UEForum #2 2015, Recensioner, Uncategorized

Den makabra makten

Dödens teater
Livrustkammaren, Stockholm 150313-160606

Producenter: Ann Grönhammar, Inger Olovsson
Formgivare/arkitekt: Leo Thafvelin
Ljud & ljus: Lennart Liwerstrand
Grafisk form: Charlotta Andersson


Livrustkammaren visar en utställning om dramaturgin vid kungliga begravningar, från Gustav Vasa till Gustav V. Välgjort och intressant, anser Axel Andersson, med vissa funderingar över re-reproducering och teatralitet.

Om en maktställning är ärftlig, som i flertalet av de tidigmoderna och moderna monarkierna, utgör en regents död signalen för en annans tillträde. Kröning och begravning är dubbla ceremonier som balanserar varandra. Utöver detta är en regents död också en möjlighet att hylla dennes gärningar då den tillträdande regentens makt är så intimt förknippad med sin företrädare (och släkting). Begravningar blir således också ett propagandatillfälle för kungamakten att, som vi skulle säga idag, vinna tolkningsföreträdet och skriva historien. Och detta görs med maktens alla medel, så klart. Livrustkammaren har bestämt sig för att titta närmare på denna Dödens teater som är, och har varit, så central i vårt politiska och symboliska system. Det blir en intressant utställning i dramats tecken, men den har vissa brister.

Besökaren vandrar upp på Livrustkammarens övre våning strax efter entrén. Trappan kantas av stiliserade svarta fanor i metall och klockors dova klämtande. När vi stiger in i utställningen finns först en varning ”Utställningen innehåller otäcka bilder”. Detta är visserligen sant, men bilderna är koncentrerade till det fjärde och sista rummet vilket kanske hade varit bättre att specificera för de som vill vända efter de tre första rummen. De som inte vill utsätta, till exempel, barn för bilderna riskerar nu att känna sig exkluderade från hela utställningen. En positiv sak är däremot att det under varningen sitter en större skylt, tydlig för alla, som berättar vilka som har medverkat i skapandet av utställningen.

Riksmarskalk Magnus Brahe vakade outtröttligt vid Karl XIV Johans dödsbädd. Foto: Jens Mohr
Riksmarskalk Magnus Brahe vakade outtröttligt vid Karl XIV Johans dödsbädd. Foto: Jens Mohr

Utställningen består av tre rum vigda åt begravningar, från Gustav Vasa till Gustav V. Efter det kommer rummet med de ”otäcka bilderna” som handlar om gravöppningar. Rummen domineras av stora scener bakom glas (utställningsarkitekt Leo Thafvelin) som sträcker sig längs med en vägg.

Det teatrala har dragits till sin yttersta spets, speciellt i det andra rummet. Det är intressant att se hur ämnet återspeglas i formen, men samtidigt riskerar det att bli förvirrande med en dubbel teatralitet: scenografi om scenografi, drama om drama. Som besökare är det lätt att drabbas av känslan att man vill fly till andra typer av bilder. I det första rummet, som domineras av historien om Karl X Gustavs storsvulstiga begravningsprocession säger de musealt arrangerade objekten i huvudmontern mindre än det samtida kopparstick (efter Erik Dahlberghs teckningar) av processionen som finns i en separat monter vid sidan. I det tredje rummet vill vi på samma sätt vila ögonen på journalfilmen från Gustav V:s begravningsprocession (en av bara två illustrationer med rörliga bilder), men nu skyms bilden delvis av ett hästhuvud, som förmodligen ska ge en känsla av samma procession. Tanken är klar: genom scenografi i olika djup ska teatralitet förmedlas. Samma tanke genomsyrar hela utställningen. Men ”vinsten” är i detta fall helt klart mindre än vad som offras i och med att en viktig visuell källa störs av en annan del av scenografin.

Karl XI:s begravning, 1697. Foto: Jens Mohr
Karl XI:s begravning, 1697. Foto: Jens Mohr

Ofta re-reproduceras begravningarnas rekvisita genom förstorade fotografier av kopparstick, som till exempel från Ulrika Eleonora den äldres begravning i det andra rummet. Risken är att alltför många medialed infinner sig. Tillför det något att förstora kopparstick och etsningar? De förlorar i processen sin egen mediespecifitet som gör det möjligt för dem att hävda sin plats bredvid andra originalobjekt. Istället för att en ny teatral helhet skapas så blir det mest rörigt. Objekt sida vid sida med förstoringar, kopparstick och andra bilder i original och textskyltar; allt på olika djup från åskådaren. Det finns för lite tilltro till att någon ska kunna sätta ihop allt i sitt huvud och istället blir utställningsarkitekturen övertydlig. Om tydligheten är nödvändig för pedagogiska syften kanske det, till exempel, hade varit bättre med en skalenlig modell av hur Riddarholmskyrkan såg ut 28 november 1693, när Ulrika Eleonora d.ä. vilade mitt i Tessins fantastiska kulisser.

