I en helt vanlig lägenhet i Göteborg bevaras minnen från femtio- och sextiotalets Sverige. Enkla föremål som telefonkataloger, stegpallar och örngottskrusare gör det möjligt att välja bort ytlig nostalgi och politiska idealiseringar av det som kommit att kallas ”folkhemmet”, menar Peder Lindgren-Björfjäll.
Museernas förhållande till döden är betydligt vidare än frågan om hantering och utställande av mänskliga kvarlevor. Hur ska museer förhålla sig till de föremål och berättelser som är helt och hållet impregnerade med människors död? Följ med Simon Ekström på en historisk exposé över utställandet av tragisk materialitet på svenska museer.
Går det att ta med sig barnen till en utställning om andra världskrigets kollektiva trauman? Peder Lindgren-Björfjäll reflekterar kring propaganda, nationalism och minneskultur utifrån ett besök på kontroversomgärdade Museet över andra världskriget i Gdansk.
Hur kan museer arbeta mer traumainformerat? I sin essä redogör Elin Karlsson för konstens roll i bearbetning av trauma och ger exempel på traumainformerat utställnings- och förmedlingsarbete.
Under de senaste åren har protestaktioner på konstmuseer blivit en allt vanligare företeelse. Att använda konstmuseet som en arena för politiskt motstånd är dock inget nytt, även om både mål och medel har varierat över tid. Tintin Hodén redogör för konstverksattackernas långa historia och undersöker den stundtals konfliktfyllda relationen mellan museum och allmänhet.
Hur kan museipersonal och universitetsstudenter gå till väga för att analysera utställningar med hjälp av ekokritiska och posthumanistiska perspektiv? Annika Bünz delar med sig av arbetssätt och resultat från en ekokritisk analys av basutställningen ”Sten, brons & järn. Forntidsliv i Västerbotten” på Västerbottens museum.
Hur kan museernas arbete utvecklas vidare och förtydligas genom att ta in nya forskningsperspektiv? Med hjälp av tankegångar från forskningsfältet miljöhumaniora sätter Christina Fredengren, Janna Holmstedt, Per Nilsson och Caroline Owman strålkastaren på en rad betydelsefulla synvändor som kan lyfta museernas potential i omställningsarbetet.
Sedan utställningen ”Nordbor” öppnade i början av februari finns två konkurrerande stora, påkostade basutställningar om Sveriges historia att beskåda i huvudstaden. Genom en exposé över dryga 150 års utställningshistoria berättar kulturhistorikern Johan Hegardt varför, och kommer med ett förslag på vad som går att göra åt saken.
Människans relation till naturen belystes i en rad sammanhang under 2023. Det kan ses som en naturlig följd av klimatkrisens akuta situation, som kräver nya tankesätt och förhållningssätt till djur och växter. Men också, menar Sara Andrén, en insikt hos konstnärer och konst- och kulturhistoriska museer att det som schablonartat kallas för ”natur” inte längre kan behandlas som någonting bortanför kulturen, utan snarare som en intrikat del av denna.
Utställningen Aquanauts väcker många frågor hos Karolina Uggla. Och det är kanske inte riktigt de frågor som upphovspersonen Pompe Hedengren och hans team hade för avsikt att ställa.
Anna Källén tar med sig barnen på Paradox museum och möter grafiskt attraktiva rum som uppmanar till lek och fotografering i ett intensivt tempo. Istället för en sedvanlig museiupplevelse med reflektion kring autentiska föremål, bjuder besöket in till en närmare granskning av formerna och gränserna för dagens museidiskurs. I ljuset av den svenska museilagen och ICOMs uppdaterade museidefinition konstaterar hon att ett ”museum” är långt ifrån så tydligt och stabilt i konturerna som man kanske kan tro.
Thérèse Toudert besöker två nya medicinhistoriska utställningar i Göteborg och Lund och reflekterar kring föremålens roll i gestaltandet av medicinhistorien. Kan museiföremål berätta, bara vara, eller kanske bjuda in till oväntade sociala möten?
Nordiska Akvarellmuseets Animal Kingdom är en internationell utställning ”som med hjälp av estetik, vetenskap och filosofi undersöker människans förhållande till naturen”. Istället för en regelrätt recension av utställningen – som sannerligen rymmer mycket spännande och sevärd konst på ett av södra Sveriges mest natursköna och verkligt ambitiösa museer – väljer Caroline Owman att dröja kvar vid den vaga irritation som den väckte och en känsla av osäkerhet, som hon tycks dela med både René Descartes och Carl von Linné.
Hur kan museerna bryta sig ur gamla invanda berättelsestrukturer? Var i museernas verksamhet kan sådan förändring äga rum och hur kan det ske? Den som vill förändra strukturer kan först behöva identifiera dem. Annika Bünz och Carola Nordbäck presenterar en tankemodell som kan användas för att söka svar på hur museers berättandepraktiker fungerar och hur olika delar av museernas verksamheter hänger samman.
På Akvariet i Malmö får besökarna lära känna livet under vattenytan. Men även om akvarier och djurparker kan ha goda intentioner kvarstår de svåra frågorna om hur människor behandlar djur. Det skriver museologen Caroline Owman.
