Feststämningen uteblir på Gustavsbergs jubileum

Gustavsbergs porslinsmuseum bjuder på en välgjord, lärorik basutställning om porslinsfabrikens historia och dess roll i folkhemmets framväxt. Men jubileumsutställningen ”Dukat till fest!” missar sin chans – istället för glädje, gemenskap och överdådiga dukningar möts besökaren av en märkligt dyster och ensam tillvaro.

Ett så fint museum! Perfekt gemytligt i sin storlek och inrymt i ett av fabrikens hus från 1904, på den plats där Grevinnan de la Gardie drev tegelbruk på 1600-talet, som hon lät uppkalla till Gustavsberg efter sin man Greve Gustav Oxenstierna. Här i viken i Saltsjön finner vi denna pärla till besöksmål för alla som är intresserade av industrihistoria och vackrare vardagsvara, vilket väl inbegriper alla skulle jag säga. 

Berättelsen om Gustavsbergs porslinsfabriks knaggliga etablering med början för tvåhundra år sedan fascinerar. Med billig lera från Köln försöker man efterlikna engelska produkter och skapa flintporslin för den inhemska borgarklassen – men misslyckas fatalt. Det gick så dåligt att man skojade om att ge bort fabriken som vinst i ett lotteri. Den auktionerades till slut bort och driften togs över av brukspatron Wilhelm Odelberg som fortsatte efterlikna engelskt porslin men nu med engelska hantverkare till hjälp, och då gick det bättre. 

Denna berättelse får besökaren ta del av i det första rummet, inrett med storskaliga svartvita foton och föremål. Gjutformar i massivt trä och vackra verktyg med patina i koppar, mässing och gjutjärn beskriver arbetsprocessen i fabriken. Man förstår att de höga konformade tegelskorstenarna måste ha uppfattats som landmärken i bygden och lukten av brända ben till benporslinet måsta ha satt sin prägel på det lilla samhället vars skolbarn fick höra att allt de behövde lära sig var att ”äta, sova och bära lera”. Det låter onekligen som en tuff tid då arbetarna slet för brödfödan genom att producera porslin för den borgarklass som reste runt i världen och imponerades av de makalösa praktpjäser de såg under sina besök på världsutställningar i exempelvis London (1851) och Paris (1889) där de lät sig inspireras och köpte med sig mindre varianter hem. En vanlig arbetare på fabriken gjorde sig inga föreställningar om att han själv någonsin skulle kunna köpa de föremål han tillverkade, och så är ju förhållandena fortfarande idag i större delen av världen. Det blir intressant mot bakgrund av den vändning som Gustavsbergs porslinsfabrik står inför under nästföljande sekel. 

Nästan hela första salen i museet är fylld av de magnifika prakturnor som fungerade som marknadsföringsobjekt och genom sitt överdåd uttryckte allt vad fabriken kunde åstadkomma i en enda megapjäs. Kungaurnan som berättar historien om konungariket Sverige i en överdekorerad gräddbakelse i vitt och guld stor som en mindre bil, ansågs vara high tech 1891; synd bara att den ser så tacky ut. Dessa skryturnor representerar det nyrika Sverige med stora samhällsklyftor och en växande borgarklass. Gustavsbergs porslinsfabriks affärside är runt sekelskiftet 1900 fortfarande att kopiera engelska produkter och göra dem billigare. Med ett trendkänsligt finger i luften låter man sig inspireras (det vill säga: snor hejdlöst) av engelska förebilder och masstillverkar så kallade Parior. Dessa extremt populära porslinsfigurer föreställande barn, hundar och kvinnokroppar tillverkades i oglaserad vit porslin som efterliknar marmor ifrån den grekiska ön Paros. Mängden av vita sirliga porslinspjäser imponerar och de gör sig fint tillsammans i montrarna. 

I museet åtskiljs 1800-talets klassiska romantiska hållning från 1900-talets progressiva designidéer med en effektfull gestaltning av det laboratorium som fabriken instiftar där forskare experimenterar med materialens egenskaper och tillverkningsmetoder. Det lilla genomgångsrummet är fyllt från golv till tak med vackra glasyrprover i regnbågens alla färger. Man förstår att utan samarbetet mellan konstnärer och materialforskare under 1900-talet hade fabriken inte haft så stor betydelse för det svenska folkhemsbygget efter kriget. Det är här magin uppstår.