Från vänster, bl a : Gustav Vasas ”vapenkjortel", en krönt hjälm och en häroldskåpa. Bars på stång i processionen 1560. Den gyllene ”kyritsryttaren”. Framför denne - hyllningsdräkt för 4-årige tronarvingen, prins Karl (XI), en ceremoniell kolt av purpurfärgad gyllenduk. Barnsadel i svart sammet och silverspetsar för prins Karl (XI) och ett antal landskapssköldar. Foto: Jens Mohr
Från vänster, bl a : Gustav Vasas ”vapenkjortel”, en krönt hjälm och en häroldskåpa. Bars på stång i processionen 1560. Den gyllene ”kyritsryttaren”. Framför denne – hyllningsdräkt för 4-årige tronarvingen, prins Karl (XI), en ceremoniell kolt av purpurfärgad gyllenduk. Barnsadel i svart sammet och silverspetsar för prins Karl (XI) och ett antal landskapssköldar. Foto: Jens Mohr

I det sista rummet fungerar det till slut bättre. Enkla och symboliska träkistor (i någon slags ”naturlig” storlek) har staplats huller om buller med halvt fjärmade lock. Här försöker arkitekturen gestalta en känsla snarare än ett uttryck: känslan av att det makabra intresset för regenters fysiska kvarlevor innehåller inte så lite av ett övergrepp. Intrycket som förmedlas är; kan de inte bara få vara i fred? De störs igen och igen av nyfikna, klåfingriga och hjältedyrkande och ska bara finna sig i att, även efter sin död, vara hela nationens angelägenhet. Det är olustigt på samma sätt som likkistor huller om buller är olustigt, ett tecken på en vanärad historia, men givetvis inte mimetiskt sant då kungliga likkistor i Riddarholmskyrkan och ute på Haga inte står på ett sådant sätt. Arkitektur förmedlar kanske sin idé bättre genom känsla än genom en övertydlig efterapning (som det är att göra teater av teater). Samtidigt är det svårt att i grunden motivera att det i botten på kistorna i det fjärde rummet finns fotografier av de avlidna (de otäcka bilderna). Det är makabert i överkant och drar besökaren kanske alltför långt in i samma känsla av att störa de döda. Hur lik ställs ut på museer har debatterats flitigt i samband med mer eller mindre stulna kvarlevor i antropologiska och medicinska samlingar. Inte heller avbildningar av döda borde vara okomplicerat. Kungar och drottningar är också människor. 

Dödens teater lider också, föga överraskande, av Livrustkammarens ovilja att gå utanför de perioder och de områden som de har objekt från. Det är ett slaviskt följande i objektens spår som dikterar att historien är nästan uteslutande från Sverige och tidigmodern tid. Både medeltida och transnationella perspektiv utesluts i stor utsträckning (ett av få undantag när det gäller det senare är illustrationer av Karl V:s begravningståg i Bryssel 1558, som influerade svenska ceremonier). Något litet om den kungliga begravningens långa historia i Sverige hade varit på sin plats. Gustav III:s begravningsteater med en ättehög och runstenar var ju inte sen med att alludera till detta arv, något som kunde ha utforskats mer. Och mycket mer om transnationella impulser krävs för att komma bort från varje antydan om en lika insulär som falsk bild av en svensk historia i isolering från omgivningen. Objekten behöver inte diktera allt. Det fjärde rummets kistor och fotografier understryker detta; det finns inget i dessa delar som är ”original”. Det hade gått att skapa liknande miljöer för det medeltida och utländska.

Omslag: Riddarholmskyrkan vid Gustav III:s begravning. Gouache tillskriven Olof Fridsberg, efter arkitekten C.F. Sundvall.
Omslag: Riddarholmskyrkan vid Gustav III:s begravning. Gouache tillskriven Olof Fridsberg, efter arkitekten C.F. Sundvall.

Utställningen ackompanjeras av en läsvärd bok av före detta 1:e intendenten Lena Rangström. Det var hennes intresse och arbete som ledde vidare till skapandet av utställningen. Tyvärr håller sig dock Rangström till samma objektbundna tids- och platsrymd, vilket gör att hennes bok inte helt och hållet kan sätta utställningen i sitt större sammanhang. Boken avslutas också med ett kapitel om vår nuvarande kung som andas en märklig och malplacerad underdånighet som en mer uppmärksam redaktör kunde ha dämpat eller strukit.

Dödens teater är sevärd, men inte utan frågetecken när det gäller form och innehåll. En institution av Livrustkammarens kaliber går det att förvänta sig mer av och museet måste förnya sig för att hålla sig relevant. ”För Sverige i tiden”, var det inte någon som myntade det uttrycket? Detta sagt, den medföljande webbfördjupningen är välgjord och får förhoppningsvis ligga kvar på nätet långt efter att utställningen plockats ned.

Text: Axel Andersson
AA är kulturhistoriker och konstkritiker.