Staden i museet, museet i staden

Mellan Marais smala gator döljer sig Musée Carnavalet, Paris stadsmuseum. Peter Ostritsch tar oss med in genom järngrinden till en labyrint av salar där stadens historia vecklar ut sig från forntid till nutid. Där granskar han hur museet gestaltar staden och vilka berättelser som faktiskt når fram.

”Luften i Paris är helt annorlunda än någon annanstans. Det är något med den som gör en nervös, upphetsad och berusad och som på något märkligt sätt får en att vilja dansa och göra alla möjliga andra dumma saker.” (Guy de Maupassant: Fettpärlan, 1880)

När jag befinner mig i en stad och rör mig genom den så finns det många aspekter som bidrar till hur jag upplever och bedömer den. Storleken, kommunikationsvägarnas effektivitet, attraktionernas kvalitet och kvantitet, läget och klimatet, språkets klang, de offentliga platsernas, parkernas och byggnadernas skick och estetik, säkerhet och tillgänglighet, stadens ålder och ”hastighet”. Om jag är turist, besökare, nyinflyttad eller långtidsstadsbo, om jag är ensam eller i grupp påverkar det också vilket intryck staden lämnar på mig. Men det som utgör intryckets kärna är stadens stämning, atmosfären. Hur luktar staden – vilka dofter eller vilken stank stiger i ens näsa? Hur smakar maten? Är invånarna välkomnande eller ogästvänliga? Tiger staden eller kvittras det runt omkring? Hur är ljuset, vilka färger präglar staden? Hur skiftar staden när det blir kväll och natt? Jag ställer mig följaktligen frågan: vad gör allt detta med mig?

Men om jag nu har möjligheten att likt Flaubert flanera fritt eller som en samtida rusa genom en stad och samla alla intryck direkt i kontakt med människorna och platserna, se, höra och känna det gamla bredvid det nya – varför ska jag då bege mig till ett museum för att erfara staden indirekt? Det är den stora utmaningen, särskilt för stadsmuseerna. Och ännu svårare blir denna utmaning i en världsstad som Paris, som myllrar av liv och attraktioner. Överallt andas det kultur, konst, litteratur och vetenskap, och det förflutna hålls fortfarande levande i dagens stadsbild: Coco Chanels Atelier du couture eller De Beauvoirs och Sartres stamcafé Les Deux Magots, för att inte tala om de stora konstmuseerna som visar konsthistoriens mest kända verk. Hur kan ett stadsmuseum konkurrera med detta? 

För att leta efter svar besökte jag Musée Carnavalet – Histoire de Paris. Beläget i kvarteret Marais är stadsmuseets yttre, jämfört med till exempel Louvren eller Bourse de Commerce, mycket mindre iögonfallande. Vid det första ögonkastet sticker byggnaden inte ut ur stadsbilden när man promenerar på den relativt trånga Rue des Francs Bourgeois – helt plötsligt så står museet bara där mellan alla andra hus, affärer och caféer man har passerat. En järnsmidesgrind leder in till en liten innergård där en staty av Ludvig XIV verkar vänta tålmodigt. Området vid kassan och runt förvaringsskåp (som på en flygplats måste man passera säkerhetsdetektorer) känns trångt och lurar oss att tro att det bara är en liten utställning som följer.

Det första utställningsrummet, Les Galleries des Enseignes, förordet till denna stora berättelse om Paris är den mest lyckade delen i hela huset. Den överraskar med en avskalad, ren enkelhet och skapar ett lugn som gör att man kan koncentrera sig på den enda kategori av föremål som presenteras där: stadens historiska handels- och affärsskyltar, som med sina mörka konturer skiljer sig tydligt från de vita väggarna. En svart katt i sten från år 1900 som satt ovanför chocolatiern Le Chat Noir, en alm i metall som symboliserar rättvisans träd, en skulptur föreställande en halmkärve som (enligt föremålstexten) förmodligen representerar bagarnas skrå och många fler skyltar i unika utformningar. Commission du Vieux Paris (grundad 1897) informerade museet om skyltar som de ansåg var utsatta för risken att försvinna ur stadsbilden, varpå museet kunde samla in dem.

Gestaltarna har lyckats integrera de stora bågfönstren, som öppnar upp mot den vackra innergården, i den breda utställningskorridoren. Det naturliga ljuset flödar in i rummet utan att distrahera mötet med objekten. En oväntad, men väldigt skicklig början eftersom den på ett estetiskt anspråksfullt sätt påminner oss om det som nästan helt har försvunnit ur den senmoderna stadsmiljön: det traditionella hantverket i sina unika, individuella skepnader.

