Jugoslavisk vardagshistoria mellan krigen

Hur gör man en utställning som mångfacetterat beskriver livet i Jugoslavien? Det frågar sig Peder Lindgren-Björfjäll när han besöker ”The Red History Museum” i kroatiska Dubrovnik. Där berättas historien om Socialistiska federativa republiken Jugoslavien, en historia som börjar och slutar i krig.

Tillsammans med flaggan och kartbilden utgör museet möjligen den mest konkreta manifestationen av ”Nationens” existens – en plats som hjälper oss att skapa en nationell gemenskap. Men vad händer med en gemenskap som inte längre finns? Hur beskriver man en nation vars existens ifrågasattes till den grad att det utmynnade i ett inbördeskrig? Det är en fråga som väcks hos mig när jag besöker The Red History Museum i Dubrovnik. Här berättas historien om Socialistiska federativa republiken Jugoslavien. 

Landet bildades efter andra världskriget slut och splittrades i samband med inbördeskrigen under nittiotalet. Jugoslaviens korta historia omgärdas av krig. Det kollektiva minnet är både sårigt och konfliktfyllt. Kan minnet av ett land existera i egen rätt utan att definieras av sitt slut? 

Genom en lyckad gestaltning, där de nationella narrativen medvetet tonas ned och de vardagliga perspektiven lyfts fram, lyckas man balansera historien – utan att förneka den. En bild växer fram av ett levande vardagsliv som fanns före den undergång som idag präglar vår bild av landet. Utställningen har en enkel och tydlig struktur indelad i tre delar: ”socialism in theory”, ”socialism in practice” (indelat i ”everyday life” samt ”dark side”) och slutligen ”socialism in memory”.  

Den inledande delen, ”socialism in theory”, består av en kortare introduktion av marxistiska lärosatser och en historik över grundandet av det jugoslaviska kommunistpartiet. Partiet hade viss framgång i valet 1920 men förbjöds under den första jugoslaviska (monarkistiska) statsbildning, tillkommen efter första världskriget. Denna period av Jugoslaviens historia tar av naturliga skäl ingen större plats i utställningen. Det är genom motståndet mot den tyska ockupationen under andra världskriget, lett av Titos antifascistiska partisaner, som grunden för den framtida republiken formas. Det nämns inte mycket om de såriga minnen kriget lämnade efter sig. Alla samlades inte i Titos partisanrörelse. I Kroatien, som under kriget var en tysk lydstat, drev fascistiska Ustaša koncentrationslägret Jasenovac. I lägret utsattes ickekroater för Ustašas våldsregim. Detta visste jag innan och blir först frågande till varför det inte lyfts fram mer i utställningen. Men det finns möjligen en poäng med detta. Risken finns att fastna i såriga nationella narrativ. Att fastna i dessa narrativ passade inte Tito och passar heller inte in i utställningen. 

”Socialism in theory” är mer en saklig berättelse om ett nu passerat framtidsprojekt än en berättelse om ett land vars födelsevåndor aldrig gick över. Sakligheten tar sitt uttryck genom det faktamässiga tilltalet och en sparsmakad gestaltning. Utställningsrummet består av en byst på Tito framför en röd vägg med de välkända orden ”Proletärer i alla länder, förena er” samt ett fåtal montrar med bland annat krigsdekorationer. I övrigt består ”socialism in theory” av kortare texter och fotografier på medlemmar ur partisanrörelsen. Officiella kungörelser i original gällande expropriering av egendom, kollektivisering och propagandaaffischer berättar om en begynnande samhällsomvandling.

Under rubriken ”First years in power” presenteras kommunistpartiets mål för den nya federationen. I en schematisk väggillustration visas målen som skulle förverkligas, planekonomiska reformer och enpartistyre. Utställningens schematiska gestaltning fortsätter med en visualisering av statistik kring läskunnighet, urbanisering och utbildningsnivå i Kroatien under de första åren av den jugoslaviska republiken. Kriget och Titos partisaner finns där, men är varken upphöjda eller demoniserade. Snarare avtecknas de som en av alla historiens aktörer med blicken riktad mot en framtid. Ett land som skulle bli något och delvis glömma vad det varit. Kanske går det att spåra en mer indirekt kritik genom att denna del av utställningen heter ”Socialism in theory”. Teorin tvingades på republikens nationer ovanifrån och förträngde andra historiska minnen. Utställningens rödfärgade karta över Jugoslavien saknar delrepublikerna nationella gränser. Hur väl överensstämde denna med jugoslavernas mentala kartor? 

