En svartvit historik

Utställningen ”Svart på vitt” berättar om rapporteringen av Förintelsen i svenska medier under åren 1933–1946. Peder Lindgren-Björfjäll uppfattar utställningen på Sveriges museum om Förintelsen som en anklagelseakt och efterfrågar dåtidens nyhetskonsumenters perspektiv. 

Utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen berättar vad som rapporterades om förintelsen i svenska media under åren 1933–1946 och hur rapporteringen utformades. Utställningen vill även ge besökaren en inblick i den tidsanda som rådde och de olika metoder för censur som tillämpades. Berättelsestrukturen är uppbyggd med en tydlig kronologi där årtalen är tryckta i svartvitt ovanför tidningsartiklarna. Notiser och artiklar som nämner och i olika längd rapporterar om Förintelsen är inringade i rött, till skillnad från hur en dåtida läsare mötte dem. Med en både tydlig illustration och kronologi framgår det klart vad utställningen vill förmedla: man visste väldigt tidigt vad som försiggick. Det stod i tidningarna. 

Som bekant rör sig en utställningsbesökare lite slumpmässigt. Jag hamnar ganska direkt på en artikel ur Dagens Nyheter fredagen den 18 oktober 1945. Artikelrubriken ropar ut: ”Historiens svåraste anklagelseakt”. Anklagelseakten är riktad mot Hermann Göring och övrigt nazistiskt ledarskap. Men nu åttio år senare undrar jag, har anklagelseakten vidgats? Tidigare i utställningen meddelas besökaren ”Det stod, svart på vitt, om Förintelsen, men kunde dåtidens läsare verkligen förstå”? Jag kan inte låta bli att sammanfoga rubriken om ”anklagelseakten” och frågan om ”dåtidens läsare” och se en vidgad form av anklagelseakt. Vilka är då ”dåtidens läsare” och med vilken röst talar de i utställningen? Enligt min mening med knappt någon röst alls, vilket gör att utställningen har sina brister. 

Dagarna före mitt besök på Svart på vitt letar jag fram två fotografier tagna i november 1998 från Yad Vashem – Israels officiella museum över förintelsen. I mina sena tonår står jag framför en av de ”Vita bussar” som under krigets slutskede transporterade koncentrationslägerfångar till en fristad i Sverige. Det andra fotografiet visar minnesplaketten över Raoul Wallenberg som en av ”Righteous Among the Nations”. Wallenbergs utdelande av skyddspass förhindrade delar av Budapests judiska befolkning att deporteras till förintelselägren. Förutom mitt oreflekterade poserande framför en av dessa bussar så väcker anblicken en genans inför min naivitet som fångats på fotografierna. Det är som om de Vita bussarna och Wallenbergs skyddspass tillskriver mig en ”rättfärdighet” (righteous) genom dess ”svenskhet”. Eftersom Bernadotte och Wallenberg var svenskar kan även jag ta del av ”rättfärdigheten” i deras insatser. Ett såväl barnsligt som världsfrånvänt förhållningssätt i strävan efter något slags ”frikännande” från den känsla av kollektiv skuld att som svensk sitta av kriget vid sidan om. Fotografierna från ungdomen kan illustrera hur historisk rannsakan är en pågående process. 

Historien levs framlänges men förstås baklänges, såväl för individer som samhällen. Att skapa en utställning byggd på en tydlig kronologi kan hjälpa en nutida besökare ställa kritiska frågor till det förflutna. Varför gjordes inte mer vid varje givet årtal? Speciellt när allt stod där ”svart på vitt”? Men den riskerar också att förenkla de frågor om historisk skuld som arvet efter Förintelsen innebär. Historisk rannsakan har mindre med kronologi att göra och mer med att förstå arvet från Förintelsen som en pågående tryckvåg som når samtiden på olika sätt beroende på vems och vilka perspektiv som lyfts. I Svart på vitt får jag intrycket av att denna tryckvåg blir omvänd. Vi skickar tillbaka frågor och anklagelser till ”dåtida läsare” som blir svarslösa. 

