Kooperationen som skapade det moderna Sverige

Kooperativa förbundet formade både vardagens föremål och idéer om en rättvis konsumtion. I dag framstår rörelsen som ett historiskt projekt snarare än en aktuell samhällskraft. Med hjälp av ett digert skissmaterial och välgjorda rumsinteriörer visar utställningen ”En lyckligare mänsklighet” på Designarkivet i Nybro hur KF:s designhistoria speglar rörelsens uppgång, omvandling och gradvisa försvinnande ur det kollektiva minnet.

Att bära med sig en kundkorg under sin inköpsrunda är något de flesta av oss tar för givet idag. Det är inte många som förknippar plastkorgen med Kooperativa förbundets (KF) försök att utveckla en sund, smidig och prisvärd konsumtion. Frågan om en ny sorts kundkorg aktualiserades av tidigare modellers rangliga och obekväma metallmaterial. Förbundet kom tillsammans med Gustavsbergs fabriker fram till att den perfekta korgen borde rymma 20 liter, tåla en vikt på 20 kilo och vara stapelbar. År 1970 började tillverkningen av den moderna svenska kundkorgen i plast, formgiven av Sven-Eric Juhlin.

Skisser till korgen visas i utställningen En lyckligare mänsklighet – Kooperativa förbundets designhistoria på Designarkivet i Nybro. Arkivet består av skisser, ritningar, korrespondens, fotografier, dagböcker och referensmaterial. En omfattande textilsamling förvaltas också av arkivet. Omkring 800 formgivare finns representerade. I den småländska skogen uträttas ett spännande arbete med designhistoria, och den aktuella utställningen visar såväl Designarkivets rika samling som en viktig epok i Sveriges konsumtions- och designhistoria.

Det första som möter besökaren är ett bildspel med fotografier av Kooperativa förbundets Konsumbutiker, reklam och designprodukter. I ett anslutande introduktionsrum presenteras förbundet och idéerna som format rörelsen från en inriktning på en rättvis livsmedelskonsumtion till ett av Nordens största företag, med bland annat bokförlag och fastighetsbolag, möbel- och lampfabriker samt resebyråer. Därefter är utställningen indelad utifrån hemmets olika rum – vardagsrummet, badrummet, köket, garderoben, sovrummet och ungdomsrummet. I dessa rum presenteras förbundets omfattande verksamheter genom ett gediget skissmaterial tillsammans med uppbyggda miljöer och föremål, både original och rekvisita. Den rumsliga utformningen fungerar som symbol för att KF nådde in i de svenska hemmens alla vrår.

Introduktionsrummets fokus på Kooperationens ideologiska bakgrund når sin höjdpunkt vid ett blåvitt altare. I en monter och en bokhylla ges varumärket Blåvitt, som lanserades 1979 och från vilket utställningstexternas rubriker har lånat sin layout, all uppmärksamhet. Per-Ola Mangeskog vid förbundets egen reklambyrå Svea låg bakom den grafiska utformningen: vita versaler i typsnittet Futura mot blå bakgrund. Varumärket synliggör Kooperationens paradoxala relation till reklam. Rörelsen vilade på ett tydligt avståndstagande från reklam och varumärkesidentitet eftersom det ansågs uppmana till en osund konsumtion. Att KF själv byggde upp en stark identitet sågs däremot inte som ett problem. Den egna reklamen ansågs vara en viktig upplysning som gjorde det möjligt för konsumenterna att handla på rätt sätt. Blåvitt var visserligen en märkeslös serie – förpackningarna sakande (till en början) varumärkesnamn – och enkelheten innebar att priserna kunde hållas nere, men klart är att KF genom lanseringen skapade något som än idag är förknippat med förbundet och dess butiker.

Musik från en reklamfilm hörs från utställningens vardagsrum. Vi har melodin (1936) är en film där ett nygift par ger sig ut på en flygresa för att se KF:s fabriker från luften. Maken förklarar genom filmen inte enbart vilka fabriker de ser utan också vad Kooperationen har inneburit för konsumtionen; allt i positiv dager så klart. Framför teven står två Soffa bas, från en basmöbelserie av KF Interiör. Funktionalitet, prisvärdhet och slitstyrka uppnåddes med ljust björkträ och utbytbar klädsel. Den kom till efter att kritik riktats mot försäljningen av andra möbler som ansågs ligga närmare ett äldre, borgerligt ideal och vid en konsumentkongress 1971 fattades beslutet att framöver fokusera på konsumenternas grundläggande behov. Vardaglig nytta står också i centrum för några av Stig Lindbergs skisser som är utställda tillsammans med kataloger från interiörutställningar. Genom dessa skapade KF en arena för spridandet av ett modernt inredningsideal. Tack vare utställningens rumsindelning kan man som besökare skapa sig en bild av hur ett sådant hem skulle se ut.

Skisserna bildar en röd tråd genom utställningen. Sanitetsporslin är fokus för utställningens badrum. En vägg pryds med skisser till toalettstolar, toalettpappershållare, badkar och handfat – aldrig har jag sett så förföriska bilder av badrumsporslin. Mittemot finns en badrumsinteriör från serien Arkipelag, en exklusiv serie i en ljusblå nyans formgiven av Rolf Herrström. Man vänder sig alltså från ritbordet till det färdiga resultatet. Samma upplägg förekommer i alla utställningens rum: skisser på en vägg eller i en monter och interiörer, designprodukter eller textilier i resten av rummet. I vissa fall har skisserna integrerats med specifika föremål, såsom Ulla Ericson Åströms textiltryck Vinbärsbuske (1978) som hänger i kökets ena hörn och framför sig har en inramad skiss av trycket. Genom att utgå från sitt rika och vackra skissmaterial har Designarkivet skapat en utställning där designprocessen kan följas från Kooperationens ideologiska grunder via formgivarnas ritbord till de färdiga produkterna.