Gustavsbergs porslinsfabrik var framsynt och experimentell och många tänker nog inte på att de även står för en diger kollektion designklassiker i plast såsom Carl-Arne Bregers Kobratelefon, Sven-Eric Juhlins röda kundkorg med svart handtag, och flertalet praktiska plastserviser perfekta för en picknick med bilen.

Strax före andra världskriget går Konsumentföreningen in som nya ägare till fabriken med nydanande funktionalistiska ideal om en bättre vardagsvara för alla (under sommaren 2025 redovisade i utställningen En lyckligare mänsklighet på Designarkivet i Nybro – läs Mimmi Nihléns recension). Fabriken blir en viktig del av den stora samhällsutveckling som Sverige genomgår när de nya folkhemmen med moderniteter som rinnande vatten och avlopp inreddes med stapelbart porslin för det lilla köket och sanitetsporslin från Gustavsberg. Mot en senapsgul fondvägg i det stora 1900-talsrummet monteras toaletter, handfat och bideer på höjden och deras bulliga former och tidstypiskt mustiga färger skapar tillsammans en härlig iscensättning. Den helgjutna toaletten med sin cistern, sina rör och sitt utlopp – allt i sömlös porslin – blir till ett skulpturalt objekt när man får studera underdelen och baksidan i ögonhöjd. Vi får också återse den vita dryckesfontänen som med sin stilrena minimala design utan utstickande delar, räddade många elever från utslagna tänder i skolkorridorerna. Hela Sveriges moderna samhällsutveckling återspeglas i produktionen vid Gustavsbergs porslinsfabrik. Bara 50 år efter kunga-urnan inreder samma företag sina fabriksarbetares badrum. 

Stora delar av basutställningen är en klassisk vacker monterutställning, men det blir också lite tråkigt eftersom vi är så vana vid att se porslin uppställt på ytor i bordshöjd. Det enda som skiljer utställningen från en kommersiell miljö, säg ett varuhus eller en antikaffär, är monterglaset som förringar oss den taktila upplevelsen. Gestaltningsmässigt förminskas upplevelsen av objekten på museet, och det borde vara tvärtom. Ett undantag är när samlingen i sig imponerar med sin generösa helhet, såsom Gustavsbergs alla tallrikar genom tiderna monterade mot en vägg. 

Det hade varit roligt att få in lite mer av livet och lusten som omgärdade Gustavsbergs studio som drevs av den konstnärliga ledaren Wilhelm Kåge och konstnären Stig Lindberg. Intendent Ulrika Schaeder beskriver deras verksamhet som ”en frizon för konstnärerna mitt i fabriken, som en vitamininjektion av ideer till serieproduktionen” men det återspeglas tyvärr inte i gestaltningen.

Det finns så mycket man som besökare vill se mer av. Produktionen av offentlig konst till exempel, i emalj och andra material låter ju spännande. På museet får man bara en antydan och där visas pliktskyldigt några representanter lösryckta ur sitt sammanhang.

Jag började den här recensionen med att beskriva det fina museet som helhet och den välproducerade basutställningen som är lagom stor och gemytlig att vandra igenom för den ytligt insatta besökaren. Men egentligen är det första som möter besökaren på bottenplan den tillfälliga jubileumsutställning man valt att kalla Dukat till Fest! Porslinsriket 200 år. Den är jag betydligt mer kritisk till, men det kändes tråkigt att börja recensionen med att påtala bristerna i den tillfälliga utställningen när museet som helhet gör ett gott jobb.

Dukat till Fest! Det låter ju kul! Tänk om jag får träda in i en riktigt festlig gestaltning – ett generöst partaj överdådigt inredd med blommor, dekorationer och mängder av vackert härligt Gustavsbergsporslin kring ett dignande bord som tilltalar alla sinnen…

Nä, så kul ska vi inte ha. På porslinsmuseets fest är det snarare de skralt inredda singelhushållen som representeras. Svenskarna framstår som ett ensamt och fattigt folk. Väggarna kantas av små bord som visar tabletter genom tiden, en liten bordsyta med ett underlägg och ett fåtal delar från en känd Gustavsbergsservis. Deppigast blir det hos ungkarlen på 1930-talet som uppmanades av tidens stylister att använda en fransad skurtrasa till underlägg och ställa klippta pappersblommor i vas på sitt ensamma lilla bord. Lika bra att gå ut i kriget kan man tycka. 

