Olov Amelin blickar bakåt och framåt i utställningsmediets historia. Vad har han sett under sina många år i utställningsvärlden och vad tror han vi kommer se mer av framöver?
La longe durée är en benämning av de långsamma processer som präglar historisk förändring utifrån Annales-skolans synsätt. Dess främste företrädare var Fernand Braudel som blev redaktör för tidskriften Annales. Histoire, Sciences Sociales 1956. Det finns anledning att tänka på denna riktning inom historievetenskaperna när man reflekterar över utställningsmediets utveckling.
I utställningssammanhang talar man ofta om två kategorier av utställningar – basutställning och tillfälliga utställningar. En basutställning eller permanent utställning (begreppen är många) tar i många fall lång tid att producera, det är dyrt och kräver stora team av specialister från många olika områden. Utställningen blir ofta långlivad och visas kanske 20 eller till och med 30 år. Det behöver inte vara negativt, men säger något om mediets trögrörlighet. Nordbor på Nordiska museet är ett bra exempel. Den ersatte utställningar som invigts på 1990-talet.
Vandringsutställningar eller tillfälliga utställningar är ofta producerade för att kunna visas på många platser och med en kortare livstid. Innehållet och formen kan därmed i större utsträckning spegla teman från vår samtid. Bakom arbetet med utställningar står specialister av olika slag. Mångas namn glöms bort även om deras verk kan ha påverkat många under sin tid.
Under mina många år i utställningsvärlden har jag stött på personer och företeelser som har påverkat mig. Låt mig berätta om några av dessa.
Eva Persson gjorde utställningen i sig till en konstform. Hon är också den här tidskriftens grundare. Eva lyckades som ingen annan att kombinera folkbildning med konstnärligt gestaltande under sina många år som producent på Riksutställningar och senare på Arbetets museum. Riksutställningar (1965–2017) var en plats man som utställningsproducent gärna besökte för att söka inspiration och diskutera idéer. Här vitaliserades den svenska museisektorn och arbetet med att förmedla kunskap i utställningens form utvecklades. På 1970- och 1980-talet låg man i framkant ur ett internationellt perspektiv och Riksutställningar gjorde flera produktioner som var banbrytande. Land du välsignade från 1973 var en sådan utställning där Riksutställningar med Eva Persson som producent, tillsammans med Nordiska museet skildrade industrialismens genombrott i Sverige. Det handlade om att kontextualisera föremål och berättelser, att sätta saker i ett sammanhang och att använda alla de verktyg som då stod utställningsmediet till buds. Samtidigt skulle utställningen kunna placeras i vilken lokal som helst som uppfyllde grundkraven om yta och volym. Lösningen blev att bygga rum i rummet, för att låta besökarna kliva in i berättelsen och uppleva den med flera sinnen. Videotekniken var ny, men användes här för att inkludera rörlig bild. En skiva spelades in med bland annat arbetarsånger och protestsånger som sprungit ur industrialiseringens tidevarv. Anders Åberg (1945–2018) engagerades som konstnär och formgivare och gav utställningen estetiska kvalitéer på ett sätt som inte setts tidigare.
Trots att den här utställningen producerades för mer än 50 år sedan så går den fortfarande att se, åtminstone till vissa delar. Den finns på Anders Åbergs eget museum Mannaminne vid höga kusten i Ångermanland. Värt en resa!
En annan central person i svensk utställningsutveckling är Björn Ed som jag hade förmånen att få samarbeta med i över 20 år. Även han under lång tid verksam vid Riksutställningar. Ingen annan svensk formgivare har varit i närheten av Björns stora produktion. Under många år arbetade han även internationellt med Nobelprismuseets vandringsutställningar och formgav bland annat utställningen Cultures of Creativity (2001–2007) som visades i stora delar av världen och nådde över tre miljoner besökare. Hans kunskaper kring vandringsutställningens speciella förutsättningar kom väl till pass för en utställning som skulle visas i allt från Indiska Science Centres till Palazzo Strozzi i Florens och British Library i London. Björns formgivning av utställningen Churchill – Måleri och författarskap som visades på Nobelprismuseet 2006–2007 är en personlig favorit från den här tiden.
År 1993 invigdes United States Holocaust Memorial Museum i Washington, D.C. Utställningarna hade skapats av Ralph Appelbaum och blev hans stora internationella genombrott. För oss utställningsproducenter verksamma i Sverige blev det allt viktigare att hålla reda på vad som producerades internationellt och hur utvecklingen såg ut runt om i världen. Så småningom kom företag som Ralph Appelbaum associates och tyska Atelier Brückner att utföra allt fler uppdrag, även i Sverige. Exempelvis Ikeamuseet anlitade just Appelbaum när de etablerades.
Många av de idéer som Eva Persson utvecklade redan på 1970-talet, med användning av olika tekniska lösningar för att förmedla rörlig bild och ljud i utställningar har tagits vidare och nått extrema nivåer när de stora internationella företagen kunnat arbeta med bild, ljud, doft och smak.
De upplevelsebaserade utställningarna har blivit något av en egen genre, med det kanske tydligaste exemplet i TeamLabs utställningar (Borderless och senare Planets) i Tokyo som tagits till andra delar av världen. TeamLab bygger nu nya utställningar som helt baseras på digitala immersiva upplevelser. Varken konst eller folkbildning, men väl formgiven underhållning.