En måttsats i vit plast kom att förändra svensk matlagning. Den innebar en standardisering av måtten matsked, tesked och kryddmått. I sin tur innebar det att recepten specificerades, och det var Kooperationen som påskyndade denna förändring folkets vanor. Under 1940-talet skapades ett provkök som var tänkt att kvalitetssäkra matvaror och produkter. Det var i detta sammanhang som måttsatsen togs fram. Detaljerade recept med tydliga anvisningar, hälsosamma råvaror och funktionella produkter skulle förbättra matvanorna i hemmen. Spår av detta syns på flera ställen i utställningens kök. Matpyramiden, som illustrerar lämpliga proportioner av livsmedel för ett hälsosammare liv, återkommer i en skiss, på affischer, tallrikar och i kokboken. Hyllorna är fyllda med köksredskap i plast, rostfritt stål och keramik.

I början av utställningens färgsprakande garderob står tre mannekänger klädda i vad som idag lätt känns igen som klassiska 1970-talskläder. Tanken bakom har designern Millie McNaughton antecknat vid en skiss: ”Åtta basplagg. lätta att ha fr. morgon till kväll. alla dygnets timmar. alla årstider. alla åldrar. alla tillfällen.” Det vi ser är basgarderoben, lanserad under tidigt 1970-tal. I samma veva som basmöblerna togs fram blev frågan om kläder för ”vanligt folk” aktuell. Kollektionen Vinetta bas skulle vara slitstark, tidlös och prisvärd. För att plaggen skulle vara hållbara användes dock ett syntetmaterial som var obekvämt och lätt noppade sig, så efter en viss inledande succé och trots att kläderna var lättskötta svalnade intresset. Utställningens garderob domineras i övrigt av mönster- och färgrika textilier som tillsammans skapar ett kraftfullt uttryck.

Mönster- och färgexplosionen följer med in i sovrummet och sängen, som har täckts med sängkläder och fått andra textilier draperade över sig. Kooperationens ideologiska grund och innovativa design har stått i centrum i de tidigare rummen men i dessa avslutande utrymmen svalnar spåren av KF. I ungdomsrummet berättas om förbundets utveckling från en rörelse med en förhoppning om en lyckligare mänsklighet till en koncernjätte som börjar gå i otakt med tiden under slutet av 1900-talet. Interiören stämmer inte överens med den dystra utvecklingen. Färgglada tyger, bekväma och innovativa sittmöbler, en skrivmaskin redo att användas samt en bokhylla fylld med LP-boxar och tidskriftssamlare i plast ger ett ungdomligt och framtidsoptimistiskt intryck.

En lyckligare mänsklighet är en utställning som engagerar. ”En sån har jag hemma!”, ”Kommer du ihåg den här?”, ”Just det, så var det” är fraser som hörs genom hela utställningen. Nostalgin blir en betydelsefull del av upplevelsen. Mot bakgrund av utställningens enkla utformning och en elegant rumslig avdelning med skynken tillåts föremålen och skisserna stå i fokus. Utställningstexterna smälter väl in i helheten och ger olika perspektiv på innehållet, betraktat från idéernas, föremålens eller människornas synvinkel, men utan att stjäla uppmärksamhet från interiörer och skisser. Helheten ligger i linje med Kooperationens egna design- och inredningsideal: enkelt och funktionellt.

Enskilda formgivare utgör en kärna i Kooperationens designhistoria och de presenteras i samtliga delar av utställningen: Stig Lindberg, Lisa Larson, Rolf Herrström, Britt-Louise Sundell-Nemes, Ulla Ericson Åström, Carl Johan De Geer och Gunilla Axén är bara några exempel. Det rika persongalleriet vittnar om KF:s samarbete med en ny generation konstnärer. Under ledning av Lindberg samlades ett nav av unga formgivare vid Gustavsbergs porslinsfabrik, i KF:s ägo sedan 1937. Där fick de experimentera med material och form, och vid KF Interiör åstadkom de en veritabel mönsterexplosion. Det moderna och lyckliga samhället skulle skapas av ungdomen, som ett gemensamt projekt.

En tanke som slår mig är att Kooperationen börjar glida ur det kollektiva minnet. Den främsta orsaken är sannolikt att verksamheten inte är lika framträdande idag, eftersom den har upplevt en nedgång och genomgått stora förändringar. Konsum har blivit Coop och framstår som en matbutik bland många andra. Utställningen blir intressant eftersom den kan ses som ett led i rörelsens överflyttning till ett musealt och historiskt sammanhang. Förra året publicerades två böcker om KF/Konsum, Sara Kristofferssons Det förlorade paradiset och Johan Fröbergs Huset mitt i byn, som båda skildrar Kooperationens uppgång och fall. 2025 års protester mot stigande matpriser har också aktualiserat frågan om livsmedelsbutikers roll i samhället. Det verkar alltså finnas ett behov av historien om KF.

Ett konstverk av Rebecka Bebben Andersson, Coop (2023), avslutar utställningen. Sönderklippta papperskassar från Coop skapar ett oroligt, ångestfyllt och förvirrat motiv. Trots en suddig text syns ord som Bröd, Ost, Ägg och Fisk. Verket ingår i en serie där konstnären vill föra en dialog med dagens matmarknad. Designarkivets utställning försöker inte förklara vad som har hänt med Kooperativa förbundet, men Anderssons konstverk fungerar som en kraftfull symbol för var rörelsen befinner sig idag. Nedbruten och något osynlig.

Text och foto: Mimmi Nihlén

MN är konstvetare och chefredaktör för Nya Valör.