Vardagsminnen av ”folkhemmet” i Kortedala

I en helt vanlig lägenhet i Göteborg bevaras minnen från femtio- och sextiotalets Sverige. Enkla föremål som telefonkataloger, stegpallar och örngottskrusare gör det möjligt att välja bort ytlig nostalgi och politiska idealiseringar av det som kommit att kallas ”folkhemmet”, menar Peder Lindgren-Björfjäll.

I ett hyreshus i Göteborgsstadsdelen Kortedala ligger ”Kortedala museum”. Kortedala växte fram på 1950-talet och är ett exempel på de ABC-städer som tillkom i Sverige under femtio- och sextiotalet. Tanken med byggandet av områden som dessa var att skapa väl fungerade satellitstäder där arbete (A), boende (B), och centrum (C) försåg de boende med ett liv där vardagens bestyr sammanfogas till en hanterlig helhet präglad av god samhällsservice. I ett bredare sammanhang kan Kortedala ses som ett tydligt uttryck det svenska folkhemmets glansdagar med dess uttalade ambition att förbättra svenskens livsvillkor. 

Eftersom museet ligger som det ligger är anonymiteten slående. Det enda som visar på museets existens är den skylt som är placerad vid porten. Är man mindre uppmärksam signalerar en vanemässig hjärna att skylten annonserar om en liten affärsverksamhet eller en pågående lägenhetsvisning. En märklig känsla infinner sig när man går in genom porten och tar halvtrappan upp till museilägenheten. Ytterligare en gång behöver man ställa om hjärnans vanor som nog helst vill berätta att man är på väg för att besöka någon boende i huset. När dessa små mentala hinder väl är avklarade stiger jag in i lägenhetens hall och tar av mig skor och jacka och välkomnas av de två guider som visar museet för allmänheten under tre timmar på söndagar. 

Lägenheten består av två rum och kök och är inredd under åren 1955–1965. Att gå runt är som att gå husesyn i en svunnen närtid – en husesyn där man tillåts röra föremålen. Den besökare som förväntar sig ett mer konventionellt museum med montrar, förklarande texter och ett narrativ får alltså söka sig annorstädes. Ett förväntat grepp för ett lägenhetsmuseum hade annars varit att förse besökaren med biografier över de människor som någon gång bott i lägenheten. Avsaknaden av detta grepp gör att man istället möter ett generaliserat femtio- och sextiotals-”vi”. På hatthyllan i hallen finner man bland annat en keps med det gamla Televerkets symbol. I köket står en stegpall, tidstypiska matvaruförpackningar i skafferiet, på bänken en köksassistent, över denna de väggfasta små lådorna för torrvaror. I vardagsrummet står en bäddsoffa och bredvid denna ett satsbord med en kobratelefon. Teven och radion har sin självklara plats. I bokhyllan står jubileumsglas från fotbolls-VM 1958 och tidstypiska boktitlar. Beger man sig in i barnrummet hittar man de självklara leksakerna och ett sminkbord med tidstypiska skönhetsprodukter. 

En mer saklig beskrivning av museet hade kunnat bestå av att i detalj berätta om alla dessa föremål som en gång i tiden var allmängods i människors lägenheter. För även om en stor del av poängen nog är att botanisera bland dessa ting ur vardagen så är det inte enbart föremålen i sig som gör museet givande och roligt (även om det är kul att kolla gamla matvaruförpackningar). Snarare är det lägenheten i sig, besökssammanhanget och området Kortedala som skapar en helhet värd att reflektera över. 

Vad går det då säga om sammanhanget? Tack vare den lilla yta som museet har så är det lätt att hamna i samspråk med andra besökare om något föremål eller företeelse. Ett danskt medelålders par frågar mig vilken symbol som är fäst på kepsen som ligger på hatthyllan – ”jag tror det är gamla Televerket” – och hoppas att jag har rätt. Samma danskar har tidigare under mitt besök noterat min spontana glädje av att ha hittat min gammelmorfar och min mammas morbror i telefonkatalogen från 1955. Det är med viss spänning och förväntan jag bläddrar fram namnet. Jag kan inte komma ihåg senast jag bläddrade i en telefonkatalog.

