Museernas förhållande till döden är betydligt vidare än frågan om hantering och utställande av mänskliga kvarlevor. Hur ska museer förhålla sig till de föremål och berättelser som är helt och hållet impregnerade med människors död? Följ med Simon Ekström på en historisk exposé över utställandet av tragisk materialitet på svenska museer.
I en liten färgstark utställning visas fantastiska och fantasieggande föremål kopplade till Maria Eleonora. Främst är kanske den bevarade hjärteduken, där Gustav II Adolfs hjärta lades efter hans död. Den sörjande drottningen sägs ha förvarat hjärtat i en ask under lång tid efter kungens död.
Citatet ovan är hämtat från introduktionstexten till Livrustkammarens nu knappt tio år gamla utställning Maria Eleonora – Hjärtats drottning. För den som följer den utställda döden i hälarna är det slående i hur hög grad många museer är upptagna med att visa upp och kommentera föremål och berättelser med stark anknytning till människors frånfälle. I vissa fall finns en rent fysisk koppling mellan det insamlade, bevarade och utställda materialet, och människors död. Det gäller den ovan omnämnda ”hjärteduken”, men än mer de mänskliga kvarlevor som under de senaste decennierna har föranlett en betydande debatt och inte så lite självkritik inom museisektorn. Kranier, skelett och andra benrester har därför vid flera tillfällen också återförts till olika ursprungsbefolkningar.
Men även utställandet eller innehavet av ben från den egna majoritetsbefolkningen kan ibland dra till sig en liknande kritik. Av det skälet tänker sig ett svenskt museum som planerar att genomföra ett förevisande av mänskligt benmaterial vanligen för både en och två gånger. Det har blivit viktigt att omgärda montrarna med arrangemang som understryker att det är fråga om ett pedagogiskt motiverat, men också värdigt och respektfullt, utställande. Jämfört med tidigare skeden i museernas och utställningsväsendets historia sker förevisandet numera i form av en betydligt mer genomtänkt museal praktik.
Samtidigt finns det mer att säga om saken. För hur ska det segslitna museala intresset för döden och dess materiella uttryck egentligen förstås? För att kasta ljus över den frågan ska jag använda mig av ett antal historiska och samtida exempel på utställningskontexter där föremål och berättelser om mänsklig död stått i centrum.
Allra först följer en kort historisk utvikning. Ett sätt att förstå museernas upptagenhet med döden är nämligen att se hur det är ett intresse som knyter an till artonhundratalets utställningskultur. Här fanns vaxkabinett innehållande avbildningar av såväl tidens berömdheter som detaljerade framställningar av könssjukdomar och andra hemlighetsfulla aspekter av människokroppen. Till det som erbjöds den breda publiken var också stora utställningsrum där avancerade scenerier och tekniska lösningar gjorde det möjligt för publiken att på nära håll kunna ta del av historiska bränder, översvämningar och andra omtalade katastrofer.
Det folkliga utställandet, som innehöll lika mycket fascination över det främmande och exotiska som storögd fasa inför det morbida och spektakulära, kan framstå som ett överspelat skede i museiväsendets historia. Det är lätt att tänka sig att under nittonhundratalet har museerna i samma grad friserats som specialiserats. Men har de verkligen det? Och hur genomgripande är i så fall förändringen?
Faktum är att den saken kan diskuteras. Visserligen är det tydligt att jämfört med flera av sina föregångare har dagens museer en betydligt mer etiskt färgad blick på sina samlingar. Men det betyder inte att man har slutat att ställa ut och visa upp vare sig fysiska kvarlevor eller föremål vars kulturella laddning beror på deras starka koppling till människors hastiga frånfälle. Ond bråd död fortsätter att väcka besökarnas, och museernas, intresse.
Så går det en rak linje mellan den år 1890 förolyckade ballonguppstigaren och fallskärmshopparen Victor Rolla och de fotografier, föremål och klädesplagg som på dagens Polarcenter återskapar minnet av den olycksaliga Andréexpeditionen för besökarna vid Grenna Museum. Victor Rolla, med artistnamnet ”Kapten Rolla”, ingick i attraktionerna på Stockholms Panoptikon. Här levandegjorde tablåer med vaxdockor i naturlig storlek ett antal dramatiska ögonblick från både samtiden och del äldre historien. Från dödsåret till dess att Panoptikon avvecklades 1924 var vaxdockan av Victor Rolla – klädd i den dödes egna kläder och omgiven av omhändertagen utrustning från nedslagsplatsen på Ålön, strax väster om Ljusterö i Stockholms skärgård – en del av etablissemangets lockande utbud.