I Sverige har vi också sett en kommersialisering av museer och utställningar med Fotografiska (2010–) som det kanske bästa exemplet. Det går att tjäna pengar på välproducerad utställningsverksamhet. Abbamuseet (2013–) är ett annat exempel, The Viking Museum (2017–) ett tredje. Paradox Museum tog 2022 upplevelsekonceptet till Stockholm och har följts av andra mer eller mindre framgångsrika försök. Runt om i landet visas också vandringsutställningar producerade av kommersiella företag i mer eller mindre tillfälliga lokaler. Nobelprismuseet är också det ett privat museum med hög självfinansieringsgrad, men fortfarande delvis finansierat med skattemedel. Om den kulturpolitik som bedrivs idag får fortsätta råda så kommer vi se allt fler museer som behöver utveckla sin ”affärsmodell” och finna sätt att tjäna egna pengar för att kunna överleva och utvecklas.
Även i mer traditionella utställningar kan man spåra några tydliga utvecklingssteg. Eva Persson introducerade, som nämnts, nya medier i sina utställningar. På 1980- och 90-talen blev ljussättningen allt viktigare. Från att ha varit en lågprioriterad del i utställningsprojekt kom det att bli allt mer central. Livrustkammaren i Stockholm gestaltades av Sven Ivar Lind och Gösta Hillfon i slutet av 1970-talet. De la ner ett stort arbete på ljussättningen och utvecklade nya armaturer, specialdesignade för museet. Tyvärr har mycket av det försvunnit i den senaste uppdateringen av utställningarna, men de var stilbildande när de gjordes i slutet av 1970-talet och skapade förutsättningar för företag som var specialiserade på ljussättning, ofta med erfarenhet från teater. Efterfrågan på den sortens kompetens växte i takt med att man såg vad som gick att åstadkomma.
Förändringarna sker också genom vilken intern kompetens som museer väljer att ha. Under senare år har många museer lagt ner eller kraftigt minskat sin egen utställningstekniska kompetens. Museerna förlitar sig i allt högre grad på företag specialiserade på utställningsbyggande. Det är inte en förvånande utveckling. Idag har utställningar ofta ökade tekniska lösningar med flera avancerade komponenter för styrning av ljud, ljus, film eller interaktiva installationer. Även formgivningen har blivit en del som mera regelmässigt köps av konsulter snarare än att kompetensen finns i organisationen.
Efter det att Riksutställningar definitivt stängde ner 2017 finns ingen statligt finansierad organisation för utveckling och produktion av vandringsutställningar. Riksantikvarieämbetet bedriver visst museitekniskt utvecklingsarbete, men det är långt ifrån vad Riksutställningar en gång gjorde. Deras utställningar skickades ut på landsomfattande turnéer och tog upp angelägna teman som kunde fungera som utgångspunkt för diskussion och debatt. Men några få institutioner arbetar fortfarande i den andan. Forum för levande historia är en sådan som levererat flera angelägna utställningar. Men fokus har legat på att lyfta viktiga frågor snarare än att bygga konstnärligt väl gestaltade utställningar.
Om jag för ett ögonblick spanar in i framtiden och gissar vilka trender som kommer påverka utställningsmediet så är det knappast någon vild gissning att AI kommer spela roll. Vi kommer möta elektroniska guider som kan berätta om många olika aspekter av ett utställningstema. Ett fint exempel på försiktig och genomtänkt användning av AI-teknik är den utställning som Historiska museet och Sveriges museum om Förintelsen visat, Dimensions in Testimony, där ett antal överlevare från Förintelsen svarar på besökarnas frågor. Utställningen utvecklades av USC Shoah Foundation. Ett betydligt mer kontroversiellt exempel är utställningen Häxor som visades på bland annat Historiska museet, där AI-genererade bilder illustrerade häxor både på ett historiserande sätt och på ett fiktivt realistiskt sätt.
I Nordiska museets utställning Nordbor möter vi ett antal individer ur historien som berättar i dramatiserad form om sina liv och sin tid. Inom kort kommer den sortens berättelser bli mer interaktiva genom att besökare kommer kunna ställa frågor till digitalt gestaltade historiska personer.
Vi kommer se mer ”blockbuster”-utställningar som produceras för att nå en större (betalande) publik även på skattefinansierade länsmuseer och centralmuseer. Smalare produktioner kommer bli svårare att finansiera.
Sammanfattningsvis tror jag att den utveckling av utställningsmediet som vi såg i Sverige fram till en bit in på 2000-talet tappat i förhållande till den internationella utvecklingen. Sedan ganska många år produceras några av de mest intressanta utställningarna av specialiserade företag verksamma på en global utställningsmarknad, inte minst i länder som satsar betydligt mer på folkbildning och museer än vad som nu görs i Sverige. Med ett medium som förändras så pass långsamt (”la longue durée”, för att använda Annales-skolans begrepp) tror jag att vi måste rikta blickarna ut i världen för att hitta inspiration till de riktigt spännande utställningarna.
Olov Amelin
Essä
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
