Utställningsbyggarnas förändrade roller
Irène Karlbom Häll ser tillbaka på sina erfarenheter inom utställningsbyggandet. Hon beskriver hur hon sett att arbetet förändrats under hennes verksamma år.
Irène Karlbom Häll ser tillbaka på sina erfarenheter inom utställningsbyggandet. Hon beskriver hur hon sett att arbetet förändrats under hennes verksamma år.
I Utställningskritiks serie av jubileumstexter skriver Sofie Bergkvist om förändringen av perspektiv i utställningar. Efter två decennier av arbete för att öppna upp, inkludera och bredda perspektiven ser hon nu en ökande försiktighet i branschen och reflekterar över risken att museer i Sverige ska drabbas av liknande politisk styrning som under året utvecklats i USA.
Mellan Marais smala gator döljer sig Musée Carnavalet, Paris stadsmuseum. Peter Ostritsch tar oss med in genom järngrinden till en labyrint av salar där stadens historia vecklar ut sig från forntid till nutid. Där granskar han hur museet gestaltar staden och vilka berättelser som faktiskt når fram.
Irène Karlbom Häll kåserar över vikten av utställningskritik. Vad bidrar den med och varför har inte fler medier utställningsrecensioner?
”Hilma af Klints värld börjar här”. Så lyder budskapet på banderollen som pryder den gamla Prästgården på Adelsö. Här vill föreningen Hilma af Klints Ateljé skapa en mötesplats för inspiration, kunskap och konstnärligt utforskande i af Klints anda. Under sommaren 2025 visas utställningen ”En plats för Hilma af Klint” i samarbete med föreningen Templet. Tintin Hodén har besökt.
I en helt vanlig lägenhet i Göteborg bevaras minnen från femtio- och sextiotalets Sverige. Enkla föremål som telefonkataloger, stegpallar och örngottskrusare gör det möjligt att välja bort ytlig nostalgi och politiska idealiseringar av det som kommit att kallas ”folkhemmet”, menar Peder Lindgren-Björfjäll.
Museernas förhållande till döden är betydligt vidare än frågan om hantering och utställande av mänskliga kvarlevor. Hur ska museer förhålla sig till de föremål och berättelser som är helt och hållet impregnerade med människors död? Följ med Simon Ekström på en historisk exposé över utställandet av tragisk materialitet på svenska museer.
Går det att ta med sig barnen till en utställning om andra världskrigets kollektiva trauman? Peder Lindgren-Björfjäll reflekterar kring propaganda, nationalism och minneskultur utifrån ett besök på kontroversomgärdade Museet över andra världskriget i Gdansk.
Hur kan museer arbeta mer traumainformerat? I sin essä redogör Elin Karlsson för konstens roll i bearbetning av trauma och ger exempel på traumainformerat utställnings- och förmedlingsarbete.
Under de senaste åren har protestaktioner på konstmuseer blivit en allt vanligare företeelse. Att använda konstmuseet som en arena för politiskt motstånd är dock inget nytt, även om både mål och medel har varierat över tid. Tintin Hodén redogör för konstverksattackernas långa historia och undersöker den stundtals konfliktfyllda relationen mellan museum och allmänhet.
Hur kan museipersonal och universitetsstudenter gå till väga för att analysera utställningar med hjälp av ekokritiska och posthumanistiska perspektiv? Annika Bünz delar med sig av arbetssätt och resultat från en ekokritisk analys av basutställningen ”Sten, brons & järn. Forntidsliv i Västerbotten” på Västerbottens museum.
Hur kan museernas arbete utvecklas vidare och förtydligas genom att ta in nya forskningsperspektiv? Med hjälp av tankegångar från forskningsfältet miljöhumaniora sätter Christina Fredengren, Janna Holmstedt, Per Nilsson och Caroline Owman strålkastaren på en rad betydelsefulla synvändor som kan lyfta museernas potential i omställningsarbetet.
Sedan utställningen ”Nordbor” öppnade i början av februari finns två konkurrerande stora, påkostade basutställningar om Sveriges historia att beskåda i huvudstaden. Genom en exposé över dryga 150 års utställningshistoria berättar kulturhistorikern Johan Hegardt varför, och kommer med ett förslag på vad som går att göra åt saken.
Människans relation till naturen belystes i en rad sammanhang under 2023. Det kan ses som en naturlig följd av klimatkrisens akuta situation, som kräver nya tankesätt och förhållningssätt till djur och växter. Men också, menar Sara Andrén, en insikt hos konstnärer och konst- och kulturhistoriska museer att det som schablonartat kallas för ”natur” inte längre kan behandlas som någonting bortanför kulturen, utan snarare som en intrikat del av denna.
Utställningen Aquanauts väcker många frågor hos Karolina Uggla. Och det är kanske inte riktigt de frågor som upphovspersonen Pompe Hedengren och hans team hade för avsikt att ställa.