Jag fortsätter runt hörnet till introduktionsgalleriet där Tamburinis historiska stadsplan från 1641 ger oss en första uppfattning om stadens storlek. En trappa upp konstaterar jag att den fasta utställningen breddar ut sig över flera våningar där långa korridorer förgrenar sig labyrintartat och mynnar ut i otaliga rum. Bakom mig forntid och medeltid, framför mig allt från franska revolutionen och Napoleoneran över La Belle Epoque fram till bilder på ett brinnande Notre Dame år 2019. Hur ska man ta sig igenom en sådan enorm utställning utan att bli överväldigad av så mycket intryck och informationer? 

När jag efter besöket läser i filosofen Walter Benjamins livsverk Passagearbetet – Paris, 1800-talets huvudstad börjar jag dock fundera på om inte museets utmaning till besökaren – att med denna av salar, gånger och föremål överflödande byggnad ställa dens tålamod på prov – kan vara en medveten (eller, även om omedveten, i alla fall lyckad) spegling av det urbana rummet utanför: ”Staden är realiserandet av mänsklighetens gamla dröm om labyrinten. Flanören utforskar, utan att veta om det, denna realitet”, skriver Benjamin. Besökaren fortsätter vara eller blir till flanören även inom museets väggar. Även om curatorerna bestämde sig för att bara visa en bråkdel av stadens historia är det förståeligt att resultatet ändå blev en väldigt omfattande utställning. Att göra stadens historia rättvisa är hursomhelst ett omöjligt försök och om man inte vill ta fram ett radikalt litet urval så är nog kanske det här ansträngande stora urvalet den rätta vägen att gå för att låta besökaren känna vilken monumental historia som berättas här. 

En av de stora utmaningarna för en historisk utställning är att hitta en rimlig balans mellan makro- och mikrohistoria –hur mycket man ska berätta å ena sidan om ett samhälles eller en stads övergripande politiska och sociala utveckling, och å andra sidan om vardagslivet, om individuella öden, om de små detaljerna. Vad väljer man att visa, vad väljer man att utelämna? Vems historia pratar man om, vems inte? Att slå in på makroperspektivets väg och endast berätta den ”stora historien” är ett val som många museer gjort, särskilt i det förflutna. Valet är sällan oberoende av de politiska omständigheterna eller av historiesynen som råder i ett land. Att våga fokusera endast på det andra perspektivet, på de små ögonblicken, är mycket mer sällsynt. Ett exempel är den turkiska Nobelpristagaren Orhan Pamuks Oskuldens museum i Istanbul. I katalogen som beskriver museets tillkomst och koncept lämnar Pamuk också ett litet manifest med tio punkter på hur han anser att museer bör utvecklas. Han pläderar för ett skifte från det stora narrativet om ett folk eller en nation till en mångfald av berättelser om individer, från pampigt och dyrt till enkelt och överkomligt: ”museernas framtid ligger i våra lägenheter och hus.” 

Musée Carnavalets koncept har inte vägletts av detta tankesätt, men vid vissa ställen lyckas utställningen låta besökaren komma nära enskilda individer som visserligen inte har varit okända, men inte heller politiska regenter som endast representerar en grupps gloria. För att stanna i litteraturens värld och inte bli överväldigad av de otaliga utställda föremålen bestämmer jag mig för att fokusera på utställningsdelarna om författarna Getrude Stein och Marcel Proust, som båda bidragit till föreställningen av Paris med sin närvaro, sina verk och sitt konstnärliga arv.  

Den amerikanska författaren Gertrude Stein flyttade 1904 till Paris där hon etablerade sig som en slags mentor för det Glada tjugotalets stora konstnärer som Picasso och Hemingway. Det är förtjusande att se hennes stora originalskrivbord med tillhörande fåtölj och skrivbordslampa samt en stol med broderier föreställande planeter och stjärnor av hennes livskamrat Alice B. Toklas. Installationen, som är upphöjd på en liten scen, är inramad av två väggar, på den ena hänger ett porträtt på Stein, på den andra ett förstorat fotografi som avbildar Steins salong med tillhörande möblemang och med henne vid bordet och Toklas i bakgrunden. Att kombinera föremål med ett foto är inget innovativt i sig, men genom att visa dessa personliga originalföremål räcker detta enkla grepp här för att kunna vägleda betraktaren på en tidsresa. 