Min gammelmorfar Algot Langert bodde på Gibraltargatan 14 i centrala Göteborg. Spåren av honom finns i telefonkatalogen anno 1955. Jag har själv fragmentariska åttiotalsminnen av lägenheten. Guiden som erbjudit mig att bläddra i telefonkatalogen berättar att min spontana reaktion av förtjusning och sentimentalitet inte är ovanlig, ”de flesta reagerar på detta vis!” I en annat samtal guiden har hör jag hur hon berättar om en besökares entusiasm över stegpallen i köket. Hon konstaterar lite förundrad men också vant hur ett ”banalt” föremål som detta kan generera en sådan iver. Frågan är om det egentligen är så märkligt. Det är ju i vardagen våra minnen är rotade. Enskilda händelser må sticka ut men allt som oftast försöker man nog reda i hur man hade det i det stora hela. Minnen av alla dessa alldagliga ting är en del av detta minnesskapande. Mitt samtal med guiden fortsätter i barnens rum där sminkbordets innehåll undersöks i detalj. Vi går även igenom linneskåpet, avhandlar mangling och får en demonstration av örngottskrusaren. I detta samtal deltar även ett par i övre medelåldern. Vi glider över i en diskussion om hur hårdkodade ”flick- och pojklekar” egentligen var. Diskussionen har sin bakgrund i att det på gården fanns en anställd ”lektant” som ansvarade för de gemensamma leksakerna och att saker och ting inte gick över styr. Dock blev det aldrig utrett i vems regi lektanten utförde sina sysslor.

Givet denna rosiga beskrivning av besökssammanhanget måste även kritiska frågor ställas. Kan man i stället se det ”banala” ur ett mer icke-romantiserande perspektiv? Är det bara en grupp av besökare som går runt och berättar lösryckta anekdoter för varandra, som inte har någon större betydelse än just där och då? Så kan nog vara fallet för en mer skeptiskt lagd person än jag själv. Men kanske går det att avläsa en större betydelse av denna lägenhet. Det är bara titta på det bredare historiska sammanhanget och vad lägenheten kommit att symbolisera: folkhemsepokens glansdagar. 

Folkhemmet som begrepp är luddigt; ibland är det som att allt som skedde i Sverige under en stor del av nittonhundratalet är uttryck för ”Folkhemssverige”. Genom att det är luddigt blir det också omstritt. Ett belysande exempel är den kritik som historikern Kjell Östberg 2018 riktade mot Historiska museets basutställning Sveriges historia och dess beskrivning av denna tidsperiod. Enligt Östberg reduceras denna epok av social utjämning i museets beskrivning till något som i slutändan blev för dyrt och byråkratiskt. Det som lyfts fram (i Historiska museets utställning) är istället steriliseringen av ”icke-önskade” element som ej passade in i det skötsamhetsideal som rådde. ”Folkhemmet” bör främst förstås som ett omstritt begrepp för vår historiska självförståelse snarare än ett fastslaget historiskt faktum. Det är ingen slump att ”Folkhemmet” som en metafor för en stor del av Sveriges 1900-talshistoria tar fart först när välfärdsreformerna och den ekonomiska tillväxten börjar avta på sjuttio- och åttiotalet. 

Historikern Nils Edling (2013) pekar just på att begreppet ”Folkhemmet” som en organiserande princip för det socialdemokratiska välfärdsbyggandet varken hade den mobiliserande och retoriska kraft stora som det av eftervärlden har förärats. Dåtidens socialdemokratiska samhällsbyggare använde det mer tydliga begreppet ”välfärdspolitik” kopplat till konkreta reformer för att vinna politisk makt och inflytande. Om man vill dra på ytterligare växlar går det istället se folkhemmets ökade popularitet och användning som ett uttryck och sökande efter ”svenskens” föreställda nationella gemenskap. Detta menar idéhistorikern Jenny Andersson, som tar argumentet ett steg till och menar att den ekonomiska krisen på nittiotalet utgjorde ett sorts nationellt trauma då arbetslösheten steg och en expansiv välfärdspolitik ej längre var möjlig. Om den nationella självbilden fram tills dess formats av lyckade kompromisser, förbättrad levnadsstandard och fredlig samhällsutveckling är det inte konstigt att problem uppstår när denna självbild krackelerar. Kanske bör begreppet ”Folkhemmet” istället ses som ett uttryck och metafor för traumahantering snarere än som en beskrivande term för en historisk tidsperiod.

Kanske kan det uppfattas som teoretiskt långsökt att försöka att koppla denna korthuggna diskussion om ”Folkhemmet” till mitt museibesök. Jag och mina medbesökare på går ju inte runt i lägenheten och diskuterar upplevelser och tolkningar av denna historiska epok. Men trots allt så befinner vi oss ju i en stadsdel som är ett konkret uttryck för och en levande ”lämning” av socialdemokratisk välfärdsiver uttryckt i bostadspolitiken. En välfärdspolitik som i lägenheten transformeras till en version av folkhemmets kulturarv. 

