Allt om Livrustkammaren

16 artiklar

Dödens dragningskraft


Av

Museernas förhållande till döden är betydligt vidare än frågan om hantering och utställande av mänskliga kvarlevor. Hur ska museer förhålla sig till de föremål och berättelser som är helt och hållet impregnerade med människors död? Följ med Simon Ekström på en historisk exposé över utställandet av tragisk materialitet på svenska museer.

Palatsrevolution i utställningskonsten


Av

Livrustkammarens basutställning 1978 hyllades men fick också kritik för otidsenlig historieskrivning och ensidig presentation av föremålen. Den skickliga och spirituella gestaltningen innebär dock att utställningen har sin givna plats i svensk utställningshistoria, anser Eva Persson.

Bakom maktens papperskulisser


Av

Vi lever i en värld där pengar, böcker och tidningar tillverkade av papper tycks vara på tillbakagång samtidigt som papperet i sig nästan blivit synonymt med det värdelösa. Just då kommer oväntat en renässans för papperet som till och med låter renässansen återfödas i pappersform. Ewa Wadell förundras över de illusioner det tunna papperet kan skapa – och dölja.

Den makabra makten


Av

Livrustkammaren visar en utställning om dramaturgin vid kungliga begravningar, från Gustav Vasa till Gustav V. Välgjort och intressant, anser Axel Andersson, med vissa funderingar över re-reproducering och teatralitet.

Läsande spöken på slottet


Av

Det finns många bra svenska barnboksförfattare att bygga en utställning kring. Gunilla Bergströms Alfons Åberg brukar dyka upp, Barbro Lindgrens alla härliga figurer vill man gärna se, Lennart Hellsing har visats på Kulturhuset. När nu Livrustkammaren satsar på Spöket Laban är det ett val som har sina skäl. Ewa Wadell reder ut begreppen.

En drottning för alla och ingen


Av

Utställningar om monarker har det gjorts legio – det är ett kärt gammalt ämne för kulturhistoriska museer. Möjligheterna att hitta oprövade infallsvinklar borde också vara många, så när Livrustkammaren i år gav sig på en stor utställning om drottning Kristina (1626-1689) kunde man förvänta sig både en ny förståelse för vår mest svårfångade regent och nya utställningsestetiska grepp.