Det räcker med att påstå att relationerna var komplicerade. Syftet med den inledande utställningsdelen, att kritiskt berätta om en socialistisk teori som försatte medborgarna i nationella fängelser, går mig förbi. Om ambitionen varit att lyfta fram den mångnationella antifascistiska rörelse som bidrog till Nazitysklands fall, hade det utan svårighet kunnat göras. Det finns både bränsle och bäring i en sådan berättelse utan att den för den sakens skull behöver idealiseras. Denna balansgång mellan fängelse och idealisering kräver en nertonad och saklig gestaltning. Man befrias från föreställningen att Jugoslavien redan från början bar på ett ödesbestämt sammanbrott. Det får mig att betrakta utställningens nästa del, ”Socialism in practice”, med ett mer förutsättningslöst perspektiv. 

Här gestaltas ett liv bortom påtvingad socialistisk teori och den tragedi som skulle komma. Utställningen blir nu tredimensionell då besökaren får träda in i ett ”typiskt” jugoslaviskt boende. Hur ”typiskt” detta boende är har jag svårt att avgöra. Men jag är svag för utställningar gestaltade som lägenheter. De är förankrade i en vardagsnormalitet och det krävs inga större kunskaper för att väcka fantasin om liv till liv, om alldagliga göromål och samtal. Men det är ett musealt sammanhang: tid har passerat och vardagsmiljöerna antar utställningsform. Det uppstår en spänning mellan det banalt rutinmässiga och de historiska förändringarna. Det jugoslaviska vardagslivet gick abrupt under i samband med landets sammanbrott.

Utställningens återskapade boende är en gestaltning av ”det levda livet”. Vissa föremål, lådor och skåp tillåts man öppna och röra. I köket står tallrikarna dukade, på diskbänken står diskmedlet, i skåpet finns porslin. I vardagsrummet får besökaren öppna spritskåpet, informera sig om TV-sändningarna och svårigheterna med att telefonera. På en av väggarna kan man lyssna på jugoslavisk populärmusik i hörlurar. Här och var kompletteras föremålen av röda plexiglasskyltar med vit text som informerar om ekonomisk utveckling och politiska spänningar. Som på många andra platser medförde den socialistiska praktiken en enpartistat och diktatur. Från lägenhetsmiljön leds besökaren in i ett dunklare avgränsad utställningsyta. Vardagsnormaliteten hade en skuggsida. Likt andra kommunistiska enpartistater förföljdes oliktänkande ”klass- och folkfiender”. På väggen i rummets inledande del hänger en kungörelse om verkställande av dödsstraff från oktober 1944, då partisanrörelsen gick in i Dubrovnik.

Besökaren möter också exempel på hur regimen angrep den katolska kyrkan i Kroatien. Framför en svart vägg med vit text under rubrikerna ”secret service” och ”totalitarianism” sitter en docka vid ett skrivbord, föreställande en tjänsteman inom den jugoslaviska säkerhetstjänsten. Kortare texter förklarar säkerhetstjänstens organisation. Förtrycket exemplifieras också genom sångaren Vice Vukov, vars skivomslag hänger på väggen. Vukov förbjöds uppträda i Jugoslavien på grund av hans kroatiska nationalism. Utställningsdelen avslutas med en dokumentär om fängelseön Goli Otok där Jugoslavien höll sina politiska straffångar. På ena skärmen intervjuas den före detta fången Alfred Pal och på den andra en av fängelsecheferna. En längre text om orsakerna till Jugoslaviens sammanbrott avslutar delen och berör därmed kommande kapitel i Jugoslaviens historia. Kriget nalkas. Besökaren får förflytta sig fram i utställningen till minnet av ett levande Jugoslavien snarare än minnet av dess död. 