När museet i Gränna omkring hundra år senare väljer att ställa ut föremål med anknytning till Andréexpeditionen sker det med en helt annan respekt för och omtanke om de döda. Det är ett musealt exempel på vad som skulle kunna kallas för ”fina” minnen: ting och berättelser som är på en och samma gång personliga, ja, ibland till och med intima, och samtidigt starkt drabbande. Genom detta slags föremål får vi som besökare en nästan kroppslig och fysisk närkontakt med dramat och dess individer. Som museal praktik, eller som viljan att ställa ut föremål med omedelbar anknytning till dramatiska och tragiska tilldragelser, är det däremot inte mycket som skiljer de två förevisandena från varandra.
På dagens museer – liksom i den bredare och äldre utställningshistorien – finns också gott om ting, händelser och berättelser som bär på ett mer svårhanterligt mörker; som är betydligt mycket mer problematiska och där vi idag kan reagera på en annan tids vägval och prioriteringar. Jag ska dröja lite vid ett särskilt tydligt sådant exempel på förevisande i dödens omedelbara närhet.
En höststorm natten mellan den 19 och 20 november 1918 förliste ångaren S/S Per Brahe med 24 ombordvarande på Vättern. Fyra år senare bärgades fartyget och de döda under ett enormt publikt och medialt intresse. Det utdragna arbetet hade dock kostat den ansvariga andelsföreningen dyra pengar. För att i någon mån balansera förlusten genomfördes en flera veckor lång uppvisningsturné, med ombordstigning mot betalning.
Fartygets makabra resa genom Mälarlandskapet är idag historia. Idag känner nog de flesta till ångarens förlisning mest på grund av att bland de som omkom fanns även konstnären John Bauer med makan Ester Ellqvist och deras lille son. Bärgningens efterspel, med det turnerande ”spökskeppet”, är mindre känt. Det är också svårt att riktigt få grepp om händelsen. Det hela har blivit till något som vi kan förfasas över, för att sedan slå bort med hänvisning till att det hände för så länge sedan: i en annan tid med andra värderingar och annorlunda hänsynstaganden.
Samtidigt finns det precis som i fallet med Victor Rolla och Andréexpeditionen ett antal samtida paralleller. Det gäller i synnerhet den publika fascination som fortfarande häftar vid kombinationen bärgade vrak och vrakdelar, och mänsklig olycka: till och med död. Det mest självklara exemplet är naturligtvis Titanic. Alltsedan förlisningen 1912 har det varit en strid ström av reportage, böcker, filmer, musikstycken, och med tiden även tv-program och museiutställningar (läs i Utställningskritik om Titanicutställningarna 2019 respektive 2023) som på olika sätt belyst och gjort bruk av starka berättelser och omhändertagna föremål. Den olycksaliga oceanångaren fortsätter att fascinera och attrahera publik över hela jorden. Det är en tragisk resa, en jungfrutur med dödlig utgång som aldrig tar slut.
Men när det gäller bärgad och utställd död finns också exempel på närmare hand. På Flygvapenmuseum i Linköping visas en populär och prisbelönt utställning. Den heter Hemliga handlingar – DC-3:an som försvann (recension i Utställningskritik) och fokus ligger på det hemlighetsmakeri som i kalla krigets skugga följde på den sovjetiska nedskjutningen av ett svenskt signalspaningsflygplan sommaren 1952. Det skulle dröja ett halvt sekel innan vraket blev lokaliserat och bärgat 2004. I den enorma monter som dominerar utställningsrummet visas den sargade flygplanskropp där åtta personer förlorade livet. Strax intill har museet samlat, och visar upp, ett flertal av de dödas bevarade tillhörigheter.
Dagens uppskattade museiutställning på Flygvapenmuseum är förstås något helt annat än den bärgade ångarens märkliga turné. Och då ska tilläggas att det fanns kritiska röster även när S/S Per Brahe lade till vid kajerna i städer som Jönköping, Motala och Stockholm. Delar av den dåtida publiken tyckte inte alls att det var lämpligt att visa upp, och ge tillträde till, trånga utrymmen som bara ett par år tidigare hade varit platsen för ett antal människors dödskamp. Tvärtom uppfattades uppvisningsturnén av vissa som ett osmakligt spektakel, som ett sätt att göra pengar på andras olycka och ytterligare andras sensationslystnad.
Men alla olikheter till trots finns det också sådant som förenar den först bärgade och sedan förevisade ångaren från 1922 med den utställda flygplanskroppen från bärgningen 2004. Framförallt att vi som besökare inte kan ställa oss utanför insikten om att det vi betraktar är de materiella spåren av nu döda människor. Vetskapen om att det var här de dog.
