Signalgul sifferlek hos Tekniska i Tensta

Med sin nyöppnade filial i gamla Tensta gymnasium vill Tekniska museet göra matematik till något lustfyllt, lekfullt och visuellt slående. Mattias Berg hade gärna sett mer föremålsmagi, men applåderar museets satsning på barn, unga och ovana museibesökare – och på att göra matematik till en del av kulturhistorien.

Det finns två skolämnen som kan skrämma mer än locka. För många skapar en livslång aversion – och det är matematik och idrott. Procenträkning eller hopp över plint tycks då ofta ha varit en traumatisk erfarenhet.

Det ena traumat har Tekniska museet bestämt sig för att förebygga. Med sin nyöppnade filial i Tensta vill man inspirera barn, unga och vuxna att lära sig matematik utan stress. Göra algebra och trigonometri till lek eller allkonstverk. Målet är att skapa ett ”tekniskt kulturhus”.

På köpet följer ett antal utmaningar. En av dem är själva flytten, första gången ett nationellt museum tar permanent plats i en förort. Att få ut museet och in en ny publik. En annan utmaning är att göra museibesökare intresserade av matematik. Och det motsatta: att dra matematikintresserade till museet.

Redan ovanför trappan i det som tidigare var Tensta gymnasium, en 1980-talskoloss av synnerligen högt kulturhistoriskt värde enligt Stadsmuseets klassificering, visar sig strategin. Koden är signalgul. Museiytan ett bad av färg och form för att locka mer än chocka. Här ska alla vara välkomna. Detta är inte farligt, utan fantasifullt och fantastiskt. 

Och matematiken är ju sådan i sig. Som kulturjournalist med intresse för naturvetenskap har jag dock slagits av hur få kolleger som delar min fascination. Dels eftersom grundläggande kunskaper även om detta fält nog bör ingå i en allmänbildning värd namnet, dels eftersom man missar så mycket om den delen av kulturhistorien väljs bort. Inte sällan på grund av dessa mer eller mindre skakande erfarenheter från skolan.

På många sätt är jag alltså en tacksam publik för Tekniska museets filial i Tensta. Å andra sidan motsatsen. Den primära målgruppen är barn och unga, det råder ingen tvekan om att detta är minst lika mycket en utbildningsplats som museifilial. Från de brokiga godisbönorna strax innanför ingången, där man ska gissa antalet och tillräckligt många kan illustrera begreppet Massans visdom: att gissningarnas genomsnitt ofta blir häpnadsväckande korrekt. Till ”Space Station Junior”, ett separat utrymme där man kan uppleva sambandet mellan rymd och matematik i simulerad miljö. 

Övergripande handskas Tekniska museet i Tensta infallsrikt med hela utmaningen, under ledning av kreativa direktören Fanny Aupeix – som själv satt i lokalerna medan detta var ett bibliotek på Tensta Gymnasium. Med säker sikt framåt har man klarat balansen mellan målgrupper. Mellan vana och ovana besökare, matematiken som form och innehåll, liksom det klassiska museidilemmat med upplevelse kontra undervisning. 

Fokus ligger ändå på just undervisning, om än lekfull, av barn och unga. Och hur det ska fungera i praktiken går inte att bilda sig en rättvis uppfattning om innan Tekniska museet i Tensta har fått verka en tid. Med bland annat planerade mattekonvent för gymnasister och pedagoger på plats. 

Men det finns mycket att lära även för en vuxen publik. Kanske framför allt i den rikt illustrerade odyssén över matematikens världshistoria på väggarna vid entrén. Den som började med det så kallade Lebombo-benet, som hittades inuti en grotta i södra Afrika och anses vara drygt 40 000 år gammalt. Där förmänniskor ristade in 29 streck för att kanske räkna antalet dagar i en måncykel eller pricka av djur i en flock. Vidare framåt över för oss mer kända europeiska hållpunkter som Pythagoras  – vars berömda sats tydligen var känd redan 1 300 år före honom själv, får jag lära mig här – samt Newton och Leibniz som på 1600-talet formulerade universums lagar matematiskt. 

Och världen blir liksom exponentiellt större med matematikens hjälp. Vårt siffersystem är förstås arabiskt, medan nollan började användas av Mayafolket i Centralamerika tusen år innan den kom till Europa. Och den sista skylten på vår odyssé berättar att iranska Maryam Mirzakhani 2014 blev den första kvinnan att tilldelas Fieldsmedaljen, ”matematikens Nobelpris”.