Kanske har jag blivit störd av vår tids jakt efter guldkant på tillvaron, jag vet ju att Sverige länge var ett fattigt land och att den överkonsumerande livsstil som större delen av befolkningen i vårt land praktiserar under 2000-talet inte håller för jordens resurser, men det här är inte fest, det är en spartansk tillvaro för ensamhushåll. Gestaltningen saknar helt känslan av familjelivet och dess olika anledningar att fira lyser med sin frånvaro. Utställningsformgivaren har tagit bort snarare än lagt till rekvisita så det till slut blir helt tomt. 

I den ynkliga dukningen från 1950-talet föreställer jag mig hemmafrun som dukar till sig själv (och en man som eventuellt kanske kommer hem) med det mustigt djupgröna porslinet Vardag, och hon får nöja sig med två udda tallrikar och en rejäl stuvning i ett lerkärl. Jag läser att Karin Björquists banbrytande serie uppskattades för att den ”överbyggde gränsen mellan finrummets skrytföremål och kökets redskap”. Den lanserades på världsutställningen i Helsingborg 1955 och innehöll bara sju delar – då kan vi väl få se dem åtminstone? 

Denna o-festliga utställning befinner sig i ett limbo där man varken får njuta av helheten i den vackra genomtänkta servisen eller av en lyckad dukning. Besökaren möter några enstaka representanter ur ett sammanhang och de framträder snarare som udda loppisfynd. Det blir verkligen inte bra. Under mitt besök flanerar två lite äldre par framför mig och tittar ner på de futtiga dukningarna. Damerna försöker uppbåda någon slags entusiasm men männen är måttligt imponerade. 

En dukning är så mycket mer än några delar ur en servis på en tidstypisk duk, och en fest involverar så många fler gäster än ett kuvert. En dukning är som ett upphöjt landskap i bordshöjd som ska innehålla allt gästerna kan tänkas behöva för att sitta ner och vända uppmärksamheten mot varandra och trivas tillsammans en tid, och fira något. Det förstår man på Nordiska museet som visar fantastiska dukningar genom tiderna från 1600-talet till 1950, i deras ikoniska utställning Dukade bord som skapades 1955 och alltså firar 70 år i år. Där får besökaren uppleva gestaltningar som talar till sinnena genom fulländade arrangemang med tidstypiskt porslin, möblemang och servettkonst – och maten ser faktiskt läcker ut på faten. Golvet är rätt i tid och en fondvägg utgörs av en stor målning av festen som pågår. Överdådigt och underbart. 

Glädjen i att fira något saknas helt på Porslinsmuseet i Gustavsberg. Gestaltningen lider brist på rumslighet och rekvisita. Inte ens glas och bestick finns på borden, och då kan man väl inte kalla det dukning. Jag önskar att man vågat ta ut svängarna och skapat en miljö där porslinet fått spela huvudrollen. 

Texterna däremot är lättillgängliga och intressanta. Jag får lära mig att Gustavsberg kritiserades för bristande originalitet på den internationella utställningen i London 1871 eftersom ”varorna såg ut som att de kunde varit tillverkade varsomhelst i Europa”. Då anlitades historiemålaren August Malmström som med nationalromantiskt sinne och sedvanlig vikingainspiration formgav den första kritikerrosade servisen kallad Nordisk stil, ett skolboksexempel i nationell positionering. Den gick hem utomlands men blev ingen succé i Sverige. Det visar hur långt bort i norden vi uppfattades vara och hur de svenska kunderna främst strävade efter att höra till resten av Europa. Vikingaservisen är uppställd i sin helhet i mitten av rummet på ett stort bord som den centrala gestaltningen i utställningen, ackompanjerad av ett par tidstypiska artefakter som en vävd duk och en slöjdad trästol. Varför har kuratorn valt att framhäva denna servis som inte ens spred glädje hos svenskarna när den lanserades? Det verkar som att Gustavsbergs museum behöver en egen studio som kan ge en ”vitamininjektion av ideer till den konstnärliga gestaltningen”. Jag hoppas att museet lär av sin egen historia och i fortsättningen vågar anlita utställningsformgivare som vilar på konstnärlig grund.

Maja Kinnemark