Kreativt men ojämnt om Postens historia

Postmuseums nya basutställning tar sig an postväsendets historia med en bra balans mellan fakta och upplevelser. Utställningen är kreativ och välgjord, men de utställningstekniska piruetterna hamnar lite vid sidan om exponeringen av föremål istället för att förenas med dem i att tjäna berättelsen. Utställningsprofessionerna har inte riktigt hittat varandra och fått fram en helgjuten helhet, menar Irène Karlbom Häll.

Man kommer in via en central vagnhall med gula postbilar och dito cyklar av olika modell. Musiken är suggestiv men lite jobbig och de stora vita rör ej-skyltarna skämmer mycket. Och, lite oväntat, en nytillverkad ”antik” kvinnostaty med texten ”Jag är Penelope. Husets själ.” Ingenting mer. 

Den kronologiska sekvens av salar som sedan omringar vagnhallen börjar i stormaktstiden. Vi möts av en bastant, seriefigursaktig och högst klappbar ardennerhäst som travar mot oss i ett plastigt snölandskap. 

Runt om väggarna löper en flexibel utställningsmodul i obehandlat trä som rymmer text, bilder och föremål. Den verkar vara praktisk och utvecklingsbar. Kanske lite väl många tomma lådor upptill, vilket ger en känsla av att det hela inte blivit riktigt klart. Vissa lådor förbryllar också. En antik kvinnobyst upplyst nerifrån, lite obegriplig? Är det Penelope? Ett par väldigt välgjorda små dioramor nära golvet visar småkatastrofer i postgångens barndom, brev som äts upp av svin, och postiljoner i knepiga lägen. De hade kunnat få en lite bättre placering. Vi får i alla fall bakgrunden till postväsendets uppkomst under stormaktstiden med Gustav II Adolf och senare hans dotter, drottning Kristina och förstås Axel Oxenstierna.

Det är tydligt och begripligt och texterna är bra, koncisa och lagom långa. Det är skönt att slippa de poesiliknande kortradiga utställningstexterna. Det finns en justerbar nivå i framställningen, man kan botanisera och fördjupa kunskaperna om man vill, eller stoppa på en övergripande nivå och ströva vidare. Kartor påminner diskret om bakgrund och förutsättningar, att Sverige dåförtiden även innefattade Finland och delar av Norge och Baltikum. Det syns och behöver inte skrivas. En flämtande postiljon på film i samma stil som i Nordbor adresserar besökarna direkt. Men är inte helt övertygande. Det är övertydligt och lite krystat och följs heller inte upp av några fler filmer senare i utställningen. 

Inträdet i 1700-talet markeras med pastellfärgad interiör och bild på madame Pompadour. (Franske kungens älskarinna, varför? Ulla Winblad eller någon annan Stockholmsprofil hade varit roligare som tidsmarkör.) Här lämnar man i alla fall skogen och kliver in i stad och salonger. Vi halkar också in på brevskrivandets kultur och den möjlighet den gav kvinnor att ta plats i samhällsdebatten . Kopplingen till influencervärlden idag är välfunnen.

Vi fortsätter in i ett tredje rum och befinner oss nu i tidiga 1800-talet. Här handlar det om postgången över vatten. Rummet domineras av en isbåt använd på Ålands hav. Utseendemässigt är det en svacka i utställningen. Båten liksom bara står där omgiven av avspärrande rep, i motljus och lite för stor för rummet. Det blir svårt att komma fram till montrarna bakom och intrycket blir dött, särskilt jämfört med hästen som sprängde fram i sitt landskap. Den säger inget. Den båtmodell den skymmer är mer intressant att titta på. Det påminner om ett inte så ambitiöst hembygdsmuseum. 

Nu råkar denna båt ha en både spännande och dramatisk historia, men tyvärr är det inget som lyfts fram ordentligt. Först vid andra besöket la jag märke till skylt och bild som i någon mån förklarar vad detta är. I en tidigare basutställning fick man se båten skuffas upp på isen av stiliserade figurer i full skala, det hade nog kunnat vara  en väldigt bra idé även här. Det hade matchat, rentav överträffat hästen i rum ett och det hade inte uppstått någon svacka. Kartans koppling till båten måste förklaras mycket bättre. Båten skymmer mycket annat och kommer ändå inte fram själv. Den kunde behövt lite bättre ljus, fått stå till hälften på is, nånting som visar att den är viktig. 