Svart på vitt inleds med ett filmkollage, ett ihopklipp av journalfilmerna ”Varje dag en världsrevy” (1937), ”Sverige runt på 15 minuter” (1936) och ”Bilder över Stockholm” (1938). Kollaget innehåller vardagsscener med bland annat badande kollobarn, fotbollspublik och pendlare som projiceras på en vägg med inklippta tidningsrubriker från en omvärld som närmade sig ett världskrig. Filmkollagen kanske ska illustrera balansakten, och det moraliskt tveksamma, i att vardagsnormaliteten fortgick i skuggan av dessa oroligheter. Filmkollaget gör att jag läser de kommande tidningsartiklarna i utställningen med ekot av en vardagsnormalitet i bakhuvudet. 

I den inledande delen presenteras kortfattat hur medielandskapet såg ut med statlig radio och ett stort antal dagstidningar. Dagstidningarna hade ofta uttalat politisk färg alltifrån det tyskvänliga Aftonbladet (den enda uttalat tyskvänliga tidningen representerad i utställningen) till den försiktigare Dagens Nyheter och den mer radikala Arbetaren. Genomgående ges kortare bakgrundsbeskrivningar av det historiska sammanhang som utställningen berättar om. Sammanhangsbeskrivningarna består både av förklarande texter med koppling till tidningsartiklarna och beskrivningar av flyktingkvoter, antisemitism och pressfriheten med mera. Golvytan består av montrar av fotografier och kortare biografier i text och ljud som ger besökaren en inblick i tidens åsiktsyttringar. Här kontrasteras bland annat Torgny Segerstedts och Amelie Posses antinazism mot Sven Hedins och Holger Möllman-Palmgrens pronazistiska åsikter. 

Huvudrollsinnehavaren i utställningen är den stora mängden väggfasta tidningsartiklarna som visar på naziregimens allt mer auktoritära politik som till slut kulminerar i utrotningslägren. Redan 1933 stod det dock skrivet vad som komma skulle då den syndikalistiska Arbetaren skriver att ”Nazibödlarna ’efterlysa’ sina mördade fångar” i ett försök att dölja de politiska morden. Svenska Dagbladet har från samma år en rubrik som meddelar läsaren om ”Adolf Hitlers sagolika marsch mot herraväldet”. 1933 var förföljelsen främst inriktad på politiska fiender inom Tysklands gränser. Det blir då också blir begripligt hur olika artiklarna skildrar det nazistiska maktövertagandet som tydligt speglar dåtida svenska klassmotsättningar. I samband med att nazisternas politiska makt stärks övergår utställningens tidningsrubriker till att alltmer handla om judeförföljelserna.

Lite förenklat går det att hävda att tidningsartiklar som presenteras i utställningen berättar en historia om att förintelsen var väl känd för allmänheten redan under kriget. Men för en dåtida läsare av artiklarna har nog skillnaden i ordval spelat en stor och kanske avgörande roll. Lördagen den 12 december 1942 skriver Arbetar-tidningen (organ för Sveriges kommunistiska parti) ”Judarna i Polen skall avlivas systematiskt”. Två månader tidigare, den 13 oktober, skriver historikern Hugo Valentin (av judisk börd, viktigt att nämna för sammanhanget,) i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning en artikel med rubriken ”Utrotningskriget mot judarna”. Läste den dåtida människan ”rätt” tidningar var massmördandet av Europas judar känt 1942. Från Dagens Nyheter den 18 december 1942 har dock ”utrotning” och ”avlivning” blivit ”Allierad protest mot judeförföljelser”. Detta resulterar i två olika sanningar om det som pågick i de tyskockuperade områdena. Nutida museibesökare, får med stöd av röda ringar runt rubriker och artiklar, vet vad dessa ”förföljelser” innebar i praktiken. För en dåtida tidningsläsare måste dock skillnaden i ordval mellan utrotning och förföljelse resultera i två olika sanningar om det som pågick i tyskockuperade områden. I detta skede börjar jag känna avsaknaden av mottagarperspektivet av dessa nyheter. ”Tidsandan” som uttryckt genom modiga Torgny Segerstedt, nazistkramaren Sven Hedin och censurerande myndigheter känns inte helt tillfredställande. ”Dåtidens läsare” som utställningen kallar dem och som vi uppmanas vara i dialog med är osynliga. 

