Mattias Bäckström resonerar i sitt inlägg Den snygga utställningen kring när utställningens form tar över på bekostnad av dess innehåll. Ur ett internationellt perspektiv sätter han fingret på begreppen formstyrka och innehållsrikedom och uppmanar museivärlden att värja sig mot alltför strömlinjeformade ideal. UEForum har bett rektorn för Beckmans Designhögskola, Tom Hedqvist, att kommentera Bäckströms artikel. Hedqvist möter kritiken mot ”överdesignade” utställningar med att förorda ett djupare samarbete mellan formgivare och museernas utställningsproducenter.
I en tid då det kommersiella rummet lockar med alltmer effektiva och förföriska gestaltningsupplevelser är frågan hur museivärlden skall kunna konkurrera genom fördjupningsperspektiv och pedagogik. De alltmer utstuderade museishoparna talar sitt tydliga språk och har blivit nödvändiga publikmagneter – utanför entrékassorna.
Auktionsmarknadens explosionsartade utveckling med publikfriande exponeringar i smarta miljöer går en annan väg. Ambitiöst upplagda kursutbud i konst- och designhistoria ger möjlighet till fördjupning och kunskap i syfte att matta det krasst konsumistiska perspektivet. IKEA:s begåvade inredare lockar sedan decennier på känt manér till heldagsutflykter på temat samtidsform med tillgång till genomarbetad katalog. Gratis inträde och barnpassning ingår.
Mattias Bäckström utgår i sin artikel från ett seminarium, Att gestalta det samiska, på Nordiska museet, en institution som väl knappast gjort sig känd för sin tillgänglighet. Nu har man just gått vilse i en splitterny basutställning, Sápmi, om samisk kultur, med en form som tagit över totalt. Det inte helt okontroversiella ämnet har snarast hamnat på undantag i en utställningsform som mest påminner om en elegantare flygplatsshop. Att själva utställningsrummen ligger högst upp, längst bort i denna svårforcerade stenborg får besökaren på köpet.
Den intressanta och mångbottnade utställningen Människans Natur på Dunkers i Helsingborg går en annan väg. Med avstamp i helsingborgarnas egen gigantiska föremålssamling inom Helsingborgs museer och som en inbjudan till samtal, bl a om konstdisciplinernas idag allt mer uppluckrade gränser, har man varit radikal nog att satsa på en klassisk föremålsutställning. På podier och i slutna montrar samsas blommande konstindustri och hantverk från de senaste århundradena med tillägg av samtida uttryck. Estetiken är provocerande högt uppskruvad och samtidigt kopplad till en omfattande pedagogisk programverksamhet. Möjligen har det lyckade resultatet att göra med att curatorn själv kunnat ägna fem år såväl åt det innehållsliga som åt gestaltningsfrågorna.
På svenska museiutställningar grips jag så ofta av en uppenbar brist på dialog mellan form och innehåll, mellan intendenter och utställningsarkitekter, att undantagen, de riktigt starka utställningsupplevelserna, blir till rena överraskningar. Att den som gestaltat knappt har läst på eller fått hjälp att fördjupa sig i materialet verkar inte ovanligt och ger bara naturlig grogrund till formmässiga självförverkliganden långt ifrån ämnet.
Att intendenter och pedagoger omvänt misslyckats med att skapa ett fruktbart samtal med utställningsarkitekter och gestaltare tycks minst lika vanligt. Följden blir att svenska museiutställningar helt enkelt inte är tillräckligt ”formgivna”.
Den minutiösa vetenskap som ligger till grund för gestaltningen av kommersiella kvadratmetrar, där varje mått och steg har sin plan, där symbiosen mellan yta och djup ingår i en krass ekonomisk kalkyl, är något museerna, som en del av kultursektorn, aldrig skall behöva utsättas för. Där finns gott om annan kunskap som besökaren längtar efter att få ta del av. Om de bara fick. Med hjälp av form och innehåll.
Text: Tom Hedqvist
Utställningsbild: Lena Wilhelmsson
Tom Hedqvist är formgivare, utställningsarkitekt och rektor för Beckmans Designhögskola
