UEForum #4 2009, Recensioner

Trådlöst och blodfattigt om kriget 1809

1809 – Rikssprängning och begynnelse
Livrustkammaren, Stockholm
090607–100110
 
Producenter: Per Sandin (Livrustkammaren)
och Helena Edgren (Finlands nationalmuseum)
Utställningsarkitekt: Tomi Nikander
Projektledare: Åsa Marnell
Utställningsassistenter: Ebba Engström och Martin Skoog
Grafisk formgivning: Tomi Nikander
Snickeri: Lennart Liwerstrand och Jakob Thafvelin
Utställningsbygge: Jakob Thafvelin, Lennart Liwerstrand, Inger Eiserwall, Jose Miguel Tur Pastor och Johan Risberg
Teknik och ljus: Lennart Liwerstrand


Den finsk-svenska produktionen, 1809 - Rikssprängning och förnyelse, har vernissage i Stockholm.Foto: Livrustkammaren
Den finsk-svenska produktionen, 1809 – Rikssprängning och förnyelse, har vernissage i Stockholm.
Foto: Livrustkammaren

I utställningen “1809” visas omkring 500 föremål. Vem som helst förstår att det inte är lätt att organisera ett så omfattande material. Vi inser också att komplexa historiska händelser knappast låter sig utredas på något rättvisande sätt utan bistånd av långa utställningstexter. Men det är ju faktiskt detta som borde vara utställningsproducentens profession, att iscensätta kunskapen och levandegöra fakta!

Det har gått 200 år sedan Sverige avsatte en kung och förlorade sin östra rikshalva i Finska kriget. Att dessa historiska händelser av våld, svek, nederlag och nationell förödmjukelse knappast kan firas med ett jubileum säger sig självt, men ett märkesår kan vi behöva för att minnas det förflutna. 

Vid närmare betraktande finns det nog en del att fira i alla fall. Både för Finland och för Sverige ljusnade det avsevärt när kriget brutit upp gränser och byggt nya allianser. Till exempel blev de svenska förbindelserna med Ryssland riktigt vänskapliga, efter många år av krig och “rysskräck”. 

Bland alla officiella evenemang kring märkesåret finns förstås en påkostad utställning. Den heter 1809 – rikssprängning och begynnelse och visas nu på Livrustkammaren i Stockholm. “1809” är samproducerad med Finlands nationalmuseum och beskyddas av vår kung Carl XVI Gustaf och Finlands president Tarja Halonen. 

Redan i entrén möts man av en försmaksmonter med en halverad, sargad kanonkula från slaget vid Oravais och i trappan upp till utställningen hörs kanonmuller. Det ska sedan följa mig in i det första rummet (av fem) som en hotfull och påträngande ljudkuliss. Men både kanonkulan och mullret är vilseledande, för den här utställningen visar sig vara allt annat än suggestiv. 

Man kan fråga sig hur hårt besökaren ska behöva anstränga sig för att få en minnesvärd upplevelse på museet. Själv var jag matt när jag stapplade ut därifrån. Särskilt på tre punkter ställer jag mig kritisk till de val producenterna har gjort. För det första är “1809” sitt ämne till trots häpnadsväckande blek och blodfattig. Jag saknar känslorna, människoödena, berättelserna. För det andra verkar ambitionen att få med “allt” snarare dölja de historiska sambanden än avtäcka dem. Och för det tredje fattas den hierarki som kunde ha lyft fram några föremål på andras bekostnad för att på så sätt skapa en dramaturgi.

Det är luftigt och smakfullt hängt, men rytmen är jämn som i ett skyltfönster. Målade porträtt och satirteckningar, vapen och små minnespengar, uniformer och möbler, kartor och fredsfördrag, tacksägelser som lästes upp i kyrkorna efter vunna slag och vår avsatte kungs bittra memoarer, von Stedingks snusdosa och Napoleons portfölj, högt och lågt om vartannat. Sjukhusskjortorna sydda av gardintyg åt sårade soldater är fascinerande i sin flowerpower-stil men man får ändå inte grepp om den historiska kontexten. Hur det ena föremålet samspelar med det andra förblir en gåta.

Den här montern förvirrar betraktaren. Till höger ser vi den uniform som Gustav IV Adolf bar när han arresterades av Adlercreutz. Textskylten beskriver denna händelse och under ser vi kungen. Men det stora porträttet i mitten visar oväntat Adlersparre! Som inte var närvarande.Foto: Pia Cederholm
Den här montern förvirrar betraktaren. Till höger ser vi den uniform som Gustav IV Adolf bar när han arresterades av Adlercreutz. Textskylten beskriver denna händelse och under ser vi kungen. Men det stora porträttet i mitten visar oväntat Adlersparre! Som inte var närvarande.
Foto: Pia Cederholm

För att orientera sig i “1809” är man helt beroende av häftet med föremålstexter. Det häftet är dock ingen pålitlig lots. Föremålen är numrerade med upp till fyrsiffriga tal, men skyltarna är så diskreta att de ibland är svåra att hitta. Dessutom möter besökaren inte alltid föremålen i nummerordning, varken i montern eller i häftet. Två roliga satirteckningar med kungen på Gripsholm (givetvis utan förklaring) har nummer 3.44 och 3.45 men sitter ihop till en triptyk med en annan satir som har nummer 3.53. Gissa om man bläddrar förtvivlat i häftet, ibland förgäves! 