Jag funderar också över exponeringen av föremål. Hur placeras objekt, vilka får bästa ögonhöjd? Detaljrika modellfartyg hamnar strax under tak – utom synhåll – medan en kikare på ben och flera likadana kaggar får en kanonplacering i bra tittnivå. Skyltar med text sitter långt ovan läsbar höjd. Man kan också verkligen göra mer av montrar än så här. Tänk vad lite kvinnohår kunnat göra i den monter som beskriver tricket att skicka in sånt i vantar för att göra dem vattenavvisande.

Nånstans verkar inte kompetenserna samarbetat riktigt, det är som att alla kört sitt eget race. Det skaver både här och där men kanske allra mest i detta rum som annars skulle kunna vara väldigt spännande med tanke på ämnet.

Nästa del är desto roligare, i ett mörkt rum får man se ett antal oöppnade brev projicerade på väggen, när man rör ett av dem upplöser det sig i atomer! Vi kastas in i brevskrivarens värld genom utmärkta inläsningar och projicerade rader i en modifierad lättläst handstil. Här har någon verkligen gjort ett urval och lyft fram godbitarna – och vågat spejsa ut i gestaltningen. 

När vi sliter oss från denna audiovisuella fest och kliver in i det sena 1800-talet kommer en ny sådan fest i form av en järnvägsvagn där post sorterades ”on the road”. Filmade snölandskap i svartvitt passerar förbi utanför tågfönstren, kaminen glöder och underbar musik kompletterar den fina miljön. Brev som man kan röra och fler, riktiga, bakom glas. Väldigt lyckat! Utanför tågvagnen: uniformer och persedlar som visar posttänstemannens status. Den antika bysten dyker upp igen, men har nu fått ett levande ansikte projicerat på sitt eget vita, ögonen rör sig. Fortfarande obegripligt, dock.

I vanlig ordning försvinner en del av magin när vi träder in i 1900-talet, men ersätts av igenkännande och humor. Reklamfilmer, brevvänner… miljöer man minns. Här hittar man filmpärlor med Ernst-Hugo Järegård och Roy Andersson och en efterlängtad utklädningshörna. Trots detta är det nog denna del jag hade knaprat på om det kunnat ge isbåten en bättre inramning utan att göra avkall på resten av historien om post till sjöss. Närliggande historia, det vi medelålders minns själva, det kommer att visas på museerna tids nog, vi behöver inte hasta med att redovisa den. Sista delen som behandlar postens avveckling och delegering till ett närlivs nära dig hade kanske helt enkelt kunnat utelämnas. Det vi nyss lagt bakom oss är svårt, vi har inte riktigt distans till det. 

Men. Trots en del invändningar en är detta en välgjord, kreativ och lättillgänglig utställning som tar grepp på en institutions utveckling och håller en bra balans mellan fakta och upplevelser. Med flera riktiga höjdpunkter och ett par svagheter. 

Framförallt tror jag, och här är museet i gott sällskap med många andra, har professionerna inte riktigt hittat varandra och fått fram någon riktigt helgjuten helhet. De utställningstekniska piruetterna har hamnat lite vid sidan om exponeringen av föremål istället för att tjäna dem. Och föremålen står lite och dräller istället för att få visuell hjälp att berätta den historia de bär på. 

Vid utgången möter jag Penelope igen och utan att jag vet varför börjar hon prata. En högljudd grupp besökare gör att jag missar hälften, och sen är det lögn att lura ut hur man få henne att upprepa konststycket. Jag springer fram och  tillbaka och försöker få henne att prata igen, men icke. Personalen säger att det nånstans sitter en fotocell men med nån sorts tiominutersspärr. Jag väntar och väntar och trampar och trampar i hopp om att få igång henne. Men icke. Men då hör jag något annat! Ett gäng postlådor sjunger i olika stämmor, luckorna gapar, var och en har sitt tonläge – en barbershopkör!

Detta sista är ett så underbart charmigt tilltag att jag bara smälter! Allt är förlåtet. Mer sånt.

Och där tog Penelope äntligen till orda:

”Oroa er inte för postens framtid!” säger hon. ”Era brev kommer alltid att hitta rätt adress.”

Irène Karlbom Häll

Läs även Sofia Dahlquists recension av familjeutställningen Postis.