I utställningen ställs besökaren inför frågor, upptryckta på gröna små skyltar, som förstärker avsaknaden av mottagarperspektiv. Frågan om Aftonbladets och Dagens Nyheters läsare fick olika verklighetsuppfattningar är så pass självklart att den inte behöver ställas. En mer relevant frågeställning hade varit att tydligare synliggöra vilka tidningar som hade störst genomslagskraft under kriget och hur detta påverkade opinionen. Påståendet och frågan om att det stod ”svart på vitt” om förintelsen och huruvida dåtidens läsare kunde förstå är också problematisk. Ingenting var förmodligen ”svart eller vitt” för många av de samtida läsare förutom just trycksvärtan i tidningen. 

För att massmordet på sex miljoner europeiska judar skulle benämnas som förintelsen med stort F krävdes efterkrigstidens forskning, vittnesbörd, filmer, böcker och utställningar. Att fråga en nutida museibesökare om en generaliserad dåtid kunde ”förstå” är att ställa en fråga om en svartvit sanning som ännu inte existerade som sanning. Dessutom en sanning förklarad med begrepp som inte tagit plats i det dåtida allmänna medvetandet. Det är förstås också ett svar på frågan, man kunde inte begreppsliggöra rubrikerna. Med dagens kunskap har vi andra förutsättningar att förstå dåtidens rubriker. Utställningen brister i att förmedla den komplexa bilden av ”tidsandan” och hur den läsande allmänheten tog till sig informationen. Även om rubriker i det kommunistiska Arbetar-tidningen och syndikalistiska ”Arbetaren” var sanna, fanns det anledningar för delar av den svenska befolkningen att misstro dem? Förmodligen, det fanns en utbredd rädsla för Sovjetkommunismen och radikal vänsterpolitik i allmänhet. Fanns det delar av befolkningen som kunde hävda dessa artiklar som alarmistiska? Svaret är troligtvis ja. 

Visst är det en utmaning att gestalta och berätta om något så brett och undflyende som en ”nyhetskonsumerande allmänhet”. Detta kanske inte heller är syftet med utställningen. Det är den nyhetsproducerande sidan som har huvudrollen. Men jag saknar rösten hos alla de människor som flimrar förbi i utställningens inledande journalfilmer. Det var ju de som läste tidningsartiklarna som nu finns i utställningen. Det är för dem vi nu berättar att sanningen om Förintelsen fanns där ”svart på vitt”. Är det dem vi nu anklagar? Utställningens rödinringade rubriker och artiklar blir en maktdemonstration i en domprocess där vi redan sitter med korten på hand. Visserligen läser jag i inledningen till utställningen att ”Sverige var, precis som nu, ett land med många röster och åsikter”, ”nästan alla dagstidningar hade koppling till ett politiskt parti” och att de flesta artiklarna ”inte handlade om nazismens brott utan om sport, politik, kultur och mycket annat”. Men samtidens komplexitet tycks sen gå förlorad i resten av utställningen. 