Texterna brukar vara en prövning för museer och besökare. Antingen alltför pedagogiska, ibland med moraliska pekpinnar, eller alltför självklara och beskriver exakt vad vi själva kan se. Eller också är de helt frånvarande och får sökas med streckkoder eller lätt desperat klickande på bildskärmar.

På Tekniska museet i Tensta är texterna väl avvägda och välskrivna, på tydliga skyltar som adderar till den visuella formen. Rött på vitt i kontrast till golv och inredning i signalgult. Dessutom mer omfattande än på de flesta svenska museer nuförtiden. Emelie Reuterswärd, gymnasielärare i matematik som även står bakom ett antal läromedel, guidar oss lagom långt in i varje delämne.

Annars handlar det här mer om att lösa än att läsa. Med fantasi och snille klara, eller i varje fall förhålla sig till, frågorna som dyker upp längs vägen in i museiytan. Enskilt eller i grupp, på egen hand eller med ledning av lärare och museipedagoger. Kan ramsan Ole Dole Doff användas som slumpgenerator? Hur mycket mer information än ett vanligt bibliotek rymmer Internet?  

Men det jag själv blir mest slagen av på Tekniska i Tensta är nog stickmaskinen i storformat skapad av byrån RSKA, Research Studio for Knit and Architecture. Ett sätt att i realtid demonstrera sambandet mellan matematik, textil och mekanik – som dessutom anknyter till det handarbete som ofta har en djup förankring bland boende i Tensta med omnejd.

Kanske är det tydligaste signalen om att ett nationellt museum nu har flyttat en filial till förorten. Frågan är dock om detta verkligen är en museifilial. På Tekniska i Tensta saknas ju två av det klassiska museets tre uppgifter: det har varken samlingar eller egen forskning. I stället får jag känslan av en sprakande utställning inuti den gigantiska och tills nyligen övergivna byggnaden.

Det finns alltså gott om ljus och luft, vilket kan vara ett museologiskt dilemma. Paradexemplet på det är väl Nordiska museets enorma entréhall, som sannerligen är för stor för sitt eget bästa. Jag kan också förstå att man inte velat skapa någon museal känsla och därmed kanske stöta bort ungdomar och ovana besökare. Här finns ingen teatral belysning, ingen mystik, utan mest en inbjudande öppenhet. 

Ändå är väl detta min enda riktiga invändning mot Tekniska i Tensta. Jag saknar atmosfären. Den speciella laddning som även matematiska föremål, givetvis, kan skapa – för att locka kanske mindre lekfulla personer in i den här världen. 

Vad som finns i den vägen väcker mersmak. Ett par dunkelt ljussatta montrar med bland annat en kryptograf från 1920-talet, en bärbar dator som användes av nätaktivister under den arabiska våren 2010 och en ståtlig brevvåg med dubbel pendel från postgångens tid. Men, framför allt: en underbar liten platta med uträkningar på kilskrift. Som enda objekt mot mörk bakgrund i en stor monter. Upphittad i Babylons ruiner, ungefär 2 500 år gammal.

Där känner jag suget. Allt det som fick mig själv att som ung dras in i matematiken, förlora mig, några år. Och som påminner mig om att matematiker genom historien har sökt skönheten i nästan lika hög grad som konstnärer och kulturpersonligheter. Den vackraste lösningen på ett klassiskt problem. Enklast möjliga, uttryckt i en sats eller en formel med minimalt antal variabler. 

Jag vet inte hur ett museum över detta skulle se ut, mer exakt. Men kanske något som visualiserar även matematikens nästan farliga natur. Suggestionen, gåtorna som pockar tills man knappt kan tänka på annat – och därmed lockar besökare som söker en annan typ av mindfulness. Som kan skapa något av den laddning just detta ämne har. Nog mer än något annat i hela läroplanen.  

Men Tekniska i Tensta har alltså sin största målgrupp bland barn och unga, samt en mer pedagogisk profil. Med detta fokus är allt snyggt gjort och tänkt. Man anknyter till den dominerande och ibland lite tjatiga Science Center-trenden, i Sverige introducerad av framför allt Tom Tits i Södertälje för ett antal år sedan. Men fördjupar den samtidigt genom de utförliga texterna och vissa magiska föremål ur vetenskapshistorien. 

Så sammantaget vill jag helt enkelt applådera satsningen och lansera följande lilla teorem: Museum + Matematik = Sant. Vilket skulle bevisas.

Mattias Berg

Mattias Berg är frilansande kulturjournalist. Han har arbetat länge på Sveriges Radio, bland annat som kulturchef, och på tidningar som Dagens Nyheter och Expressen. En av hans specialinriktningar är museer – bland annat med programserien Museernas hemligheter i SR.