Efter dessa mer begreppsmässiga funderingar är det på sin plats att återgå till den konkreta miljön i lägenheten och ställa fler frågor om dess föremål. Kan stegpallen i köket, leksakerna i barnens rum, kobratelefonen på satsbordet och matvarorna i skafferiet upplevas som ytlig folkhemsnostalgi?  Personligen är jag tveksam inställd till hur vissa föremål av eftervärlden föräras en nostalgisk glans. Särskilt då det i vår samtid kan betraktas som en del i ett självmedvetet stylande, där lägenheten och dess inredning tenderar att bli identitetsskapande kapitalvara och statusmarkör men än något annat. Det ligger något lågmält provocerande i allt detta. För egen del upplever jag ingenting av denna ytliga nostalgi i på ”Kortedala museum”. I ärlighetens namn fanns det nog aldrig någon risk för det. En stor del har att göra med den chosefria stämning som guiderna bidrar till. (Hade jag istället mötts av en yngre guide utklädd till någon slags ”folkhems-arketyp” blev jag nog varit lite mer frågande.) Vi pratar varken om designhistoria, föremålens estetiska kvalitéer eller liknande aspekter som kan bidra till att enskilda föremål placeras i nostalgins Pantheon. Vi pratar om minnen av funktion och praktik: om att krusa örngotten ett i taget, om att mangla lakan, om att sminka sig och att vara barn i en av dessa ABC-stadsdelar. 

Så var det mitt eget personliga minne i form av Algot Langert på Gibraltargatan 14 som jag aldrig träffade. Han tog tydligen aldrig längre promenader än till Trädgårdsföreningen, en sträcka på 1,5 km. Så lyder i alla fall släktskrönan. Hade han valt att ta längre promenader kanske våra liv kunnat korsas? Vem vet. Återigen: är detta att romantisera och övertolka betydelsen av alltför vardagliga företeelser? Det går säkert tycka olika om den saken. Själv är jag grundad i min egen övertygelse om att jag tycker detta både är intressant, lärorikt och roligt. Men framför allt viktigt. För om man så vill går det att dra ytterligare lärdomar av Kortedala museum.

Folkhemsnostalgi är inte enbart att vurma för enskilda föremål, stickningsmönster eller inredningsdetaljer. Det finns även en politisk dimension av denna nostalgi som upphöjer Sveriges femtiotal till en gyllene era av social gemenskap baserat på etnisk homogenitet (Elgenius, Rydgren). Det är ingen slump att Sverigedemokraterna mobiliserar väljarstöd genom att spela på känslor på att denna ”gyllene era” gått förlorad, men att den kan och bör återerövras med politiska medel. Folkhemmet tar den form av historisk efterhandskonstruktion som Nils Edling beskriver. I denna version förmedlas en idealbild av det förflutna i sverigedemokratisk tappning där den ”etniska homogeniteten” blir grundvalen för det ”goda samhället”. Välfärdspolitik blir då av underordnad betydelse. Går man på Jenny Anderssons argumentation att de sociala förändringarna på nittiotalet utgör en form av nationellt trauma är det inte alltför långsökt att se hur skickligt partier som Sverigedemokraterna använder sig av traumabearbetning i sitt politiska budskap. 

Vad är då problemet med detta? Vad är det för fel med att konstruera idealbilder av det förflutna som inspiration till visioner för framtida handling? Förutom det uppenbara faktum att idealbilder tenderar bli förljugna, exkluderande och tråkiga så berövar vårt förflutnas mer finmaskiga nät av erfarenheter. På Kortedala museum projiceras inte folkhemmet i form av ytlig föremålsnostalgi eller någon chauvinistisk vurmande för gyllene epoker. Här råder småprat om vardagslivets förutsättningar och göromål. Här föder alla gamla föremål viss melankoli över att tiden faktiskt passerar och saker och ting åldras och förändras vare sig man vill det eller inte.  Det är med andra ord svårt att forma sig en idealbild av åren 1955–1965 som här får sin levande men museala gestalt. Det behövs museer som dessa där man tillsammans med andra kan skapa projektionsytor för våra minnen – hur banala och vardagliga det än må vara. Platser som dessa kan bli en motståndsficka både för ytlig föremålsnostalgi och skeva idealbilder av det förflutna. Intressant är också att tänka på om ett liknande museum i framtiden kommer uppstå som skildrar en annan historisk tioårsperiod i vår relativa närtid. Vad kommer man då prata om? Vilka gemensamma beröringspunkter besökare emellan kommer finnas? Kommer denna period av eftervärlden ses i ett större historiskt sammanhang av speciellt slag? Svårt att svara på men kul att fundera över. 

Peder Lindgren-Björfjäll

Läs även Kerstin Parkers recension av museet: På besök hos 50-talet i Utställningskritik #1 2020.