny i Sverige bär man på frågor om det nya landets normer och regler. På Polismuseet i Stockholm har man uppmärksammat detta. Pedagogen Susanne Nyman ger här sin bild av arbetet med Polismuseets särskilda SFI-visningar.

Nu står de framför mig. Ett tjugotal vuxna människor från olika delar av världen som har det gemensamt att de studerar svenska för invandrare. Någon kikar nyfiket mot den moderna polisbilen som ständigt är parkerad i barnutställningen, andra småviskar med någon landsman. Jag harklar mig och alla tittar upp. På långsam svenska hälsar jag dem välkomna och frågar efter en stund om de läst den ordlista med speciella ord, som är bra att kunna inför besöket.
– Ja, svarar en leende man som ser ut att komma från Somalia. Vi vet vad handboja är – och sabel.

Ska man bli rädd när man ser polisen? Att förstå den svenska polisens samhällsuppdrag är en grundläggande kunskap för nya svenskar. Foto: Polismuseet

I drygt ett halvår har jag och tre kolleger visat Polismuseet för SFI-klasser. Idén kom från en polisstudent, Shenor Nabavi, som var på museet med sin klass första veckan av sin utbildning. Hon har själv kurdiskt påbrå och sa efter visningen: En visning av Polismuseet skulle vara viktigt för nyanlända. Att få veta att den svenska polisen är en del av demokratin, att poliser finns till för att hjälpa och skydda, inte för att sätta skräck i människor, det är viktigt att veta då man är ny i Sverige.

Shenors idé blev starten för arbetet med att skapa vår speciella visning för SFI-klasser. Hennes erfarenheter och tankar vid sidan av min kollega Sanjin Kovacevics upplevelse av att själv läsa på SFI, gav en god grund att stå på. Vi pedagoger på museet ville att visningen skulle uppnå satta mål i SFI-utbildningen, varför vi studerade Skolverkets styrdokument för kurserna och såg att ett besök hos oss kunde uppfylla flera av målen. Nästa fråga var: Vilken kunskap kan vara extra betydelsefull för en nyanländ? Vilka lagar och rättigheter bör vi särskilt berätta om?

Några månader senare bjöd vi in en handfull SFI-klasser för att prova detta nya pedagogiska upplägg. Vi hade då, i samarbete med tre SFI-lärare, tagit fram en ordlista med benämningar på typiska polisiära termer och föremål, eller mer generellt abstrakta begrepp som vi vet att vi använder under visningen, ord som “maktposition”, “trygghet” och “uppdrag”. Vi fick med oss några bra tips från provklasserna och var sedan redo att lansera visningen.

Av stor vikt var att vi under hela processen har varit uppmärksamma på att inte bli etnocentriska, eller att skriva någon på näsan. Vi bar också med oss vetskapen om att vi i dessa grupper antagligen har individer med obehagliga minnen och upplevelser av uniformerade personer i hemlandet, minnen som kan prägla bilden av poliser.

Med hjälp av mentometerövningen ställs gruppen inför etiska dilemman och kan välja bland olika svarsaltarnativ. De anger anonymt sitt svar med hjälp av var sin fjärrkontroll. Foto: Åsa Wallentin

Under våren 2011 har Polismuseet haft cirka 20 SFI-klasser på besök och responsen har varit positiv. Vi ser till exempel att samma lärare återkommer med nya grupper. Responsen, i form av samtal under eller efter visningen, har fått mig och mina kolleger att se med nya ögon på det som i vanliga fall är självklart för oss. En sådan situation erfor jag efter att jag just avslutat en visning. En av de studerande kom då fram till mig. Det var en man i trettioårsåldern, som kunde svenska ganska bra.
– Hej, jag är från Turkiet, och jag och min fru har flera gånger talat om detta att vårt minsta barn som bara är åtta månader gammal, enligt den svenska lagen måste sitta fastspänd i bakvänd barnstol i framsätet. Vi har köpt en sådan stol och nu haft pojken i den då vi kört bil. Varje gång storskriker han, så att både jag och hans mamma blivit fruktansvärt stressade. Jag kan knappt koncentrera mig på bilkörningen för att jag vill trösta honom, och du vet hur högt ett barn kan skrika… Tror du någon här vet om det kanske blir fler olyckor av detta, än om de små bebisarna får sitta tysta i någons knä i baksätet?

Genom SFI-visningarna har Polismuseet nått ut till en målgrupp som annars kunde ha varit svår att nå. Foto: Linda Forssell

I utvärderingen som SFI-klasserna skriver efteråt får vi även idéer till hur vi kan utveckla innehållet. Vi ställer bland annat frågan “Är det något du vill veta mer om?” I förra veckan svarade en kvinna: “Jag har sett att det finns poliser som rider på hästar här. Jag vill veta när de ska rida och varför? I Kina bär polisen sällan pistol med sig, och de rider aldrig på hästar i Peking”. Min första intuitiva reaktion var förvåning: Vad, rider inte poliser i alla länder? Och sedan: Nej, det kanske inte är så självklart …

Text: Susanne Nyman

Susanne Nyman arbetar som museipedagog på Polismuseet i Stockholm.


FAKTARUTA
Polismuseets SFI-visning

Polismuseet har i uppdrag att ge en relevant och nyanserad bild av den svenska polisens arbete och uppdrag. Sedan november 2010 genomför Polismuseet särskilda visningar riktade till SFI-klasser. SFI-visningarna är gratis och anpassade både i språk och innehåll för målgruppen och de har sin utgångspunkt i Skolverkets mål för SFI-undervisningen. Visningen tar cirka två timmar, inklusive paus och avslutande mentometerövning.

Mentometerövning
På Polismuseet finns en amfiteater med plats för fyrtio personer. Den rumsliga miljön med den halvcirkelformade läktaren bjuder in till samtal. Pedagogen leder samtalen från mitten av rummet. Före visningen har han eller hon förberett digitala frågor i mentometersystemet. De visas en efter en på en filmduk framför publiken. Med hjälp av en fjärrkontroll klickar pedagogen sig fram genom frågorna. Som uppvärmning passar frågor med karaktär av läxförhör, t ex “Vilket år klev de första kvinnliga poliserna ut på Stockholms gator?” eller “Hur många poliser finns det i Sverige?” Syftet med övningen är dock inte att uppnå MVG i poliskunskap utan att få igång diskussioner av mer etisk prägel. Gruppen ställs därför snart inför dilemman eller situationer som saknar ett givet svar. En sådan kan vara hur man själv skulle agera om man såg någon bli nedslagen. Gruppen röstar med egna fjärrkontroller på ett antal alternativt, som “ringa polisen”, “själv ingripa” eller “inte göra något alls”. Systemet anonymiserar svaren, däremot ser hela gruppen på den vita duken hur stor procent som exempelvis valde “själv ingripa”. Pedagogen leder sedan samtalet vidare utifrån svaren och resonemangen fördjupas.