Den större (litteratur)historiska kontexten saknas dock, kanske hade hennes bok Paris France från 1940 kunnat användas för att förstå hennes roll i de konstnärlig-intellektuella kretsarna eller hennes syn på Paris. 

Den som arbetar med utställningsgestaltning kan lära sig av litterära knep för att skapa dramatik eller att väcka minnen till liv. I fallet Stein var gestaltarna för passiva. Men när man träder in i rummet dedikerat till Marcel Proust sätter iscensättningen av hans ägodelar igång ett kalejdoskop av intryck och skänkar oss illusionen av ett personligt möte med denna litterära ikon. Rummet, i dämpad belysning, innehåller dels öppet, dels i montrar, möbler, kläder och mindre personliga föremål: hans gråa kappa med pälskrage, bredvid hans käpp, hans pappas skohorn och skoborste, en anteckningsbok som han fick av Geneviève Straus januari 1908, ett fickur… 

I bakgrunden spelas klassisk musik komponerad av Reynaldo Hahn, kompositören från Caracas som blev en av Prousts bästa vänner, och ovanför möblerna projiceras handskrivna manusutkast på väggen. Det tunga borgerliga möblemanget med säng, chaise longue och skrivbord från 1880-talet representerar den miljö där Proust, svårt sjuk i astma, tillbringade sina sista femton levnadsår, på dagarna sovande, på nätterna skrivande på den nära 4000 sidor långa På spaning efter den tid som flytt. Fönstren skulle vara väl isolerade så att inga pollen kom in och väggarna dämpade mot ljud som kunde störa honom – i en liten monter visas en bit av den panel som täckte Prousts väggar. 

Likt Prousts roman kan ett (stads)museum inte ersätta ”världen utanför”, men det behöver det inte heller. Istället kan både utställningar och litterära verk skapa något nytt utifrån det material som ”världen utanför” erbjuder och därmed, i sin tur, berika både den och besökarna/läsarna med en ny erfarenhet. 

Att tro att vi överhuvudtaget kan uppfatta (stor)staden objektivt i sin helhet (även till och med om vi bor i den), är en illusion – varje människa skapar sin egen bild av verkligheten, efter ens eget önsketänkande och drömföreställningar. Ett fantasifullt förtydligande ger oss Italo Calvino i sin roman De osynliga städerna, där han låter Marco Polo beskriva de städer han har besökt för sin uppdragsgivare Kublai Khan. Alla Polos stadsbeskrivningar innehåller en del eller egenskap av hans hemort Venedig. Calvino antyder med detta hur våra uppfattningar av en ny plats präglas av våra minnen av andra platser. Det är i relation till våra tidigare erfarenheter som vi tolkar en ny omgivning. Det gör vi mitt i en stad på samma sätt som vi gör på ett museum.

Museet har dock möjligheten att på samma gång både komprimera och expandera historien och staden. Utställningens förmedling kan göra dem begripbara och, om den är skickligt gjord, hjälpa besökaren att abstrahera och bli inspirerad för att med ny kunskap och lust våga se på världen ur andra(s) perspektiv. Genom att göra sina samlingar så tillgängliga som möjligt har museerna unika förutsättningar för att lyckas med det. 

Musée Carnavalet gör detta konsekvent, men på ett traditionellt sätt som ger intrycket av en ensidig vit, borgerlig historieskrivning. Att visa ett kritiskt klipp kring Centre Pompidous bygge räcker inte! Utan problematisering görs inte stadens invånare rättvisa. Framför allt saknas attraktionspunkter för barn och unga – vilket inte behöver betyda fler digitala stationer utan snarare att barn och ungas röster, perspektiv och intressen tas på allvar och integreras i utställningen. Det skulle även behövas brytpunkter för att hjälpa besökaren att ta till sig den stora mängden av föremål och information och förstå dem som delar av en sammanhängande berättelse. Men det fragmentariska kanske ändå är den form som bäst reflekterar hur en stad egentligen fungerar: det byggs, det rivs, det förnyas, det förstörs, det glöms bort, det grävs och hittas och hittas på… och varje ny generation får inta sitt eget perspektiv på hur allt hänger ihop och ska tolkas. 

Text och foto: Peter Ostritsch