Med barn på utställning, Utställningskritik #4 2019, Recensioner

Med barn på Livrustkammarens nya basutställning

Livrustkammaren, Sveriges äldsta museum, med en samling av föremål som skildrar Sveriges kungliga historia, har efter 40 år med nästintill samma innehåll och utseende uppdaterat sin basutställning. Rustningar, svärd, klädnader, medaljer och mer samtida dräkter och uniformer slåss om uppmärksamheten i valven under Stockholms slott. Livrustkammarens signum, den uppstoppade hästen Streiff, Gustav II Adolfs stridshäst vid slaget vid Lützen, finns kvar som en vålnad ur en svunnen tid av Sveriges stormakt. 

– Kolla här, en riktig hjälm att ha på sig! Den första station i utställningen som jag och barnen, 6 och 11 år, fastnar vid är inte oväntat en interaktiv del av rum 2 (vilket skildrar frihetstid och revolution, 1721-1809). Ett fastkedjat svärd att hålla i på riktigt och en hjälm som går att dra på huvudet (om man inte lider av klaustrofobi vill säga) blir en bra start för nyfikenhet kring rustningar. 11-åringen hittar snabbt fram till skärmen med en 3D-modell av en rustning som går att snurra på, zooma in och undersöka från alla håll och kanter. Jag måste i vanlig ordning fråga hur man gör, medan barnen vant interagerar med skärmen och fattar direkt. Utställningen innehåller andra interaktiva stationer som inte bara går att se, vrida och känna på, utan vi kan även lukta oss till tidstypiska dofter som hästdynga, brandrök, krut och blod. Mycket äckligt, konstigt och skumt, men spännande enligt båda barnen. 

3D-modell av en rustning. Foto: Utställningskritik.

Den nya utställningen är kronologiskt uppbyggd under 500 år. Från Gustav Vasa till nutid vandrar vi genom salarna, vilka sträcker sig längre och längre in under slottet. I rummen återfinns föremål från olika tidsepoker, alla med en rubrik och angiva årtal som: Vasatiden, Självständighet och maktkamp, 1521–1611, Sverige expanderar – militärt och kulturellt, 1611–1654 eller Nationalism och nya ideal, 18091914. 

En stor skillnad från tidigare basutställning är att nu får drottningarna och prinsessorna ta plats, inte endast som fruar och barn utan i sin kontext och ställning som makthavare. Prinsessan Sofia Magdalenas brudklänning, placerad i en central monter är ett mycket intressant klädesplagg enligt 6-åringen. Vi stannar länge och undersöker. – Hur gör man för att gå in genom en dörr med en så bred klänning? – Hur gör man är man ska åka bil? Bra frågor som kräver långa diskussioner. Vid montern finns en digital display med mycket vidareläsning som intresserar oss en längre stund.

Sofia Magdalenas bröllopsklänning från 1766 och Gustav (III) brudgumsdräkt. Foto: Erik Lernestål/Statens historiska museer.

Vid varje glasmonter som rymmer föremål finns informationsbrickor av trä, ca A3-storlek som hjälper besökaren att lokalisera och känna igen alla föremål. För vår lilla trio fungerar det bra, barnen letar sig fram till rätt svärd eller sadel utan problem för att se vad föremålet kan heta eller ha för datering. Materialet i brickorna känns levande, taktilt och rätt i relation till en svunnen tid.

En problematik man förmodligen uppmärksammat och jobbat hårt med är ljuset, eller snarare mörkret i utställningen. Föremålen är skickligt ljussatta i alla montrar. Däremot är väggtexterna så dunkelt belysta att det är svårt att läsa på många ställen. Likaså behöver jag leta upp en något ljusare plats i rummet för att läsa information på träbrickorna. Ett sätt att arbeta med mörkret i lokalen har varit projektioner på väggarna med fakta om kungar, drottningar och prinsessor, både med stilla och rörlig bild. Projektionerna ger en dramatik i utställningen men är lite svåra att greppa för barnfamiljen som gör allt i snabbare tempo än gemene man. 

Tidigare fanns ett mycket uppskattat rum för barn med bland annat utklädningskläder, vilket vid vårt besök inte var öppet utan under renovering, en stor besvikelse för båda barnen. – Kanske hade det varit bra att allt var klart när de öppnade? En befogad tanke från 11-åringen.

Långa stövlar som fascinerar oss länge på den sk “Kyritzryttaren” som representerade konungen och det eviga kungadömet i Karl den X Gustavs begravningsprocession 1660. Foto: Livrustkammaren/press.

Det går bra att mot en avgift få låna ett skrin och utforska Livrustkammaren med hjälp av dess innehåll. Men med det publiktrycket som var vid vårt besök blev barnen mest jäktade av kravet att behöva hitta saker, utan ville själva utforska salarna. Det var istället objekten i sig barnen fastnade vid, som till exempel den blodiga ”Hjärteduken” som Maria Eleonora förvarade Gustav II Adolfs hjärta i fram till hans begravning, eller montern med alla medaljer. 6-åringen står länge i förundran och frågar och frågar. Livrustkammaren visar stor styrka i att lyfta upp energin hos de enskilda artefakterna i delar av utställningen. Greppet ger möjlighet till ytterligare fördjupning för vetgiriga barn som fastnar och undersöker, diskuterar och lär sig mer om uppstoppade stridshästar, varför stövlarna är så långa och att rustningar inte är så svåra att röra sig i som man först kan tro. 

Susanne Fessé

S F är konstvetare och chefredaktör för Utställningskritik

Med barn på utställning

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel. 

Livrustkammaren, Stockholm
Ny basutställning på Livrustkammaren

Produktion: Malin Grundberg, museichef som genomfört utställningen tillsammans med kollegor på Livrustkammaren och externa samarbetspartners: Scenografi, arkitektur och formgivning: Tove Alderin Studio,  JAC TA FEARC och Studio Sophia Wood och Olle Vidarv, Expology.