Sedan finns förstås också det som skiljer. I den nedre hallen på Flygvapenmuseum är vi långt ifrån den bärgade ångarens skamfilade yttre och, efter vad flera pressröster från samtiden hävdade, illaluktande inre. Utanför den svagt blåskimrande montern kan våra tankar gå till de döda och deras sista tid i livet; och till den långa tidrymd då de låg kvar i och utanför flygplanskroppen, djupt nedsänkta under havets yta.
På en av väggarna visas en lång rad med svartvita fotografier hur de saknade såg ut medan de ännu var i livet. Utställningen är till viss del gjord för att vi som besökare ska komma nära de döda, för att vi ska kunna relatera till dem som individer. Därför påminner den oss också om att döden utövar en säregen attraktion på de levande.
För dagens museer är föremål med anknytning till mänsklig död ofta ett känsligt kapitel. Ett särskilt problematiskt material utgör som sagt de mänskliga kvarlevorna. Skelett och andra snarlika kvarlevor berör eftersom de påminner oss om de människor som en gång varit levande. Men ofta väcker museernas innehav och förevisande också frågor av etisk natur. Varifrån kommer egentligen ben och anatomiska preparat? Är det rätt att visa upp dem? Och hur ska det i så fall göras?
Men museernas förhållande till döden är betydligt större än den specifika diskussion som omfattar de mänskliga kvarlevorna. För hur ska museer förhålla sig till de föremål och berättelser som är helt och hållet impregnerade med människors död? I likhet med de svårigheter som infinner sig i relation till förvärvandet, innehavet och förevisandet av mänskliga kvarlevor sätter också de ”döda föremålen” ljuset på en serie etiska avvägningar. Därmed är det också en fråga som många museer har anledning att återkomma till.
Innan döden, och döendet, under loppet av nittonhundratalet blev mer eller mindre bortstädad och förpassad till sjukhus och bårhus, var den döda kroppen en integrerad del av många människors vardag. Det var inte ovanligt eller främmande att se en död människa. Kanske hade en äldre, eller yngre släkting stått lik på tunet eller i något av gårdens utkylda rum. Idag ser det inte längre ut så. Trots att många människor i Sverige har en bakgrund i andra länder, med krig och svåra umbäranden, har många andra unga och medelålders människor i dagens Sverige aldrig sett en död människa.
Museernas rika utbud av berättelser och föremål med nära koppling till krig, farsoter, katastrofer och olyckor gör att vi kan bekanta oss med en skrämmande och ovälkommen död i en fullständigt trygg miljö. Lite grand som när ett besök i nöjesparken ger oss en hisnande känsla i maggropen, som försvinner i samma stund som vi kliver ur den stillastående berg- och dalbanan. Både nöjesparken och museet låter oss känna ett stygn av vår egen oro, vår egen rädsla, bara för att sedan låta oss gå vidare med våra inrutade liv.
Det museet erbjuder oss är därför sin alldeles egna variant av en nära-döden-upplevelse. Det handlar om att museerna låter oss komma nära en död människa, eller en död kropp, om så bara genom ett välbevarat skelett eller en uppsättning benrester; eller genom att visa på dödens närvaro i en livboj från Titanic eller den bärgade skeppsklockan från Estonia (tidigare Viking Sally).
Med idéhistoriska rötter till andra utställningskulturer och sammanhang fortsätter våra dagars museer att befinna sig i brytpunkten mellan lärdomsorienterad kunskapsinsamling och en ständigt lika närvarande förundran över allt märkligt som existerar, eller har funnits, mellan himmel och jord. Inte sällan har denna vilja att veta gått hand i hand med önskan att uppleva. Här finns med andra ord en kontinuitet som sträcker sig bortom artonhundratalets publika miljöer med sina utställda vaxer och historiska tablåer föreställande kungligheter, äventyrare och mördare; förbi sjuttonhundratalets uppstyrda naturaliekabinett: och ända tillbaka till renässansens vildvuxna wunderkammer och kuriosakabinett.
Med detta sagt återstår ett viktigt konstaterande. Det är i mötet med de döda och deras efterlämnade föremål och kvarlevor som historien ibland vaknar till liv – och vi känner att det kunde handla om oss. Här kan vi också hitta det starkaste skälet för varför den förevisade döden innebär en sådan lockelse för både museerna och deras besökare. Svaret på varför museer fortsätter att ägna sådan uppmärksamhet åt de döda föremålen ligger i den förening mellan kunskap, upplevelse och inlevelse som en lyckad museiutställning kan innebära. Vi blir berörda på ett närmast existentiellt sätt. Museet har påmint oss om vårt evigt mänskliga predikament, det faktum att vi alla kommer att dö.
Simon Ekström
Professor i etnologi vid Stockholms universitet och Centrum för maritima studier (CEMAS), samt författare till Sjödränkt. Spektakulär materialitet från havet (Makadam 2021).
Essä
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
