Före, under och efter Birgitta i Vadstena

En ny interaktiv utställningsdel har i höst invigts på Sancta Birgitta Klostermuseum, där man med modern teknik och efter ett omfattande forskningsprojekt kan bjuda in besökarna till kyrkorummet i Vadstena anno 1470. Pia Cederholm steg villigt in i tidsmaskinen.

En av de mest minnesvärda dagarna under sommaren 2025 tillbringade jag på Sancta Birgitta Klostermuseum i Vadstena, en del av Östergötlands museum. Byggnadskomplexet intill klosterkyrkan är vördnadsbjudande gammalt och vackert, i synnerhet dormitoriet, nunnornas sovsal som nu är museets övervåning och där utställningar på olika teman fyller forna klosterceller längs en lång korridor med ett delvis naturligt men ändå liksom översinnligt ljus. 

Fiffiga utställningslösningar fångade min uppmärksamhet då i somras: modeller som åskådliggjorde medeltida teknik (en trampkvarnsdriven lyftkran!) eller en cylinder som visade historiens gång med nedslag där man själv får veva fram tiden – just det, tiden är ju cyklisk, den går runt! Här och där i museet står små dockfigurer med sitt medeltida öde återgivet på en liten anspråkslös skylt intill. Ett par celler visar hur avskalat det jordiska livet var för nunnorna som bodde här på 1400- och 1500-talen. Hårda sängar, ingen uppvärmning och någon dörr fanns inte så man kunde inte stänga om sig. I en av cellerna ligger en nunna ännu kvar under filten, men vid 04-snåret är det väckning och kort promenad via en gång till kyrkan där varje dag inleds med sång. Kontrasten är stor till rummet med vackra textilier avsedda för liturgiska ändamål. I likhet med några medeltida böcker visas de bakom glas, i skyddande montrar. Det gäller dock inte klädkammaren där besökare i alla storlekar kan hitta färggranna, fotsida medeltidskläder att skruda sig i.

Trots sådana konkreta upplevelser i utställningsrummen förblev historien om Birgitta i Vadstena ganska dimmig i mitt minne efter detta första besök. Hur kommer det sig till exempel att Birgitta, Sveriges mest kraftfulla medeltidsperson, känns så närvarande i det här klostermuseet trots att klostret tillkom först efter hennes död? Bönekammaren där hon ska ha mottagit uppenbarelsen med den framtida klosterregeln finns här, den exakta stenplattan där det hände är utmärkt, och intill finns en pytteliten benbit från hennes skelett framför den träkista i vilken hon bars hem från Rom ända till Vadstena. Som då alltså ännu inte var en religiös plats dit pilgrimer vallfärdade. Sedan satte reformationen på 1500-talet punkt för klostret och vallfärdandet, så under ett halvt årtusende var Vadstena något helt annat än det varit på medeltiden. Tidsplanen kolliderar. Historien är så kompakt här, så förvirrande intensiv.

Ett av utställningsrummen på övervåningen var avstängt i somras och på en skylt meddelades att här skulle en ny utställningsdel invigas i oktober. Det lade jag på minnet. Och när Lars Trädgårdh vid sommarens slut presenterade en officiell kulturkanon för Sverige fick jag ytterligare två anledningar att återvända till Vadstena. På listan återfinns nämligen både Birgittas uppenbarelser (nr 1 av tio verk i kategorin lärdom och sakprosa) och Vadstena kloster (nr 2 i kategorin religion). Därmed var det avgjort: Vadstena är högaktuellt och förtjänade en ny resa där jag kunde reda ut begreppen kring Birgitta och hennes kloster. Och den här gången läste jag på lite bättre.

De som på 1950-talet renoverade Vadstena hospital gjorde två häpnadsväckande upptäckter. För det första att nunneklostrets huvudbyggnad med den långa sovsalen var bevarad, trots att femhundra protestantiska år förflutit då utrymmena haft helt andra funktioner. För det andra att denna byggnad var folkungarnas gamla palats, som man dittills antagit att klosterbyggarna låtit riva i slutet av 1300-talet. När palatset uppfördes i mitten av 1200-talet var det som kungligt lustslott, utan militära attribut. Palatset var också större än någon annan profan medeltidsbyggnad, mer elegant och påkostat, med glansfulla utsmyckningar på insidan och det nya byggmaterialet tegel på utsidan. Birgitta, som kom till Vadstena i egenskap av hovdam och mentor åt drottning Blanka, gillade det inte alls. Det kloster som Kristus genom en uppenbarelse beordrade henne att anlägga just här skulle tvärtom vara fattigt och enkelt. 

