Utställningstexter i otakt

Lena Landerberg har arbetat länge med utställningar. I Utställningskritiks serie blickar vi tillbaka på vad som hänt på området under tidskriftens existens, och mycket har förändrats. Gäller det även hur vi skriver våra utställningstexter? 

Utställningsmediet är ett alldeles eget och unikt medium. Någon sa att det är det enda medium som publiken bokstavligen kliver in i och omsluts av, och där besökarna interagerar med varandra medan ”föreställningen” pågår. Styrkan är den rumsliga upplevelsen och att alla sinnen kan aktiveras. Men nästan alltid är tanken också att publiken ska ta till sig en hel del textbaserad information – stående, ibland i rätt skum belysning och i konkurrens med andra medier som bild, film och ljud. Ofta är det just det skrivna ordet som spelar huvudrollen, som håller ihop, leder framåt och ger den information som ska hjälpa besökaren ta till sig budskapet. 

I november 2024 kom den danska rapporten Tekst i samtale – om tekstens rolle i museets sociale rum.¹ Den läsvärda studien är genomförd av Museet for Sofart (M/S) och Statens museum for Kunst (SMK). Här slås det fast att texten är den dominerande förmedlingsformen på danska museer och så många som 90 procent av de tillfrågade på M/S svarar att de inte skulle kunna tänka sig att uppleva museet utan text. Jag vågar gissa att förhållandena ser tämligen likadana ut på svenska museer och att slutsatserna är relevanta även för oss. Bland annat visar studien att de texter som främst blir lästa är de som sitter nära och tar utgångspunkt i föremålen, och att de flesta besökare inte alls har lust att läsa text i sin telefon under besöket. Den visar också att besökarna gärna vill genomföra sitt museibesök på det sätt som museet har tänkt sig och söker hjälp i texterna för att göra det. Rapporten visar också att akademiska begrepp skapar distans. 

Allt det här kan uppfattas som självklarheter – men varför är då så många utställningstexter runtom på våra museer så bristfälliga?

I början av nittiotalet var jag nyanställd på Nordiska museet. Mina äldre kolleger på utställningsavdelningen hade läst och tagit till sig boken Smaka på orden: om texter i utställningar.² Den kom 1991 och handlade bland annat om att skriva med mottagaren i fokus. Bokens författare Margareta Ekarv, Björn Ed och Elisabet Olofsson lanserade idén om att skriva med frasriktigt radfall. Enkelt uttryckt betyder det korta rader som bryts vid naturliga pauser. Inför jättesatsningen Den svenska historien som öppnade 1993 tillsattes en särskild textgrupp på museet, och jag fick vara med. Där stötte och blötte vi kollegernas (intendenternas) underlag, vi förkortade och förenklade. Frasriktigt radfall var en självklarhet. Det var en bitvis tuff och känsloladdad process när många av de inblandade aldrig tidigare hade varit med om att någon haft åsikter om deras texter. Och själva arbetssättet var nytt och inte helt smidigt. Men det fick ta tid och utformningen av texterna i den här utställningen var en stor och viktig fråga. Idén om frasriktigt radfall fick stort genomslag i museisverige – fortfarande används metoden på flera håll. Jag är inte längre övertygad om att den är den bästa, men jag tror den var viktig för att över huvud taget kunna lyfta frågan om att akademisk text, och för den delen även journalistisk text, inte är samma sak som utställningstext. 

Nu har det gått över trettio år. Utställningsmediet har utvecklats enormt, på många olika sätt. Inte minst tekniskt och formmässigt. Men hur ser det ut på textfronten? Jag vill tro att de allra flesta museer arbetar medvetet med sin textproduktion, men tyvärr tycker jag mig se en eftersläpning på detta område. Påfallande ofta ser jag utställningar som är fantastiskt påkostade, genomarbetade och publikanpassade – men där texterna följer ett helt annat spår. De lever liksom sitt eget liv med ett förbluffande ålderdomligt och tillkrånglat språk, fullproppat med facktermer, ofta med dålig koppling till de utställda föremålen och framställda i stora sjok som ställer helt orimliga krav på läsaren. Dessutom ibland med en ologisk och svårförståelig struktur, eller till och med brist på struktur. Det är märkligt med tanke på hur medvetet de allra flesta museer arbetar med pedagogik för både barn och vuxna. I det fysiska mötet med publiken är det ofta mycket hög nivå på besökarfokuset – medan informationen på textskyltarna ibland verkar vända sig till en publik som redan har specialkunskaper i ämnet eller i värsta fall till kolleger.

Man frågar sig förstås vad det här beror på. Varför har inte mer hänt? En förklaring kanske är bristen på tid. I arbetsgruppen inför Den svenska historien var vi säkert tjugo personer som på ett eller annat sätt arbetade med innehållet i utställningen. I dag är arbetsgrupperna, om det ens finns en arbetsgrupp, ofta mycket mindre. En annan förklaring är kanske hierarkier och strukturer. Min erfarenhet är att de ålderdomliga och svåra texterna oftare hittas på konstmuseer, och möjligen är det vanligare där att experternas ord inte bearbetas. Det vill säga att bryggan mellan expert och mottagare saknas. Men ibland kanske det helt enkelt handlar om att tillräcklig kompetens kring kommunikation saknas i arbetsgruppen?  

Exemplen här kommer från utställningar som var och en håller hög kvalitet när det gäller tematik, urval och hängning/form. Men som i mitt tycke på olika sätt brister när det kommer till textbaserad kommunikation. 

För den som vill lära sig mer om hur man skriver bra utställningstexter rekommenderar jag att som första steg ladda ner Victoria & Albert Museums utmärkta Gallery text at the V&A – A Ten Point Guide från museets webbplats.³ Där kan man bland annat läsa att ”Principen om korta texter är odiskutabel. Besökarna kommer för att se föremål, inte för att läsa böcker på väggarna.” 

Lena Landerberg

1. Rapporten kan laddas ned från Danske Museers webbplats. ↩︎
2. Eva Persson skrev om Smaka på orden i UEForum #3 2018: Ut ur skyltträsket – tankar kring utställningstexter ↩︎
3. Laddas ned här: Gallery text at the V&A. ↩︎