Visst kan jag ha förbisett detaljer och information i utställningen som faktiskt ger det historiska sammanhang jag efterfrågar. Men jag hade önskat ett tydligare uttalat perspektiv där dessa sammanhang verkligen bränner till. Det går att hitta dessa, men då krävs det att man både zoomar ut från de röda inringarna eller tvärtom, anstränger sig att läsa i själva artiklarna. Zoomar man ut från de röda inringningarna ser man det liv som också pågick under dessa år. Främst fastnar jag för reklamannonserna: ”Vi kvinnor föredrar Stomatol” och reklam för hudkrämen ”Amarant” som ”skydd mot höstens blåst rusk kyla”. Det ligger något uppenbart provocerande i att det fanns de med möjlighet att värna sin munhälsa och skydda huden mot höstrusket. Den respektfulla kroppsvård som dessa produkter möjliggör står i bisarr kontrast till nazismens syn på vad en människokropp är och kan utsättas för. Lika provocerad blir man om man i detalj läser Hugo Valentins svar i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning på naziregimens propagandaminister Goebbels artikel ”Die Juden sind schuld!” i den nazistiska veckotidningen ”Das Reich” från november 1941. Valentin: ”Den svenska regeringens mål är att utan avkall på Sveriges oinskränkta självständighet söka bevara ett gott förhållande till alla utländska makter, och det är givetvis varje svensk medborgares plikt att icke göra något som försvårar dessa strävanden. Vi vill därför inskränka oss till en kort kommentar i, som vi hoppas, tillräckligt försiktigt valda ordalag”. Valentin vet i detta läge att det är ett utrotningskrig som pågår men är också tvungen att balansera den svenska neutralitetspolitiken. Det är inte svårt att föreställa sig den inre konflikt han måste upplevt. 

En in- och utzoomning på artiklarna ger relevanta och laddade perspektiv på den samtid som utställningen vill skildra. Vilka mer eller mindre smärtsamma moraliska kompromisser var individer nödgade att göra? Och som kontrast till den enskilde medborgaren Valentin, på vad och vems baskostnad kunde svensken i gemen borsta tänderna och skydda sig mot höstrusket samtidigt som godstågen rullade mot Auschwitz. Det blir en annan berättelse av detta än att allt stod där ”svart på vitt” nu åttio år senare. 

Kanske är denna kritik inte rättvis utifrån själva utställningens premisser men också med tanke på begränsningar och möjligheter utställningsmediet ger för handen. Den ställer besökaren inför faktumet att förintelsen var mer eller mindre känd redan under kriget. Att berätta detta genom dåtidens tidningsartiklar är intressant i sig och ställer besökaren inför utmanande frågor. Min efterfrågan av samtidens smärtpunkter, nyanser och komplexitet lämpar sig bättre i fackböcker, filmer och skönlitteratur där utrymmet gestaltningsmässigt sätt både annorlunda och större. I stället för en anklagelseakt, som jag tolkat utställningen som, lämpar sig utställningsmediets utmärkt som form för, i detta fall, ett sammanställande av bevismaterial. Kanske är det bra så? Var sak har ju sin plats. Men presenteras bevismaterial ligger det i sakens natur att det samtidigt existerar en anklagelseakt. Tillsammans med bevismaterial och anklagelseakt ryms även föreställningar om brott och förövare. Förintelsen som brott är väl känt. Hur kan varianter av denna förövare gestaltas i utställningsform och bli del av minneskulturen runt Förintelsen? Det må ha varit Göring med anhang som anklagelseakten främst var riktad mot i oktober 1945. Men när tryckvågen från Förintelsen som med tidens gång ändrar karaktär och styrka kompliceras också bilden av förövaren vad gäller skuld genom undfallenhet, likgiltighet och olika grader av samtycke. I Sveriges fall får denna diffushet sin speciella karaktär. Vi kan inte urskulda oss men inte heller skapa stora minnesmonument i syfte att bikta våra nationella synder. Det vore att ta på sig för stor skuldbörda. Dåtidens tidningsartiklar känns skrämmande men också orättvisa som ett svartvitt bevis mot dåtiden. 

I skrivande stund morgonen den 1 juli kommer notiser från SVT om nattens nyheter: ”11 000 personer saknas i Gaza” sedan krigsutbrottet 7 oktober 2023. Vad gör man av denna kortfattade information? Historien har ännu inte gett begrepp för hur dessa händelser skall förstås. Jag klickar vidare efter information om havstemperaturen i Kattegatt. Kanske ska jag ta mig ett dopp? Så banalt fungerar en samtidsmänniska i landet utanför. Och man är allt annat än unik i detta avseende. 

Peder Lindgren-Björfjäll