Utställningens avslutning, ”socialism in memory” utgörs av ”memories tunnel” (sic). Besökaren förs åter in i en vardag, men nu i form av fotoalbum. Här delar dagens kroater med sig av minnen, både ljusa och mörka, från en tid då de också var jugoslaver. Två parallella väggar med fotografier och små minnesbeskrivningar bildar en kort vandring längs en allé av minnen och ögonblick ur en jugoslavisk vardag. Bilderna berör; jag är lika svag för detta som för lägenhetsmiljön. Fotografierna på väggarna föreställer en maskeradfest i Zagreb 1988, armékompisar tillsammans i Petrovaradin (nu Serbien) 1986–87, vänners nyårsfirande på hotell i Dubrovnik 1971. För att nämna några. Fotografierna vittnar om liv som pågick, trots historiska sår och underliggande konflikter. Jag misstänker att det finns många som anser att denna relativt korta epok inte är värd att minnas som något annat än en ”enhet” som aldrig existerade, ett förljuget och förtryckande projekt. Innesluten av alla dessa sammantaget rapsodiska minnen blir man berörd. Människorna på fotografierna gör minnet av Jugoslavien till något annat än enbart en stat upplöst av inbördeskrig. Att förpassa landet till en historiens skräphög blir en omöjlighet. När man lämnar minnets allé möts man av den multifunktionella byggmodulen Kiosk K67, bilen Yugo och mopeden Tomos i full skala. Att avsluta utställningen i mer neutral industrihistorisk anda känns som en lättnad. Kriget äger ej tillträde. Det kan tyckas förljuget och märkligt då vi alla vet skedde sen. Men jag ser det som en respektfull gest mot minnenas allé. Vill man komma ihåg ett krig får man söka sig till andra platser. 

Att tolka och återge utställningen är en utmaning, den föder komplex hos mig. Å ena sidan ett bildningskomplex. Jugoslaviens historia är invecklad och fyllt av konkurrerande narrativ. Att förstå landets uppbyggnad och fördelningspolitik mellan delrepublikerna är svårt. Å andra sidan ett emotionellt komplex. En historia av konflikter och nationalism föder känslor. Den ibland giftiga blandning av stolthet, agg och trauma kan vara svår för en utomstående att greppa: för vem är jag att känna när jag inte upplevt? Men även en åskådare har sina känslor och minnen. Själv minns jag åren i början av nittiotalet genom fotboll och bleka tv-bilder. I mitt och min brors samlaralbum från fotbolls-VM i Italien 1990 var alla i truppen jugoslaver. Två år senare fick de lämna fotbolls-EM som då spelades i Sverige. Det gick inte längre att spela fotboll som jugoslav. Nu var de serber och kroater.  

Kunde förändringar som detta ske? Uppenbarligen. Kunde man bli utsatt för krypskyttar och granateld när man gick för att skaffa mat? Uppenbarligen. De blekt korniga tv-bilderna från nyhetssändningarna förmedlade händelserna från ett närliggande land. Minnen får sin plats genom utställningen och bildnings- och känslokomplexen släpper sitt grepp. Gestaltningen och innehållet i utställningen samspelar och sätter en tankefigur i rörelse. Den inledande sakligheten kontrasteras av lägenheten och ”mörkerrummet” och den avslutande allén med inkapslade minnen. Utställningen blir en förenklad avspegling av Jugoslaviens historia: från det rationella framtidsbygget, via det vardagliga livet i lägenheten, till de personliga minnena i utställningens avslutande del. Tydligheten dämpar bildnings- och känslokomplexen. Här landar fragmentariska minnen av landslag som upphör existera och tv-nyheternas bleka bilder av granateld mot matmarknader. 

Avslutningsvis kan man fråga sig om utställningen lutar åt det nostalgiska. Yugonostalgia är ett särskilt begrepp för nostalgi kopplat till det forna Jugoslavien. Efter besöket läser jag en artikel om fenomenet: Unattainable past, unsatisfying present – Yugonostalgia: an omen of a better future? Begreppet är flertydigt. Det kan rymma allt från kommersialiserad kommunistkitsch till ett Titovurmande. En av dess betydelser är längtan efter normalitet. En normalitet genom mer inkluderande värderingar ”… such as ethnic co-existence [suzivot] and good-neighborliness [komsiluk], which used to be a cornerstone of the social life in socialist Yugoslavia”. Det är inte ett socialistiskt paradis man saknar, utan den vardagliga interaktion där nationalitet inte betyder allt. I artikeln beskrivs ”Yugonostalgia” i vissa avseenden som utbytbart mot ”normalnostalgia”. Det kanske är minnet av ”normalitet” som gestaltas i utställningens lägenhetsinteriör och på de fotografier som avslutar utställningen. Kanske är det också respekten inför minnet av denna normalitet som gör att kriget inte tillåts ta plats. Så i viss mån andas utställningen nostalgi med ett inkluderande vardagsliv. I vilket fall är tanken på en nation som diskar ganska trevlig.

Peder Lindgren-Björfjäll

Foto: The Red History Museum