Utställningen rymmer inte mycket som får mig att ana den vanmakt de enskilda soldaterna måste ha känt när armén fick order att retirera till Österbotten, med vetskapen om att hustrur, barn och gamla föräldrar var utlämnade på nåd och onåd åt anstormande kosacker. Jag får inte uppleva de där trettio minusgraderna från krigets första morgon, eller ångesten innanför murarna på Sveaborg före den svårbegripliga kapitulationen, eller det katastrofalt undermåliga hälsoläget för den svenskfinska armén där fler dog av svält, dysenteri och tyfus än av kulor. Föremålen finns där, bilderna också, men ändå är sinnligheten obefintlig. Det är prydligt, stelt, korrekt och kliniskt.

På baksidan av en monter råkar jag få syn på tre lågt hängande Goya-etsningar ur serien med det spanska frihetskrigets fasor (och i skuggan under ramarna urskiljer jag till sist katalognumren). Dessa fina konstverk hade varit värda en mer framträdande placering i utställningen, trots att de inte skildrar rätt krig. Allt skulle kunna få sin förklaring om man förstod på vilket sätt Napoleon verkar som en magnet i bakgrunden, hur varje krig och varje fred i Europa vid den här tiden har en koppling till Frankrike. Men det pusslet får utställningsbesökaren lägga själv. Foto: Pia Cederholm
På baksidan av en monter råkar jag få syn på tre lågt hängande Goya-etsningar ur serien med det spanska frihetskrigets fasor (och i skuggan under ramarna urskiljer jag till sist katalognumren). Dessa fina konstverk hade varit värda en mer framträdande placering i utställningen, trots att de inte skildrar rätt krig. Allt skulle kunna få sin förklaring om man förstod på vilket sätt Napoleon verkar som en magnet i bakgrunden, hur varje krig och varje fred i Europa vid den här tiden har en koppling till Frankrike. Men det pusslet får utställningsbesökaren lägga själv. Foto: Pia Cederholm

Katalogen för nästan 200 kronor visar sig efteråt vara en guldgruva, med riktigt spännande läsning och bilder som man kan studera på nära håll. Fast om det räcker med att läsa en bok, vad ska vi då med utställningsmediet till? För att besökaren ska kunna ta till sig den historia som föremålen symboliserar måste tingen ordnas enligt en hierarkisk princip. Besökaren ska steg för steg lockas fram till ett fåtal höjdpunkter och spåret dit ska vara lätt att följa. Men här är den röda tråden svag. Alla föremål får ungefär samma vikt. Godbitarna försvinner i mängden. 

Där ligger ett obetydligt litet metallverktyg, vad kan det vara? Om man inte läser på så missar man att det är den trepaneringsborr som användes för att tömma von Döbelns huvud på benrester efter den kula han fick i ett tidigare krig. Hans egenhändigt ritade teckning av operationen finns med, men hans porträtt med det svarta pannbandet som sedan alltid dolde ärret hänger i montern mittemot. Det här är ju en spännande historia, varför inte berätta den? En liten droppe blod hade gjort all pedagogisk skillnad i världen. Och intill bilden på den stilige ryssen Kulneff, han “som kysste och som slog ihjäl med samma varma själ” enligt Runeberg, kunde just det citatet ha stått att läsa. 

De färgstarka skrönorna från Fänrik Ståls sägner lyser med sin frånvaro men också det skakande allvaret uteblir. Jag kan inte låta bli att undra om utställningsbyggarna själva har insett hur omvälvande dessa historiska händelser var – och är. Dagens Sverige och Finland började 1809. På den svenska tronen sitter alltjämt ättlingar till Napoleons marskalk Jean Baptiste Bernadotte, han som osannolikt nog blev Karl XIV Johan av Sverige. Det borde vara självklart för ett museum att lyfta fram historiens koppling till nuet, till oss.

Vi behöver diskutera hur den här ängsligheten påverkar museernas estetik. Tråkigt korrekta utställningar motiveras ibland med att målgruppen skulle vara de mer intresserade besökarna som vill upptäcka föremålen på egen hand, utan publikfriande lättsinne och pedagogiska tillrättalägganden. När ska någon våga säga att det där är en myt? Också den som har extraordinära förkunskaper är betjänt av att utställningen överraskar med en djärv scenografi. Nya perspektiv blir synliga först när man vågar arrangera föremålen så att de både tjusar ögat och utmanar tanken.

Text: Pia Cederholm

Pia Cederholm är pedagog och författare. Hon läser magisterkursen i konst- och museipedagogik vid Stockholms universitet. Hemsida