Om palatstiden, då höviska riddare och fagra damer roade sig ovetande om att munkar och nunnor snart skulle efterträda dem, berättar museet på nedervåningen. Här kan man också träda in under takvalven i det som kan ha varit kung Valdemars audienssal och som sedan blev nunnornas kapitelsal, innan man fortsätter till Birgittas bönekammare och alla andra utställningar på övervåningen. Där invigdes 4 oktober 2025 den utlovade nya utställningsdelen, Tidens rum – en visualisering av Vadstena klosterkyrka 1470. Det är en digital rekonstruktion av kyrkointeriören så som den kunde upplevas, med synen och hörseln, av troende katoliker, år 1470. Till grund för installationen ligger flera år av gedigen forskning. Fyra olika lärosäten har bidragit till ”Det multisensoriska Vadstena kloster”, ett tvärvetenskapligt projekt som bland annat undersökt hur kyrkorummet såg ut (inte alls som nu, nämligen) och hur växelsången mellan munkar och nunnor klingade beroende på var i kyrkan man befann sig.

År 1470 hade Birgitta varit död i nästan hundra år. Klostret och kyrkan var båda färdigbyggda sedan fyrtio år. Vadstena stod på sin höjdpunkt, ett välbesökt andligt centrum och arbetsplats för många människor, från abbedissor och försångare till konstväverskor och andra hantverkare. Pilgrimer vallfärdade till kyrkan där relikerna av Birgitta och så småningom även hennes dotter Katarina vördades och ständigt gav upphov till nya mirakler. Eftersom nunnornas dagliga väg aldrig korsade munkarnas och de i kyrkan befann sig åtskilda från varandra, nunnorna uppe på en läktare och munkarna framför högaltaret, och dessutom åtskilda också från pilgrimerna på golvet, möttes de bara i akustiken.

I visualiseringen får vi se och höra tre individer berätta sin historia, från olika platser i kyrkorummet. Det är pilgrimen Kristina som på sina bara knän söker bot för sina magsmärtor genom innerliga böner framför Birgitta och Katarina. Det är den åldrade prästen Magnus som i 35 år bett tidebönerna i klostret och som ödmjukt konstaterar att ”min krafts dagar ligger bakom mig”. Och det är den unga nunnan Ingeborg, nyss antagen som birgittinsyster för att hädanefter ”leva nära Guds kärlek” genom daglig psalmsång och bön. Kristina, Magnus och Ingeborg är autentiska personer vars öden finns upptecknade i Vadstenadiariet. När vi sentida besökare nu genom att trycka på en knapp väljer vem av de tre vi vill lyssna till vet vi därför vad de själva inte visste den där dagen år 1470 – som att Kristina verkligen blev botad, att Magnus dog i augusti samma år och att Ingeborg kom att leva ända till 1522, efter 52 år i klostrets avskildhet.

Jag lär mig också att auralisering betyder ljudmiljösimulering, den teknik som använts för att återskapa hur sången från de olika koren förändras när vi rör oss med de digitala figurerna på den stora, upptill böjda väggskärmen och hur det låter när Kristinas mödosamt hasar på knäna över det hårda kyrkgolvet tills hon svimmar av utmattning och allt blir svart en stund. Om man som jag fokuserar på Kristinas, Magnus och Ingeborgs berättelser inser man dock först i efterhand hur avancerat själva ljudlandskapet var, det där som man mer uppfattade som en stämningsskapande bakgrundskuliss. Den digitala projektionen är tämligen enkel om man jämför med hur duperande verklighetstrogna dataspelen blivit och jag blir inte riktigt klok på hur det medeltida kyrkorummet var uppbyggt. (Däremot klarnar det något när jag kikar in i den fysiska modell som finns i kyrkan.)  

Birgitta fick aldrig uppleva det kloster hon så noggrant planerade för. När hon vistades i Vadstena var det i ett kungligt palats, byggt ”med fattiga manna svett för rike manna högfärds skull”. Men i sina uppenbarelser rörde hon sig obehindrat mellan det förflutna, nuet och framtiden. Projektionerna i Tidens rum är väl så nära en himmelsk uppenbarelse vi sentida och klentrogna kan komma. Ändå minns jag efteråt bäst de faktiska kvarlämningarna av historien. Som att några sidor handskrift av Birgitta själv, utkast till text inför översättningen till latin, av en ödets outgrundliga nyck har råkat bevaras och visas här på museet. På riktigt.

Text och foto (där ej annat anges): Pia Cederholm

PC är doktorand i didaktik vid Uppsala universitet.