Suggestiva Ghost Ships lämnar avtryck

Först känsla, sedan nyfikenhet och därefter fakta, det funkar väldigt bra, konstaterar Irène Karlbom Häll när hon besöker utställningen ”Ghost Ships” på Sjöhistoriska. En utställning som väcker hennes intresse för marinarkeologi utan att sluka all hennes energi.  

Utställningen Ghost Ships på Sjöhistoriska bygger på fotografen Jonas Dahms fantastiska foton från olika vrak. Den röda tråden börjar i barndomen och är hans personliga berättelse om sin upplevelse av dykande. Dahm skolades in i yrket av sin far, även han dykare. Ur hans djupt personliga berättelse kommer ytterligare information om vad det är vi ser och varför. Först känsla, sedan nyfikenhet och därefter fakta. Det funkar väldigt bra.

Ett trävrak på Östersjöns botten. Foto: Jonas Dahm.

Även om utställningen är en suggestiv upplevelse tar jag med mig spännande kunskaper som jag inte hade innan. Som att Östersjön är unikt i världen för att ha så många bevarade skeppsvrak. Det beror på att skeppsmasken Teredo navalis trivs i salta vatten, inte bräckt. Jag lärde mig också att tusentals tyskar flydde till havs vid krigsslutet, hals över huvud. Deras båtar jagades och torpederades av Sovjetunionen. Något som av förståeliga skäl fått lite uppmärksamhet i historien, som skrivs av vinnarna. Tidigare visste jag inte heller att galjonsfigurer ofta hade ett Janusansikte som var vackert från ena sidan och ruskigt från andra.

Järnbarken. Foto: Jonas Dahm.

Utställningen utgår från starka bilder och texterna tar upp det vi ser. Det är väldigt effektivt jämfört med att utgå från textmanus och sen leta efter illustrationer. Här tror jag verkligen texter blir lästa, för bilderna väcker frågor. De är bedövande vackra, hemska och suggestiva. Kan motiven möjligen arrangerats lite grand? Kan och får man göra det som dykare, eller är det bara att fota och sedan få fram konsten i urvalet och beskärningarna? Bilderna är färgsprakande som korallrev, om än lite unkna sådana. De liknar inte de gråa och grumsiga foton av sjunkna skepp jag tidigare sett. Hur mycket är bearbetat efteråt? Hur har han lyckats så bra med ljuset? Egentligen spelar det ingen roll, intresset är väckt!

Scenografin och den suggestiva men diskreta ljudkulissen ger besökaren känslan av att själv vara en dykare. Bilderna svävar i snedställda rader och medan man tittar noterar man ett mäktigt vrak lite längre bort, nedsjunket i golvet, och bakom det en stor filmduk. Filmens ljudbild hörs i hela rummet men utan att bli störande vid läsning av texterna som står insprängda mellan bilderna. 

Aachen. Foto: Jonas Dahm.

När man närmar sig visar sig vraket vara gjort i glasfiber eller liknande. Besökare kan gå in i vraket som innehåller en golvmonter med, såvitt jag förstår, originalporslin från Ostindiefararen Götheborg. De blåmålade tallrikarna sticker upp ur svart sand som om de hittats av dykaren. På det sättet blir de unika och verkliga föremålen ändå ett hjärta och en mittpunkt i utställningen, men utan att tappa dykarens perspektiv. Filmen på den 180-gradiga filmduken innehåller en hel del information om fartygen och sammanhanget kring förlisningarna och även ett rekonstruerat sjöslag med skådespelare, något som förstärker upplevelsen. 

Vraket i Ghost Ships. Foto: Catrin Rising, Sjöhistoriska/SMTM.

Det är oerhört skönt att besöka en sån här utställning där man arbetat med upplevelsen som motor i stället för att den ska vara något man kryddar på efteråt, ofta på en mastig mängd fakta. Scenografin i rummet lär gå ganska lätt att anpassa till de olika lokaler utställningen kommer att möta på sin turné. Det här är utställningsform när den är som bäst. Ska jag anmärka på något skulle det möjligen vara att en och annan museal klyscha letat sig in i vissa av texterna. Att föremålen rörts av människor i det förgångna och att de varit betydelsefulla för dem, är något alla fattar. Men det är en detalj i sammanhanget.

Utställningen har också vunnit på att hållas ren från tillägg, fördjupningar, ännu fler föremål, barnhörna och annat som hade kunnat kastas in. De rena ytorna får vara rena och den centrala upplevelsen styra, den att dyka på ett vrak. Samtidigt är jag ganska säker på att mottagande museer lätt skulle kunna komplettera den här pampiga turnerande pärlan med mindre sidorum där de kan ta fram egna kompletterande utställningar med lokal anknytning. När jag lämnar Ghost Ships har jag fortfarande orken kvar men med ett ökat intresse för marinarkeologi och jag har aldrig varit så nära att köpa ett dyrt och tungt praktverk någonsin. 

Irène Karlbom Häll

Om utställningen

Ghost Ships
Sjöhistoriska, Stockholm

Utställningsperiod: 4 september 2025–22 mars 2026

Initiativ och produktion: Sjöhistoriska
I samarbete med Voice of The Ocean: Björn Hagberg och Martin Widman
Fotografier: Jonas Dahm 
Konstnärlig ledning: Pompe Hedengren
Manus film: Stina Jofs
Utställningsform: Erik Gullberg
Utställningsbygge: Dekorverket, Häggström & Co AB och Big Image
Översättning: Språkkonsulterna AB

Recension

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.